Första Samuelsboken 1:7-20
Första Samuelsboken 1:7-20 Bibel 2000 (B2000)
Elkana gjorde sin färd år efter år, och var gång Hanna följde med upp till Herrens hus blev hon hånad av den andra. När Hanna då grät och inte ville äta sade hennes man Elkana till henne: »Varför gråter du, Hanna, och varför äter du ingenting? Varför är du så sorgsen? Är jag inte mer för dig än tio söner?« Efter en offermåltid i Shilo trädde Hanna fram inför Herren. Vid dörrposten till Herrens tempel satt prästen Eli på en stol. I sin sorg bad Hanna till Herren, och gråtande gav hon honom detta löfte: »Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud.« Hon bad länge inför Herren, och Eli satt och iakttog hennes läppar. Hon bad nämligen tyst för sig själv och rörde läpparna utan att orden hördes. Eli trodde att hon var berusad. »Hur länge skall du bära dig åt så där«, sade han, »se till att bli av med ruset!« Men Hanna svarade: »Nej, herre, jag är en ordentlig kvinna. Vin eller öl har jag inte druckit, men jag har burit fram mina sorger för Herren. Tro inte att jag är en dålig människa. Hela tiden var det min sorg och förtvivlan som fick mig att tala.« Då sade Eli: »Gå i frid! Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.« Hanna tackade vördnadsfullt och gick sin väg. Sedan åt hon och såg inte längre sorgsen ut. Nästa morgon steg de tidigt upp och tillbad Herren i templet och vände sedan åter till Rama. När nu Elkana låg med sin hustru Hanna kom Herren ihåg henne, och när året var till ända hade hon blivit havande och fött en son. Hon gav honom namnet Samuel, »ty«, sade hon, »jag bad Herren om honom«.
Första Samuelsboken 1:7-20 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till HERRENS hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta något. Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?" Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till HERRENS tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. Hon var djupt bedrövad och började be till HERREN under häftig gråt. Hon gav ett löfte och sade: " HERRE Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud." När hon länge bad inför HERREN, gav Eli akt på hennes mun. Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken. Därför sade han till henne: "Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!" "Nej, min herre", svarade Hanna, "jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för HERREN. Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund." Då svarade Eli henne: "Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om." Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon". Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut. De steg alla upp tidigt följande morgon, och sedan de tillbett inför HERREN vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana kände sin hustru Hanna, och HERREN kom ihåg henne. Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel, ty hon sade: "Av HERREN har jag begärt honom."
Första Samuelsboken 1:7-20 Karl XII 1873 (SK73)
Så gjorde hon hvart år, när de gingo upp till Herrans hus, och gjorde henne alltså harmt; men hon gret, och åt intet. Och ElKana hennes man sade till henne: Hanna, hvi gråter du? Och hvi äter du icke? Och för hvad sak är ditt hjerta så illa tillfrids? Är jag dig icke bättre än tio söner? Då stod Hanna upp, sedan hon ätit och druckit hade i Silo; och Presten Eli satt på en stol utanför dörrene af Herrans tempel. Och hon var full med hjertans bedröfvelse; och hon bad till Herran, och gret; Och lofvade ett löfte, och sade: Herre Zebaoth, om du ville se till dina tjenarinnos jämmer, och tänka på mig, och icke förgäta dina tjenarinno, utan gifva dina tjenarinno en son, så vill jag gifva honom Herranom, så länge han lefver, och ingen rakoknif skall komma på hans hufvud. Och som hon länge bad för Herranom, gaf Eli akt på hennes mun. Ty Hanna talade i sitt hjerta, allenast hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes intet. Då mente Eli, att hon var drucken; Och sade till henne: Huru länge vill du vara drucken? Låt vinet gå af dig. Men Hanna svarade och sade: Nej, min Herre, jag är en bedröfvad qvinna; vin och starka drycker hafver jag icke druckit, utan hafver utgjutit mitt hjerta för Herranom. Räkna dock icke dina tjenarinno såsom en Belials dotter; ty jag hafver utaf mitt svåra bekymmer och sorg talat allt härtill. Eli svarade, och sade: Gack i frid; Israels Gud gifve dig dina bön, den du af honom bedit hafver. Hon sade: Låt dina tjenarinno finna nåd för din ögon. Så gick qvinnan sin väg och åt, och såg icke mer så sorgeliga ut. Och om morgonen voro de bittida uppe; och då de tillbedit hade för Herranom, vände de om, och gingo hem igen till Ramath. Och ElKana kände sina hustru Hanna. Och Herren tänkte på henne. Och då någre dagar voro framlidne, vardt hon hafvandes, och födde en son, och kallade honom Samuel, sägandes: Ty jag hafver bedit honom af Herranom.
Första Samuelsboken 1:7-20 Svenska 1917 (SVEN)
För vart år, så ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus, gjorde han på samma sätt, och den andra retades då med henne på samma sätt. Och nu grät hon och åt intet. Då sade hennes man Elkana till henne: »Hanna, varför gråter du? Varför äter du icke? Varför är du så sorgsen? Är jag icke mer för dig än tio söner? En gång när de hade ätit och druckit i Silo hände sig, medan prästen Eli satt på sin stol vid dörren till HERRENS tempel, att Hanna stod upp och i sin djupa bedrövelse begynte bedja till HERREN under bitter gråt. Och hon gjorde ett löfte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.» När hon nu länge så bad inför HERREN och Eli därvid gav akt på hennes mun -- Hanna talade nämligen i sitt hjärta; allenast hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke -- då trodde Eli att hon var drucken. Därför sade Eli till henne: »Huru länge skall du bete dig såsom en drucken? Laga så, att ruset går av dig.» Men Hanna svarade och sade: »Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men jag utgöt nu min själ för HERREN.Ps. 42, Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala ända till denna stund.» Då svarade Eli och sade: »Gå i frid. Israels Gud skall giva dig vad du har utbett dig av honom.» Hon sade: »Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon.» Så gick kvinnan sin väg och fick sig mat, och hon såg sedan icke mer så sorgsen ut. Bittida följande morgon, sedan de hade tillbett inför HERREN, vände de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana kände sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne, Och Hanna blev havande och födde en son, när tiden hade gått om; denne gav hon namnet Samuel, »ty», sade hon, »av HERREN har jag utbett mig honom.»
Första Samuelsboken 1:7-20 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till HERRENS hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta. Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till HERRENS tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. Hon var djupt bedrövad och började be till HERREN under häftig gråt. Hon gav ett löfte och sade: ”HERRE Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.” Medan hon bad länge inför HERREN iakttog Eli hennes mun. Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var berusad. Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” ”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för HERREN. Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge dig det du bad honom om.” Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre. De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför HERREN vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med sin hustru Hanna, och HERREN kom ihåg henne. Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett HERREN om honom.”
Första Samuelsboken 1:7-20 nuBibeln (NUB)
Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till HERRENS hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. ”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?” Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till HERRENS tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till HERREN. Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas HERRE, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till HERREN för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud!” Hon bad länge inför HERREN och Eli iakttog hennes läppar. Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. ”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför HERREN. Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.” Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” ”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut. Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför HERREN än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom HERREN ihåg henne. Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel, för hon sa: ”Jag bad till HERREN att jag skulle få honom.”
Första Samuelsboken 1:7-20 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Och han gjorde så år efter år [här står det år till skillnad från vers 3 som har dagar] när hon gick upp till Herrens (Jahvehs) hus så retade hon henne, därför grät hon och kunde inte äta. Och Elkana sa till henne: ”Hannah, varför gråter du? Och varför äter du inte? Och varför sörjer ditt hjärta? Är inte jag bättre för dig än tio söner?” Hannah reste sig efter att de hade ätit i Shilo och efter att de hade druckit. Nu satt prästen Eli på sin stol [säte; ett tecken på hans ämbete] vid dörrposten vid Herrens (Jahvehs) byggnad (palats, tempel – hebr. hechal). Och hennes själ var bitter (sörjde, var i djup nöd) och hon bad till Herren (Jahveh) och grät av smärta. Och hon gav ett löfte [som hennes man Elkana också var med på, se 4 Mos 30:8] och sa: ”Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), om du verkligen vill se på din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma bort din tjänarinna, men vill ge din tjänarinna en son, då ska jag ge honom till Herren (Jahveh) för hela hans liv, och ingen rakkniv ska komma på hans huvud.” [Han ska bli en Guds nasir, se 4 Mos 6:1-21.] Och det hände när hon bad länge till Herren (Jahveh) att Eli såg (ordagrant vaktade) hennes mun. Men Hannah talade i sitt hjärta, hennes läppar rörde sig bara, men hennes röst hördes inte, därför tänkte Eli att hon var berusad, och han sa till henne: ”Hur länge ska du vara (bete dig som en) berusad? Gör dig av med ditt vin.” Men Hannah svarade och sa: ”Nej, min herre, jag är en kvinna med en djupt bedrövad ande, jag har inte druckit vin och inga starka drycker, men utgjutit min själ inför Herren (Jahveh). Räkna inte din tjänarinna för en usel kvinna (dotter av Balial – ”Satans dotter”) för hela tiden har jag talat ur min stora ångest och oro.” [Balial betyder ordagrant ”den värdelöse”, men är även ett judiskt namn på Satan.] Då svarade Eli och sa: ”Gå i frid (shalom). Israels Gud (Elohim) ska ge dig vad du frågat (bett) honom om.” Och hon sa: ”Låt din tjänarinna finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.” Så gick kvinnan sin väg och åt, och hennes ansiktsuttryck var inte längre sorgset. Och de steg upp tidigt på morgonen och tillbad inför Herrens (Jahvehs) ansikte och återvände och kom till sitt hem i Rama, och Elkana kände (hade samlag med) sin hustru Hannah och Herren (Jahveh) kom ihåg henne. Och det hände när tiden kom att Hannah var gravid och födde en son, och hon gav honom namnet Samuel [betyder ”Gud hör bön” – hebr. Shmoel] – ”eftersom jag har utbett mig honom av Herren (Jahveh).”