Första Samuelsboken 1:7-20

Elkana gjorde sin färd år efter år, och var gång Hanna följde med upp till Herrens hus blev hon hånad av den andra. När Hanna då grät och inte ville äta sade hennes man Elkana till henne: »Varför gråter du, Hanna, och varför äter du ingenting? Varför är du så sorgsen? Är jag inte mer för dig än tio söner?« Efter en offermåltid i Shilo trädde Hanna fram inför Herren. Vid dörrposten till Herrens tempel satt prästen Eli på en stol. I sin sorg bad Hanna till Herren, och gråtande gav hon honom detta löfte: »Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud.« Hon bad länge inför Herren, och Eli satt och iakttog hennes läppar. Hon bad nämligen tyst för sig själv och rörde läpparna utan att orden hördes. Eli trodde att hon var berusad. »Hur länge skall du bära dig åt så där«, sade han, »se till att bli av med ruset!« Men Hanna svarade: »Nej, herre, jag är en ordentlig kvinna. Vin eller öl har jag inte druckit, men jag har burit fram mina sorger för Herren. Tro inte att jag är en dålig människa. Hela tiden var det min sorg och förtvivlan som fick mig att tala.« Då sade Eli: »Gå i frid! Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.« Hanna tackade vördnadsfullt och gick sin väg. Sedan åt hon och såg inte längre sorgsen ut. Nästa morgon steg de tidigt upp och tillbad Herren i templet och vände sedan åter till Rama. När nu Elkana låg med sin hustru Hanna kom Herren ihåg henne, och när året var till ända hade hon blivit havande och fött en son. Hon gav honom namnet Samuel, »ty«, sade hon, »jag bad Herren om honom«.