En vandring med Jesus - 40 dagars andakt i fastan inför påskSmakprov

Dagens läsning är bara en vers och ändå har de få orden tyngd. Vi ser hur Jesus är ensam i Getsemane och hur han ropar ut till Fadern. 

Fylld av känslor ber Jesus: “Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt…”

Han står kuvad i ängslan. Vi ser hans mänsklighet. Han är på väg att uppleva oerhörd fysisk tortyr. Men ännu värre än så: han hade visshet om att han skulle få utstå en isolering han aldrig tidigare varit med om – när Fadern vände bort sitt ansikte och Jesus tog på sig hela mänsklighetens synd. 

Men han avslutar sin bön med: “Men inte som jag vill, utan som du vill”.

Det var en punkt då mänskligheten och Gudomen möttes i ett av världshistoriens mest fantastiska verk av kärlek och underkastelse.

Han som inte visste vad synd var blev synd så att vi skulle bli rättfärdigade med Gud. Obegränsad nåd. Oberättigad förtjänst. 

Nu blir det alltså ingen fällande dom. Jesus och allt i honom är mitt. 

Reflektion

Hur reagerar jag på Jesus underkastelse till Gud Fadern? Hur reagerar jag på den ängslan han upplevde i Getsemane? Faller jag på knä i hyllning av en Gud som var viss om den plågsamma resan framför honom och ändå valde att fullföja den? Tillåter jag det förvandla mitt liv personligen?

Bön

Käre Jesus, jag kan inte ens föreställa mig vad du upplevde i Getsemane. Du var helt ensam i nattens svärta. Men det var ingenting i jämförelse med den isolering du upplevde på korset. Ändå valde du att vandra i underkastelse. Du visade oss din kärlek för en plågad mänsklighet genom att säga: "utan som du vill". Jag faller på knä i vördnad. Amen