1 Samuelsboken 1:7-20

Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till HERRENS hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. ”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?” Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till HERRENS tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till HERREN. Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas HERRE, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till HERREN för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud!” Hon bad länge inför HERREN och Eli iakttog hennes läppar. Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. ”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför HERREN. Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.” Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” ”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut. Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför HERREN än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom HERREN ihåg henne. Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel, för hon sa: ”Jag bad till HERREN att jag skulle få honom.”