En vandring med Jesus - 40 dagars andakt i fastan inför påskSmakprov

Idag får vi läsa det välkända stycket om Petrus som förnekade Jesus. Varje gång han blir tillfrågad om han känner Jesus blir han mer och mer aggressiv i sin förnekan av honom. 

Petrus som tidigare hade sagt att han skulle lägga ner sitt liv för Jesus, var nu rädd för en tjänsteflicka. 

När tuppen till sist gal påminns Petrus och grips direkt av fruktan. Han gråter bittert. 

Även om stycket inte nämner det blir Petrus den första stora representanten för evangeliet.

Under ytan av hans misstag fanns Jesus armar usträckta. Petrus tillät sin övertygelse om den synd han begått fatta tag i honom och lät syndernas förlåtelse lyfta upp honom igen.

Jag tänker på versen: "Om han faller ramlar han inte, för Herren håller hans hand" (Psaltaren 37: 24 Sfb15). Det var Petrus och det var hans trofaste Gud.

Våra allra minsta misstag och klumpigheter och vår största, mörkaste synd – ingetdera är bortom försoning med Gud.

Reflektion

Känns det ibland som att Gud inte kan förlåta mig för en särskild synd? Känns det som att även om Gud förlåter mig, kan jag inte förmå mig att förlåta mig själv? Tänk om Gud säger att han har strukit över och suddat ut det och att han har fyllt mig med en ny ande?

Bön

Fader, tack för din nåd och förlåtelse. Jag förtjänar inte den andra, tredje, ibland hundrade chansen du ger mig. Du är trofast och lyfter upp mig ur askan och lägger en ny sång på mina läppar. Amen