Första Samuelsboken 1:7-20

Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till HERRENS hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta. Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till HERRENS tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. Hon var djupt bedrövad och började be till HERREN under häftig gråt. Hon gav ett löfte och sade: ”HERRE Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.” Medan hon bad länge inför HERREN iakttog Eli hennes mun. Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var berusad. Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” ”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för HERREN. Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge dig det du bad honom om.” Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre. De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför HERREN vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med sin hustru Hanna, och HERREN kom ihåg henne. Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett HERREN om honom.”