Andakter för daglig tacksamhet av Paul TrippSmakprov

Det är verkligen sant att den största synden i våra relationer är glömska. Betrakta följande liknelse från Jesus:

Därför är det med himmelriket som när en kung ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen förde man in en som var skyldig honom tio tusen talenter. Eftersom han inte kunde betala befallde hans herre att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas. Tjänaren kastade sig ner och bönföll honom: ’Ge mig tid, så skall jag betala alltsammans.’ Då kände hans herre medlidande med honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld. Men när tjänaren gick därifrån mötte han en annan tjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han grep honom om strupen och sade: ’Betala tillbaka vad du är skyldig!’ Den andre kastade sig ner och bad honom: ’Ge mig tid, så skall jag betala.’ Men han ville inte utan gick därifrån och lät sätta honom i fängelse tills skulden var betald. När de andra tjänarna såg vad som hände tog de mycket illa vid sig och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade denne till sig tjänaren och sade: ’Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?’ (Matteusevangeliet 18:23–33)

Vi kan alla vara så glömska. Vi kan alla misslyckas med att komma ihåg storheten hos den kärlek och nåd som har flödat över oss. Alla kan vi glömma att vi aldrig kan förtjäna de bästa tingen i våra liv: de är våra bara tack vare nåd. Här är problemet: på samma sätt som du glömmer nåden som du har fått så är det lättare för dig att inte visa nåd mot andra. I samma utsträckning som du glömmer hur mycket du har blivit förlåten; i samma utsträckning är det lättare för dig att inte förlåta människor i ditt liv. Om du misslyckas att i ditt hjärta bära en tacksamhet för den kärlek som du fått fritt och för intet, så är det lätt att du inte älskar andra som du borde.

Det är och har alltid varit sant att ingen människa visar nåd bättre än den som är övertygad om att hen behöver det själv och att den har getts av en älskande Gud som är full av nåd. Han ger det som vi aldrig kan förtjäna: varför visar vi då bort andra och vägrar dem nåden ända tills de har nått en nivå som vi tycker är rätt? Uppmaningen att omedelbart förlåta avslöjar vårt behov av förlåtelse. Uppmaningen att ge nåd avslöjar hur mycket vi behöver nåden. Uppmaningen att förlåta är på samma gång en uppmaning till att minnas och att vara tacksam. När du minns hur du kommer till korta är du ödmjuk mot andra som kommer till korta och du vill att de ska ha samma nåd som är ditt enda hopp. Må Gud ge oss nåden att minnas och viljan att ge andra det som vi har fått oss givet.