Psaltaren 42:1-11
Psaltaren 42:1-11 Svenska 1917 (SVEN)
För sångmästaren; en sång av Koras söner. Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte? Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?» Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran. Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom. Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig. Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud. Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?» Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?» [ (Psalms 42:12) Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud. ]
Psaltaren 42:1-11 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte? Mina tårar är min mat dag och natt. Ständigt säger man till mig: "Var är din Gud?" Jag utgjuter min själ och minns hur jag gick bland folket, hur jag vandrade med dem till Guds hus, med jubelrop och tacksägelse i skaran av högtidsfirare. Varför så bedrövad, min själ, varför så orolig i mig? Hoppas på Gud. Jag ska åter få tacka honom, min frälsning och min Gud. Min själ är bedrövad i mig. Därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup i dånet av dina vattenfall. Alla dina svallande böljor sköljer över mig. Om dagen sänder HERREN sin nåd, och om natten är hans sång hos mig, en bön till mitt livs Gud. Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du glömt mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?" Det är som att man krossar mina ben när mina fiender hånar mig och ständigt frågar mig: "Var är din Gud?"
Psaltaren 42:1-11 Svenska Folkbibeln (SFB98)
För sångmästaren, en sång av Koras söner. Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte? Mina tårar är min mat dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?" Detta vill jag tänka på när jag utgjuter min själ: Jag gick i folkhopen, vandrade med den till Guds hus under jubelrop och tacksägelse, en högtidsfirande skara. Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Sätt ditt hopp till Gud. Jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom. Min Gud, min själ är bedrövad i mig. Därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall. Alla dina svallande böljor går fram över mig. Om dagen sänder HERREN sin nåd och om natten är hans sång hos mig, en lovsång till mitt livs Gud. Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande, ansatt av fiender?" Det är som krossade man benen i min kropp, när mina ovänner hånar mig och ständigt säger till mig: "Var är nu din Gud?"
Psaltaren 42:1-11 Karl XII 1873 (SK73)
En undervisning, Korah barnas, till att föresjunga. Såsom hjorten ropar efter friskt vatten, så ropar min själ, Gud, till dig. Min själ törster efter Gud, efter den lefvande Gud. När skall jag dertill komma, att jag måtte se Guds ansigte? Mine tårar äro min spis dag och natt, då man dagliga till mig säger: Hvar är nu din Gud? När jag nu derpå tänker, så utgjuter jag mitt hjerta vid mig sjelfvan; ty jag ville gerna gå med hopenom, och med dem vandra till Guds hus; med glädje och tacksägelse ibland hopen som högtid hålla. Hvad bedröfvar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud; ty jag skall ännu tacka honom, att han hjelper mig med sitt ansigte. Min Gud, bedröfvad är min själ i mig; derföre tänker jag på dig, i det land vid Jordan, och Hermonim, på de litsla bergena. Dine floder fräsa fast, så att ett djup brusar här, och ett djup der; alle dine vattuvågor och böljor utöfver mig. Om dagen hafver Herren utlofvat sina godhet, och om nattene sjunger jag honom, och beder till mins lifs Gud. Jag säger till Gud, min klippa: Hvi hafver du förgätit mig? Hvi måste jag gå så sorgse, när min fiende mig tränger? Det är såsom ett mord i mina ben, att mine fiender skämma mig; då de dagliga till mig säga: Hvar är nu din Gud? Hvad bedröfvar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud; ty jag skall ännu tacka honom, att han mitt ansigtes hjelp och min Gud är.
Psaltaren 42:1-11 nuBibeln (NUB)
Som hjorten längtar efter vattenbäckar, så längtar jag efter dig, min Gud. Jag törstar efter Gud, den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Gud? Mina tårar är min mat dag och natt, när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?” Mina minnen kommer, och jag utgjuter min själ. Jag gick i folkhopen, ledde processionen till Guds hus, med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran. Varför är jag så nedstämd, varför så orolig inom mig? Vänta på Gud! Jag ska åter prisa honom, min räddare och min Gud! Ändå är jag nedstämd, min Gud, och därför tänker jag på dig, i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall. Alla dina vågor och bränningar slår över mig. HERREN sänder om dagen sin nåd, och om natten är hans lovsång hos mig, en bön till den levande Guden. Jag säger till Gud, min klippa: ”Varför har du övergett mig? Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden?” Det är som om mina ben krossas när mina fiender hånar mig, när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”
Psaltaren 42:1-11 Svenska Kärnbibeln (SKB)
[Psalm 42 och 43 är antagligen en och samma psalm. Psalm 42 har en titel, medan Psalm 43 inte har det. Samma refräng återfinns också två gånger i Psalm 42 och en gång i Psalm 43, se Ps 42:642:1243:5. Författare: Korachs söner nämns i titeln. Prepositionen kan översättas ”av” eller ”till”. En del hör Davids röst i psalmen, skriven då han är på flykt undan sin egen son Absalom. Han kommer ihåg hur han har lett processionen till Guds hus, se vers 5, och sången skrivs till lovsångarna som är kvar i Jerusalem. Det finns även en koppling till Korach och revolt, se 4 Mos 16:1-2, och hur Absalom har gjort revolt. Citeras: Vers 6 citeras delvis av Jesus i Getsemane, se Matt 26:38Mark 14:34. Delar av vers 7 citeras, se Joh 12:27. Struktur: Del 1, Ps 42:2-5 Refräng, Ps 42:6 Del 2, Ps 42:7-11 Refräng, Ps 42:12 Del 3, Ps 43:1-4 Refräng, Ps 43:5] Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] En undervisning (instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av (till) Korachs söner (ättlingar). [Betydelsen av det hebreiska ordet maskil är osäker. Ordet kommer från ett verb med betydelsen att vara vis, och då att komma fram till rätta praktiska beslut i komplexa situationer. Troligtvis har det med innehållet i psalmen att göra, det är instruerande och ger praktiska tips och råd för hur vi ska tänka vist. Psalmen handlar om att sätta ord på känslor, och uttrycka sin längtan efter Gud. Det kan också vara en musikalisk term, eller skulle kunna betyda en välskriven sång. Följande tretton psalmer har maskil i sin titel, se Ps 32:142:144:145:152:153:154:155:174:178:188:189:1142:1. Ordet återfinns även i Ps 47:7. Elva psalmer är skrivna av eller till Korachs söner eller ättlingar i senare led, se Ps 42, 44-49, 84-85 och 87-88. Korach var av Levis stam och kusin till Mose; han ledde ett uppror mot Mose, se 4 Mos 16:1. Som leviter tjänstgjorde Korachs ättlingar som musiker, sångare och vakter i tabernaklet under ökenvandringen och senare i templet, se 1 Krön 9:1926:1-192 Krön 20:19.] ______ Som hjorten trängtar (flämtar; ropar ut sin längtan) efter [forsande] vattenbäckar (strömmande vatten), så trängtar (flämtar, ropar) allt jag är (hela mitt inre, min själ – hebr. nefesh), efter dig, o Gud (Elohim). [Det hebreiska ordet för att trängta (arag) är ovanligt och används endast tre gånger – två här i denna vers och en gång i Joel 1:20. Det beskriver inte bara en tyst längtan utan också ett ljudligt rop. Bilden som målas upp är ett ökenlandskap med en uttorkad flodbädd (en wadi) som bara undantagsvis blir vattenfylld efter ett kraftigt regn i de intilliggande bergslandskapen. Hjorten kommer fram till en sådan fåra, ser att den är tom och ger ifrån sig ett sorgset och ljudligt rop efter detta forsande och friska vatten. Det är denna desperata längtan efter Gud som den här psalmen sätter ord på, se även Ps 143:6. Djuret i liknelsen är inte en kamel (som kan klara sig längre tider utan vatten) utan en hjort som behöver ha daglig tillgång till vattenkällor för att överleva.] Hela min varelse (själ – hebr. nefesh) törstar efter Gud (Elohim), den levande Guden (El). När får jag komma och se Guds ansikte (träda fram inför Elohim)? Mina tårar är mitt bröd (min mat) [vad jag lever på], dag och natt, samtidigt säger man dagarna i ända: ”Var är [nu] din Gud?” [Samma plågsamma fråga som kommer utifrån gnager även inom psalmisten själv: Min Gud, var är du någonstans, har du övergivit mig? Se även Ps 3:322:9.] När jag tänker på det som varit [och hur min situation ser ut nu], är det som hela min varelse brister (smälter, mina känslor väller över mig av sorg). Jag gick med folkhopen (hebr. sach), ledde processionen till Guds hus (boning), med glädjerop och tacksägelse tillsammans med dem som firar högtiden. [Versen är delvis svåröversatt. Hebreiska substantivet sach används bara här. Det kan betyda ett stort antal, och då syfta på en stor folkskara, vilket passar bra in här. Det betyder också något som är täckt, i så fall kanske täckta vagnar, se 4 Mos 7:3. Ordet har samma rot som sukkot och kan också syfta på lövhyddohögtiden (sukkot). Då blir betydelsen att ”gå in i sin sukka”. Ett exempel där David gläder sig i dans är när arken förs in i Jerusalem, se 2 Sam 6:14-15.] Varför är du så bedrövad (tyngd, nedböjd), min själ (mitt inre; hela min varelse – hebr. nefesh), varför så orolig [som ett upprört hav] inom mig? Förtrösta (hoppas; vänta aktivt; lita) på Gud (Elohim), för jag ska på nytt få tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] honom, för frälsning (räddning) som kommer genom hans närvaro (ansikte). Gud (Elohim), jag är deprimerad (hela min varelse är bedrövad inom mig), därför ber jag till dig (kommer jag ihåg dig) från [övre] Jordans land och Hermons höjder [plural], från det lilla (unga) berget (Misars berg). [Israels norra gräns var Hermons höjder. Misars berg är okänt. Hebreiska ordet misar betyder ”mindre” och kan syfta på någon av de mindre topparna i Hermons bergsmassiv. Troligtvis nämns dessa som exempel på platser långt från Jerusalem och templet. Inom judendomen tolkas platserna som en del i berättelsen om uttåget ur Egypten mot löfteslandet. De korsade Jordan, och landet sträcker sig till Hermon i norr. Berget Misar tolkas som det ”yngre” (tidigare) berget Sinai där Mose fick stentavlorna och Gud förlät israeliternas avgudadyrkan av guldkalven.] Djup (hebr. tehom) ropar (höjer sin röst i bön) till djup, i dånet (som rösten) av dina vattenfall (kanaler – hebr. tsinor), Alla dina bränningar och vågor, har sköljt över mig. [Djup (hebr. tehom) används om vatten från djupen i 1 Mos 7:11. Där forsar också vatten fram från himmelens fönster. Frasen ”djup ropar till djup” kan förstås som den mänskliga själens djup i all sin torrhet som ropar efter att bli fylld av Guds djupa fullhet. Referensen till Hermon och Jordanfloden i föregående vers, kan höra ihop med bilderna med forsande vatten och vågor i denna vers. Jordanflodens källflöden kommer från Hermon och forsar ner genom flera dånande vattenfall. Bilden som målas upp är hur psalmisten är på väg att drunkna. Det finns också ett tema med vatten från vers 2-3, där var det brist på vatten, i vers 4 droppar tårar för att här bli stora vatten som är en dödlig kraft. Ordet för djup är samma ord som används om de väldiga djupa vattenmassorna som täckte jorden i begynnelsen, se 1 Mos 1:2. Beskrivningen med djup och vågor är samma ord Jona använder, se Jona 2:3. Psalmen har messianska undertoner, se vers 1. Dessa kopplingar syns i erfarenheten Jona hade i valens buk, som också liknas vid Jesu död, se Matt 12:40. Jesus använder fraser från vers 6-7 i sin kvalfyllda bön i Getsemane, och utifrån den bakgrunden kan språket här i vers 8 beskriva hur världens synd sköljdes över Jesus, se Matt 26:3942.] Om dagen ska Herren (Jahveh) befalla sin nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet) [mot mig], om natten är hans sång hos mig – en bön till mitt livs Gud (den levande Elohim). Jag vill säga till Gud, min klippa (min ointagliga bergskam och bergsklyfta): ”Varför har du glömt mig? Varför måste jag gå (sörjande) i mörker på grund av mina fienders förtryck?” Det är som om man krossade benen [i min kropp – det skär ända in i märgen], när mina motståndare hånar (förtalar, kränker) mig. Hela dagen säger de till mig: ”Var är [nu] din Gud?” [Fienden ställer samma fråga i vers 4.]
Psaltaren 42:1-11 Bibel 2000 (B2000)
För körledaren. En dikt av Korachs ättlingar. Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud? Tårar har blivit min föda dag och natt. Ständigt frågar man mig: »Var är din Gud?« Jag överväldigas av sorg när jag minns det som var, hur jag gick i den Mäktiges hägn upp till Guds hus, med tacksägelse och glädjerop i skaran som drog upp till högtid. Varför är du tyngd av sorg, min själ, och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag skall åter få tacka honom, min räddare och min Gud. Min själ är tyngd av sorg, därför går min tanke till dig från Jordans och Hermons land, från Misars berg. Djup ropar till djup i dånet av dina forsar. Alla dina brottsjöar slår samman över mitt huvud. Om dagen skall Herren skänka sin nåd, om natten skall jag sjunga till hans ära och be till Gud som ger mig liv. Jag säger till Gud, min klippa: Varför har du glömt mig? Varför måste jag gå sörjande, plågad av fiender? Det skär mig in i märgen när mina fiender hånar mig, när de ständigt frågar: »Var är din Gud?«
