Andakter för daglig tacksamhet av Paul TrippSmakprov

När jag skrev ner egenskaperna för äkta kärlek, ”sann, ödmjuk, full av glädje och uthållig,” fylldes mitt hjärta av sorg och övertygelse. Jag tänkte ”Den kärlek jag ger är inte alltid sann.” Nej, jag menar inte sann som kontrast till spelad. Här menar jag inte den skenheliga kärleken som ”jag kommer att handla som att jag älskar dig även om jag inte gör det”. Här står sann för ”rak”, som den sortens pil en jägare förväntar sig att ta fram ur sin koger. Han vill ha en fullkomligt rak pil som inte kommer att gira åt fel håll när den lämnar bågen. I detta sammanhang betyder sann konsekvent, pålitlig och inte riskera att dra iväg åt ett icke kärleksfullt håll. Tyvärr är min kärlek fortfarande inkonsekvent. När någon inte håller med mig, när någon kommer i vägen för min plan, när jag blir tvingad att vänta utan att ha förväntat mig det eller när någon får det som jag tycker att jag hade förtjänat, är det väldigt frestande för mig att reagera på ett sätt som inte är så kärleksfullt.

Det andra ordet, ödmjukhet, förklarar varför jag reagerar som jag gör. Jag saknar fortfarande ödmjukhet. Jag tenderar fortfarande att få livet att handla om min plan, mina känslor, min längtan och mina förväntningar. Jag blir fortfarande frestad att se det ”goda” i en dag utifrån om det har behagat mig, istället för om jag har behagat Gud och varit kärleksfull gentemot andra. Jag är fortfarande frestad att leva som om jag äger mitt liv, och misslyckas komma ihåg att jag är köpt för ett pris. Allt detta gör att kärlek blir en börda i stället för att skapa glädje, det tredje ordet som beskriver kärlek. Det är verkligen sant att om du lever för dig själv är kallet att älska andra alltid en börda för dig.

Det sista ordet visar på den högsta och svåraste formen av kärlek: uthållighet. Kärlek som inte är trofast är en kärlek som inte är värd mycket. Kärlek som förändras utefter hur vinden blåser är egentligen inte kärlek alls. Den är nyckfull och tillfälligt påklistrad och gör mer skada än gott. Det är därför som Guds trofasta, eviga kärlek är en så stor och motiverande tröst.

Frågan blir då: ”Var i hela världen kan jag få tag på en sådan kärlek?” Ja, det kommer aldrig av att lyfta upp dig själv och säga till dig själv att du kommer att bli bättre. Skulle du haft kraften till att reformera dig själv på det sättet skulle Jesus Kristus kors vara onödigt. Det enda sättet som jag kan komma ifrån det självfokuserade slaveriet som min kärlek till mig själv är, och faktiskt börja älska andra, är om förlåtelse, befrielse, bemyndigande och evig kärlek placeras inom mig. Ju tacksammare jag är för den kärleken, desto mer glädje ger det mig att ge den till andra. Guds frivilligt givna kärlek är mitt enda hopp för att kunna ha kärlek i mitt hjärta som jag gladeligen ger vidare.