Beroende av att vara upptagen: Tillfrisknande för en stressad själSmakprov

Jesus tempo är rytmiskt

Vi ser Jesus dra sig undan för att bearbeta tragiska nyheter, som t. ex. när han får reda på att hans vän Johannes döparen har dött. Han drar sig tillbaka för att få insikt i viktiga beslut, som t. ex. vilka män han ska kalla att följa honom. Han drar sig tillbaka för att njuta av att tillbringa tid med sina närmsta vänner. Han drar sig tillbaka som ett sätt att lära sina lärjungar vilans oöverträffade värde. Han väntar inte tills hans uppdrag är fullbordat. Han väntar inte tills någon ger honom några dagars vila. Han väntar inte ens på att en officiell “sabbat” ska börja. När han känner att det är dags att dra sig tillbaka gör han det bara.

“Jesus följde en djupare rytm,” skrev Wayne Muller. Absolut, han gjorde just det: engagerade sig, engagerade sig, engagerade sig, drog sig tillbaka… engagerade sig, engagerade sig, engagerade sig, drog sig tillbaka.

Rytmiskt—det var så Jesus levde.

Det är så vi också inbjuds att leva.

Vi inbjuds att jobba hårt och dra oss tillbaka regelbundet och lita på att, vad som än faller mellan stolarna medan vi drar oss tillbaka, så kommer det att kunna tas itu med under vår nästa jobba-hårt-period. Universum kommer verkligen att fortsätta att snurra som utlovat. Även i vår frånvaro fortsätter det.

Själv är jag inte helt övertygad om att det är sant, förstår du. Du skulle se det om du observerade mig under några dagar. Men trovärdiga människor jag känner säger att det är så, så också senator Joe Lieberman, en kille som ingen väntade skulle skriva en bok om helig vila. Och ändå gjorde han det. I den skrev han “Ingen av oss behöver jobba varje dag i veckan. Många människor tror att de är oumbärliga hela tiden —för sina familjer, för sina arbetskamrater, kanske också för resten av världen. Om inte jag går till jobbet kommer min karriär förstöras. Om jag inte går och handlar kommer min familj att svälta. Om jag inte går till gymmet kommer min kropp att förtvina.”

Den där otäcka rädslan finns där igen, för att om vi inte håller allt i rullning kommer allt att krascha. Och, åh, vilken röra det skulle skapa. I hemlighet räds vi att om vi inte fortsätter göra det vi alltid gjort kommer hela vårt liv att rasa. Vi tror alla att detta är verkligheten.

I våra ljusare stunder ser vi att så är inte fallet såklart. Vi ser att vi inte är summan av allt vi har i rullning. Vi ser att vi är i desperat behov av att vila.