2 Korintierbrevet 11:22-33

De är hebréer, men det är jag med. De hör till Israels folk, men det gör jag med. De är ättlingar till Abraham, men det är jag med. De tjänar Kristus – och nu talar jag som en dåre – men det gör jag ännu mer. Jag har arbetat hårdare än andra, suttit i fängelse oftare än andra, blivit slagen, jag vet inte hur många gånger, och har ofta varit nära att dö. Fem gånger har jag fått trettionio piskrapp av judarna. Tre gånger har jag blivit slagen med spö. En gång har jag stenats. Tre gånger har jag lidit skeppsbrott. Ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Jag har ofta varit ute på resor, där jag har blivit utsatt för faror på floder, för faror från rövare, från mitt eget folk och från andra folk, blivit utsatt för faror i städer, i öknar, på havet och bland falska trossyskon. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat hela nätter. Jag har varit hungrig och törstig och har ofta fått svälta. Jag har frusit och saknat kläder. Ovanpå allt detta har jag varje dag haft bekymmer för hur det ska gå för alla församlingar. Är någon svag utan att jag blir svag? Och om någon kommer på fall, plågas ju jag som av eld. Om jag nu måste skryta, vill jag skryta över min egen svaghet. Herren Jesus Gud och Fader, han som är välsignad i evighet, vet att jag inte ljuger. I Damaskus lät kung Aretas landshövding sätta ut vakter vid stadsportarna för att arrestera mig. Men jag firades ner i en korg från en öppning i stadsmuren, så att jag räddades undan honom.