Första Samuelsboken 1:7-20

Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till HERRENS hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta något. Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?" Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till HERRENS tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. Hon var djupt bedrövad och började be till HERREN under häftig gråt. Hon gav ett löfte och sade: " HERRE Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud." När hon länge bad inför HERREN, gav Eli akt på hennes mun. Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken. Därför sade han till henne: "Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!" "Nej, min herre", svarade Hanna, "jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för HERREN. Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund." Då svarade Eli henne: "Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om." Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon". Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut. De steg alla upp tidigt följande morgon, och sedan de tillbett inför HERREN vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana kände sin hustru Hanna, och HERREN kom ihåg henne. Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel, ty hon sade: "Av HERREN har jag begärt honom."