Psaltaren 42:1-11

Som hjorten längtar efter vattenbäckar, så längtar jag efter dig, min Gud. Jag törstar efter Gud, den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Gud? Mina tårar är min mat dag och natt, när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?” Mina minnen kommer, och jag utgjuter min själ. Jag gick i folkhopen, ledde processionen till Guds hus, med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran. Varför är jag så nedstämd, varför så orolig inom mig? Vänta på Gud! Jag ska åter prisa honom, min räddare och min Gud! Ändå är jag nedstämd, min Gud, och därför tänker jag på dig, i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall. Alla dina vågor och bränningar slår över mig. HERREN sänder om dagen sin nåd, och om natten är hans lovsång hos mig, en bön till den levande Guden. Jag säger till Gud, min klippa: ”Varför har du övergett mig? Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden?” Det är som om mina ben krossas när mina fiender hånar mig, när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”