Andakter för daglig tacksamhet av Paul TrippSmakprov

Vi gör det alla, troligen varje dag. Vi har ingen aning om att vi gör det, och ändå har det en enorm effekt på hur vi ser på oss själva, och hur vi bemöter andra. Det är anledningen till att det finns så många relationsproblem, även inom Guds hus. Vad är det vi gör som verkar ställa till med så mycket skada? Vi glömmer alla.

När våra liv är fulla av stress och självcentrering, glömmer vi tyvärr hur mycket våra liv har blivit välsignade av och fått helt ny riktning genom barmhärtighet. Faktum är att Gud har välsignat oss med sin förmån när vi i själva verket förtjänade hans vrede, detta försvinner från vårt minne som en sång som vi en gång kunde texten på, men som vi inte längre minns. Verkligheten att nåden är ny varje morgon är inte något vi tänker på när vi frenetiskt förbereder oss inför dagen. När vi utmattade lägger huvudet på kudden på kvällen för att få den sömn vi så väl behöver, glömmer vi som regel att se alla stunder med barmhärtighet som fått direkt från Guds händer in i våra oansenliga liv. Det är inte ofta som vi tar oss tid att sitta och meditera över hur våra liv skulle se ut om vi inte hade fått frälsarens barmhärtighet inskriven i vår personliga historia. Sorgligt nog har vi alla en förmåga att glömma barmhärtigheten. Barmhärtighets-glömska är farlig, för den påverkar hur du ser både på dig själv och andra.

När du kommer ihåg barmhärtigheten, minns du också att det helt enkelt inte finns någonting du kan göra för att förtjäna den välsignade barmhärtigheten. När du kommer ihåg barmhärtigheten blir du ödmjuk, tacksam och ömsint. När du kommer ihåg barmhärtigheten byts klagovisan ut mot tacksamhet och det egoistiska habegäret byts ut mot lovsång. Men när du glömmer barmhärtigheten, intalar du dig själv med stolthet att det du har, har du själv jobbat för. När du glömmer barmhärtigheten, tar du själv äran för det som bara barmhärtigheten kan åstadkomma. När du glömmer barmhärtigheten, kallar du dig själv för rättfärdig och välförtjänt och du lever ett berättigat och krävande liv.

När du glömmer barmhärtigheten och tycker att det du har är välförtjänt, tycker du att det är lätt att inte ge andra någon barmhärtighet. Med stolthet tänker du att du får det du förtjänar och det får de också. Ditt stolta hjärta är inte mjukt, därför blir du inte särskilt berörd när andra har det svårt. Då glömmer du även att du är mer lik än olik din nödlidande broder, och du missar att inse att ingen av er är förtjänta av att få vara inför Gud. Ödmjukhet är den jord där barmhärtighet för andra kan växa. Tacksamhet över barmhärtighet är det som motiverar att föra barmhärtigheten vidare till andra. Paulus säger " 'Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.” (Efesierbrevet 4:32).