Psaltaren 42:1-11

För sångmästaren; en sång av Koras söner.  Såsom hjorten trängtar      till vattenbäckar,  så trängtar min själ      efter dig, o Gud.  Min själ törstar efter Gud,      efter den levande Guden.  När skall jag få träda fram      inför Guds ansikte?  Mina tårar äro min spis      både dag och natt,  ty ständigt säger man till mig:      »Var är nu din Gud?»  Men jag vill utgjuta inom mig min själ      och hava i minne  huru jag gick med hopen      upp till Guds hus,  under fröjderop och tacksägelse,      i högtidsskaran.  Varför är du så bedrövad, min själ,      och så orolig i mig?  Hoppas på Gud;      ty jag skall åter få tacka honom      för frälsning genom honom.  Min Gud, bedrövad är min själ i mig;      därför tänker jag på dig  i Jordans land och på Hermons höjder,      på Misars berg.  Djup ropar till djup,      vid dånet av dina vattenfall;  alla dina svallande böljor      gå fram över mig.  Om dagen må HERREN      beskära sin nåd,  och om natten vill jag sjunga till hans ära  och bedja till mitt livs Gud.  Jag vill säga till Gud, min klippa:      »Varför har du förgätit mig,  varför måste jag gå sörjande,      trängd av fiender?»  Det är såsom krossade man benen i min kropp,      när mina ovänner smäda mig,  när de beständigt säga till mig:      »Var är nu din Gud?» [ (Psalms 42:12)  Varför är du så bedrövad, min själ,      och varför så orolig i mig?  Hoppas på Gud;      ty jag skall åter få tacka honom,  min frälsning och min Gud. ]