Andra Korintierbrevet 11:22-33

Är de hebreer? Jag också. Är de israeliter? Jag också. Är de Abrahams barn? Jag också. Är de Kristi tjänare? Nu talar jag som en galning: Jag är det ännu mer. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta varit i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio rapp minus ett. Tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit på öppet hav. Jag har ofta varit på resor, i faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under möda och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta fastande, frusen och naken. Utöver allt annat har jag det dagliga ansvaret, omsorgen om alla församlingarna. Vem är svag utan att jag blir svag? Vem faller utan att det bränner i mig? Om jag måste berömma mig, vill jag berömma mig av min svaghet. Herren Jesu Gud och Far, välsignad i evighet, vet att jag inte ljuger. I Damaskus lät kung Aretas ståthållare bevaka staden för att gripa mig, och jag firades ner i en korg genom en öppning i muren och kom undan hans grepp.