En vandring med Jesus - 40 dagars andakt i fastan inför påskSmakprov

I min barndom i den traditionella kyrkan var bibelverserna vi just läst inkluderade i nattvardsliturgin. På söndagen då nattvarden firades bar vår präst en särskild prästrock. Hans bibelläsning var mer sjungande än under andra gudstjänster.

När jag tänker tillbaka på mitt 8-åriga jag innebar nattvarden en längre gudstjänst och en senare lunch (suck!)

Skämt åsido, när man närvarat vid nattvard efter nattvard ter det sig mer som en ritual. Men när vi ser tillbaka till den första nattvarden Jesus delade med sina lärjungar kan vi se hur mäktigt det var.

Jesus talade om sin död. Han berättade om hur hans kropp skulle bli slagen och bruten. Han berättade om hur hans blod skulle utgjutas och efter det uttalade han tacksägelsen.

Jesus uttalade tacksägelse när han talade om sin död. 

Det är vår Gud. Hans kors är en inbjudan till nåd i en sårad och hjälplös värld. 

Det är därför nattvarden också kallas eukaristi, vilket betyder "tacksägelse". Vi accepterar nådens gåva. Allt vi behöver göra är att uttrycka vår tacksamhet. Vi behöver inte bli perfekta. Vi behöver inte vidta drastiska åtgärder. Vi behöver inte bli perfekta för att bli frälsta.

Den sista måltiden påminner oss om att frälsningens gåva bara behöver tas emot med ett ödmjukt och tacksamt hjärta.

Reflektion

Känns det ibland som att jag måste ändra på mycket för att bli frälst? Vad är det som kommer i vägen när jag försöker ta emot Jesus gåva? Ser jag på nattvarden som en ritual eller ser jag det som en mäktig påminnelse om Guds nåd?

Bön

Herre Jesus, ibland är jag som oemottaglig för din nåds storhet. När jag stannar upp och verkligen tänker på "Den sista måltiden" slås jag av tanken att du tackade för brödet och vinet som representerade din kropp och ditt blod. Tack för din offergåva. Det är något jag aldrig riktigt kommer kunna förstå men något jag tar emot med tacksamhet i mitt hjärta. Amen