Psaltaren 42:1-11

För sångmästaren, en sång av Koras söner. Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte? Mina tårar är min mat dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?" Detta vill jag tänka på när jag utgjuter min själ: Jag gick i folkhopen, vandrade med den till Guds hus under jubelrop och tacksägelse, en högtidsfirande skara. Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Sätt ditt hopp till Gud. Jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom. Min Gud, min själ är bedrövad i mig. Därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall. Alla dina svallande böljor går fram över mig. Om dagen sänder HERREN sin nåd och om natten är hans sång hos mig, en lovsång till mitt livs Gud. Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande, ansatt av fiender?" Det är som krossade man benen i min kropp, när mina ovänner hånar mig och ständigt säger till mig: "Var är nu din Gud?"