En vandring med Jesus - 40 dagars andakt i fastan inför påskSmakprov

Scenen i dagens läsning förflyttar oss från övre rummet till Getsemane. Atmosfären tyngs och blir dystrare. Jesus kallar sina tre närmsta lärjungar för att be tillsammans med honom. 

Trots att jag funderat över Jesus lidande förut har jag aldrig riktigt tänkt på att Jesus bjöd in sina vänner att sörja och be med honom.

Det är inte precis så att universums Gud behövde dem. Det är inte som att han inte redan visste att de skulle slumra till istället för att be.

Och ändå, genom att dela sin sorg med dem, visade Jesus tydligt att det är okej att dela sitt hjärtas bördor med andra. Bara för att du har Gud i ditt liv betyder inte det att du alltid är beredd och orubblig och osårbar. Det är okej att säga: "Du, skulle du kunna hjälpa mig i det här?" och ge någon annan möjligheten att be med och för dig.

Jesus visade på en fin öppenhet när han bjöd in sina närmaste lärjungar att finnas vid hans sida.

Nej, vi tenderar att inte helt förlita oss på våra nära och kära. Inte heller ska vi bete oss som om vår tro helt tar bort dem från situationen.

Reflektion

Vad är det jag försöker hantera helt själv idag? Har Gud visat mig människor jag kan dela min sorg och mina drömmar med? Är jag villig att hjälpa någon annan med deras börda, även om det betyder att uppoffra min tid och min egen agenda?

Bön

Himmelske Fader, hjälp mig att förstå att be om hjälp eller förbön inte förminskar min tro. Hjälp mig att vara så ödmjuk att jag bjuder in människor jag litar på som kan vandra med mig på min trosvandring. Amen