Markusevangeliet 6:1-32

Dela

Markusevangeliet 6:1-32 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Många som hörde honom häpnade och frågade: "Var får han detta ifrån, och vad är det för visdom han har fått, så att han kan göra sådana mäktiga gärningar med sina händer? Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?" Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas alltid i sin hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj." Och han kunde inte göra någon kraftgärning där. Bara några få sjuka botade han genom att lägga händerna på dem. Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick Jesus omkring i byarna där i trakten och undervisade. Och han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav - inte bröd eller lädersäck eller pengar i bältet. Sandaler fick de ha, men inte två livklädnader. Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. Och om man på någon plats inte tar emot er eller hör på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter till ett vittnesbörd mot dem." De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att det var Johannes Döparen som hade uppstått från de döda och att dessa krafter därför verkade i honom. En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet, lik någon av profeterna. När Herodes hörde detta sade han: "Johannes, han som jag har halshuggit, har uppstått." Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse för Herodias skull, hustru till hans bror Filippus. Henne hade Herodes gift sig med, men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru." Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte, eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man och skyddade honom. Och när han hörde honom blev han många gånger villrådig. Ändå lyssnade han gärna på honom. Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag och ställde till fest för sina stormän och överstar och de främsta männen i Galileen. Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till den lilla flickan: "Be mig om vad du vill, så skall du få det." Han svor på det och sade till henne: "Allt vad du ber om skall jag ge dig, ända till hälften av mitt rike." Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad skall jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." Flickan skyndade in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat." Kungen blev mycket bedrövad över sin ed inför gästerna, men han ville inte avvisa henne. Han skickade därför genast i väg en bödel och befallde honom att bära fram Johannes Döparens huvud. Denne gick då och halshögg Johannes i fängelset. Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt den lilla flickan, och hon gav det åt sin mamma. Johannes lärjungar fick höra det, och de kom och tog hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades nu hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade lärt folket. Han sade till dem: "Kom med mig till en öde plats där vi kan vara ensamma, och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. Så for de i båten till en öde plats för att få vara för sig själva.

Markusevangeliet 6:1-32 Nya Levande Bibeln (BSV)

Efter denna händelse lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad Nasaret tillsammans med sina efterföljare. "Varifrån har han fått detta?" sa de. "Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss." Och så retade de sig på honom. Då sa Jesus till dem: "En profet som framför Guds budskap blir erkänd överallt utom i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj." Och eftersom folket i Nasaret inte trodde på honom, kunde han inte göra några under där. Han botade bara några få sjuka genom att lägga händerna på dem, Sedan vandrade Jesus runt i byarna i trakten och undervisade. Han kallade till sig sina tolv närmaste efterföljare och sände ut dem två och två och gav dem makt att driva ut onda andar. Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav. De fick inte ta med någon mat, ingen väska, inga pengar, och inte några extra skor eller kläder. "När ni blivit erbjudna att övernatta hos någon, stanna då där tills ni fortsätter till nästa plats", sa han. "Men om människorna på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och bekymra er inte mer om dem. Skaka platsens damm av era fötter som ett tecken på att de själva får ta ansvar för vad de gjort." Så gick Jesus efterföljare iväg, och överallt dit de kom uppmanade de folk att lämna synden och vända om till Gud. Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: "Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför han kan göra sådana under." Men en del sa: "Jesus är Elia." Andra sa: "Han är verkligen en profet som framför Guds budskap, precis som profeterna förr i tiden. "Nej", sa Herodes, "det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått från de döda." Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av sin fru, Herodias. Hon hade först varit gift med kungens bror Filippos, men Herodes hade ändå gift sig med henne. Johannes hade sagt rent ut till Herodes: "Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors fru." Därför hatade Herodias honom, och ville döda honom, men Herodes var emot det. Han hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en god man som levde efter Guds vilja. Varje gång han hört Johannes kände han sig osäker och visste inte vad han skulle tro, men ändå lyssnade han gärna på honom. Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. Kung Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: "Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig." Sedan svor han inför gästerna och upprepade: "Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike." Hon gick då ut och frågade sin mamma vad hon skulle be om. Och mamman svarade: "Be om Johannes döparens huvud!" Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: "Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!" Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte, och eftersom han inte ville ta tillbaka det han sagt inför gästerna, lät han henne få som hon ville. Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes döparens huvud. Och mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mamma. Men när Johannes efterföljare hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och begravde den. De tolv efterföljare som Jesus hade sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring, och de rapporterade allt de hade gjort och allt de hade undervisat människorna om. Men eftersom det var så mycket folk runt omkring dem att de inte ens fick tid att äta, föreslog Jesus: "Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite." Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats.

Markusevangeliet 6:1-32 Karl XII 1873 (SK73)

Och han gick ut dädan, och kom in uti sitt fädernesland; och hans Lärjungar följde honom. Och när Sabbathen kom, begynte han lära i Synagogon; och månge, som det hörde, förundrade sig storliga, sägande: Hvadan kommer honom detta? Och hvad visdom är denne, som honom gifven är, och sådana krafter, som ske igenom hans händer? Är icke denne den timbermannen, Marie Son, Jacobi broder, och Jose, och Jude och Simons? Äro ock icke hans systrar här när oss? Och de förargades på honom. Då sade Jesus till dem: En Prophet varder icke föraktad, utan i sitt fädernesland, och ibland sina fränder, och sitt folk. Och han kunde der ingen kraft göra, utan det att han lade händerna på några få sjuka, och botade dem. Och han förundrade sig på deras otro; och han gick omkring i byarna allestäds deromkring, och lärde. Och han kallade för sig de tolf, tog till att utsända dem, två och två; gifvandes dem magt emot de orena andar; Och böd dem, att de intet skulle taga med sig till vägs, utan käppen allena; icke skräppo, icke bröd, inga penningar i pungen; Utan de skulle vara skodde; och att de icke skulle kläda sig uti två kjortlar; Och sade till dem: Hvar som helst I ingån uti ett hus, blifven der, tilldess I dragen dädan. Och hvilken som icke anammar eder, eller icke hörer eder, går derut, och skudder af eder det stoft, som är under edra fötter till vittnesbörd öfver dem. Sannerliga säger jag eder: Drägeligare varder Sodome och Gomorre på domedag, än dem stadenom. Och de gingo ut, och predikade, att man skulle bättra sig; Och utdrefvo många djeflar, och smorde många kranka med oljo, och botade dem. Och fick Konung Herodes detta höra; ty hans namn var redo kunnigt; och sade: Den Johannes, som döpte, är uppstånden ifrå de döda; och derföre gör han sådana krafter. Somlige sade: Det är Elias; och somlige sade: Det är en Prophet, eller såsom en af Propheterna. Då Herodes sådant hörde, sade han: Denne är Johannes, som jag halshögg; han är uppstånden ifrå de döda. Ty Herodes hade sändt bort, och låtit gripa Johannes, och satt honom i fängelse, för Herodias, sins broders Philippi hustrus skull; ty han hade tagit henne till hustru; Men Johannes sade till Herodes: Dig är icke lofligit att hafva dins broders hustru. Men Herodias gick efter hans argesta, och hade gerna dräpit honom; och kunde dock icke komma dess vid; Ty Herodes fruktade Johannem, vetandes att han var en from och helig man; och aktade honom, och lydde honom i mång stycke, och hörde honom gerna. Då nu en belägen dag kom, att Herodes på sin födelsedag gaf de öfversta, och höfvitsmän, och de yppersta i Galileen, en aftonkost; Gick Herodias dotter in, och dansade, och det behagade Herodi, och dem der med honom såto vid bordet. Då sade Konungen till pigona: Bed utaf mig hvad du vill, jag vill gifva dig det; Och svor henne en ed; Hvad du bedjande varder af mig, vill jag gifva dig, allt intill hälften af mitt rike. Hon gick ut, och sade till sina moder: Hvad skall jag bedja? Hon sade: Johannis Döparens hufvud. Och hon gick straxt med hast in till Konungen, och bad, sägandes: Jag vill, att du gifver mig nu straxt, på ett fat, Johannis Döparens hufvud. Då vardt Konungen bedröfvad; dock, för edens skull, och för deras skull, som der såto vid bordet, ville han icke visa henne af; Utan straxt sände Konungen bödelen, och böd inhemta hans hufvud. Han gick åstad, och halshögg honom i fångahuset; Och bar fram hans hufvud på ett fat, och fick pigone; och pigan fick det sine moder. Då hans lärjungar det sporde, kommo de, och togo hans lekamen upp, och begrofvo honom. Och Apostlarna församlades till Jesum, och förkunnade honom all stycke; och hvad de gjort och lärt hade. Då sade han till dem: Kommer I allene afsides med mig uti ödemarken, och hviler eder något litet; ty der voro månge, som gingo till och ifrå, så att de hade icke tid till att äta. Och så for han bort afsides till skepps uti ödemarken.

Markusevangeliet 6:1-32 Svenska 1917 (SVEN)

Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom. Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de? Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten. Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.» Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem. Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade. Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna. Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet. Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader. Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten. Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.» Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring; och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.» Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.» Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.» Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta, och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.» Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill. Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna. Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen. Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.» Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.» Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.» Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.» Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne. Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder. Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav. Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket. Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo. De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.

Markusevangeliet 6:1-32 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. När det blev sabbat började han undervisa i synagogan. Många som hörde honom häpnade och sade: "Var får han detta ifrån? Och vad är det för visdom han fått? Och vilka kraftgärningar han gör med sina händer! Är det inte snickaren, Marias son, bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?" Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas inte utom i sin hemstad, sin släkt och sin egen familj." Han kunde inte göra någon kraftgärning där, utom att bota några få sjuka genom att lägga händerna på dem. Och han var förundrad över deras otro. Sedan gick Jesus ut i byarna där omkring och undervisade. Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav – varken bröd eller väska eller pengar i bältet. Sandaler fick de ha, men inte två tunikor. Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. Och om man någonstans inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter som ett vittnesbörd mot dem." De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att folk sade att Johannes Döparen hade uppstått från de döda och att det var därför dessa krafter verkade i honom. En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet liksom någon av profeterna. När Herodes hörde detta sade han: "Det är Johannes, han som jag halshögg. Han har uppstått." Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse på grund av Herodias, hustru till hans bror Filippus. Herodes hade gift sig med henne, men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet att du har din brors hustru." Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom. När han hörde honom blev han många gånger villrådig. Ändå lyssnade han gärna på honom. Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag med en fest för sina stormän och befälhavare och de främsta i Galileen. Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till flickan: "Be mig om vad du vill, så ska du få det." Han svor på det och sade till henne: "Vad du än ber om ska jag ge dig, ända till hälften av mitt rike." Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad ska jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." Flickan skyndade genast in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat!" Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte neka henne. Han skickade genast i väg en bödel och befallde honom att hämta Johannes Döparens huvud. Denne gick då bort och halshögg honom i fängelset. Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor. När Johannes lärjungar fick höra det, kom de och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades nu hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: "Kom med till en öde plats där ni kan få vara ensamma och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde plats för att få vara för sig själva.

Markusevangeliet 6:1-32 nuBibeln (NUB)

Sedan lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad tillsammans med sina lärjungar. När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sa: ”Varifrån har han fått detta? Varifrån har han fått denna visdom, och att han kan göra sådana under med sina händer? Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom. Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.” Så kunde han inte göra några under där, förutom att han botade några få sjuka genom att lägga händerna på dem. Han förvånade sig över deras otro. Sedan vandrade Jesus runt i byarna och undervisade. Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar. Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet. Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta. ”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån. Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.” Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om. Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” Men en del sa: ”Han är Elia.” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.” ”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.” Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med. Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.” Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte. Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom. Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade. Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.” Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.” Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!” Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!” Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville. Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om. Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.” Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva.

Markusevangeliet 6:1-32 Svenska Kärnbibeln (SKB)

Jesus gick bort därifrån [troligtvis Kapernaum] och kom till sin hemstad [Nasaret, se Matt 2:23Luk 2:39]. Hans lärjungar följde honom. När det blev sabbat undervisade han i synagogan. [Jesus var känd och synagogföreståndaren inbjöd honom att tala på huvudgudstjänsten på lördagsmorgonen i Nasaret.] Många som hörde honom häpnade (blev helt överväldigade och förvånade) och sa: ”Var har han fått detta (dessa idéer) ifrån? Vad är det för visdom han har fått [utan att ha blivit lärd under någon rabbin]? Hur kan han utföra sådana mäktiga gärningar med sina händer? Är det inte hantverkaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? [Det grekiska ordet tekton som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare.] Bor inte hans systrar här hos oss?” De tog anstöt av honom (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). Då sa Jesus till dem: ”En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus).” Han kunde inte göra någon kraftgärning där, förutom att lägga händerna på några sjuka (svaga) och hela dem. Han förundrades över deras otro. [Jesu mänskliga sida är synlig här där han blir förvånad och överraskad över deras brist på tro på honom.] Han gick vidare till byarna (runt Nasaret i Galileen, som i en cirkel) och undervisade. Han kallade till sig de tolv [apostlarna] och började sända ut dem två och två [som sina sändebud] och gav dem auktoritet (makt) över de orena andarna. [Matteus gör en parvis uppräkning av de tolv, se Matt 10:1-4.] Han befallde dem att inte ta med något på vägen förutom en vandringsstav – inget bröd, ingen lädersäck [med proviant och packning, som också användes för att samla in gåvor], inga kopparmynt [den lägsta valören] i era bälten [som ofta var en tyggördel med veck där man förvarade sina pengar]. Ta [ett par] sandaler på era fötter, men inte dubbla tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg). [Välbärgade personer bar två tunikor närmast kroppen.] Han sa till dem: ”När ni kommit in i ett hus, stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus]. Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå från den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem.” [Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:5118:6.] De gav sig i väg [två och två, i sex par] och predikade för folket att de skulle omvända sig (förändra sitt sätt att tänka och agera). [Samma budskap som både Johannes Döparen och Jesus hade predikat, se Matt 3:2Mark 1:15.] De drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem. Kung Herodes [Antipas] fick höra om Jesus, för hans namn hade blivit vida känt. [Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också de tolv som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var formellt inte kung utan landsfurste eller ”tetrark” som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike. Markus som skriver för den romerska världen, antagligen i Rom, använder ordet kung som är den mer informella titeln på regenterna i den östra delen av Romarriket.] Man sa [hans tjänstemän förde fram den allmänna uppfattningen]: ”Det är Johannes Döparen som har uppstått från de döda, det är därför dessa krafter verkar i honom [som gör att människor blir helade och tecken sker].” En del sa att han var [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5]. Andra sa att han var en profet, lik någon av profeterna. När Herodes hörde detta sa han: ”Det är Johannes, han som jag lät halshugga som har uppstått från de döda.” Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse för Herodias skull, hustru till hans bror Filippus. Henne hade Herodes gift sig med. Anledningen var att Johannes hade sagt till honom: ”Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.” [Herodias var Herodes Antipas olovliga fru. Hon var ett barnbarn till Herodes den store. Som ung blev hon bortgift med sin farbror Herodes Filippus i Rom. Han ska inte förväxlas med tetrarken Filippus som regerade norr om Galileen, se Luk 3:1. Herodias och hennes första make Filippus fick en dotter, Salome. Under ett besök i Rom blev Herodes Antipas förtjust i Herodias. Hon skilde sig, flyttade från Rom och gifte sig med Herodes Antipas. Han skilde sig också från sin fru, dottern till Aretas kung i Arabien, vilket skapade en politisk oro i området som ledde till öppet krig 36 e.Kr. Johannes Döparen hade fördömt deras agerande, eftersom de bröt mot budet i 3 Mos 18:16.] Herodias hatade (höll fast vid vreden mot) Johannes Döparen [för hans officiella fördömande av hennes och Herodes Antipas förhållande] och ville döda honom, men hon kunde inte, eftersom Herodes hade respekt för (fruktade) Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man och skyddade honom [från Herodias]. När han hörde Johannes [tala] blev han många gånger förvånad (förbryllad), men lyssnade [trots det] gärna på honom [när han var på besök i fästningen Machaerus där Johannes antagligen satt fängslad]. Men så kom ett lämpligt tillfälle [för Herodias att genomföra sina onda planer], då Herodes på sin födelsedag anordnade en festmåltid för sina stormän [hans högsta civila anställda] och överstarna [de högsta romerska militärerna] och de främsta i Galileen [andra förnäma män som inte stod i hans tjänst]. Då [framåt kvällen då gästerna börjat bli berusade] kom Herodias dotter [Salome] in. Hon dansade och fascinerade (behagade, trollband) Herodes och [de övriga manliga] gästerna [med sin sensuella dans] och kungen sa till flickan: ”Be mig nu på en gång om vad du vill, så ska du få det.” Han lovade och svor under en ed: ”Vad du än ber mig om ska jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.” [Männen var i en egen festsal och kvinnorna i en annan.] Då gick hon ut och frågade sin mor: ”Vad ska jag begära?” Hon svarade: ”Johannes Döparens huvud.” På en gång skyndade hon tillbaka in till kungen och bad honom: ”Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat.” Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne utan skickade på en gång en livvakt [en av hans personliga soldater] med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det vidare till sin mor. När Johannes lärjungar fick höra detta kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna [som ordagrant betyder ”de utsända missionärerna”] samlades hos Jesus [antagligen i Kapernaum] och berättade för honom om allt de hade gjort [hur de drivit ut orena andar och botat sjuka] och allt de undervisat om [vilka ämnen de tagit upp]. [Jesus hade för första gången sänt ut de tolv lärjungarna på egen hand. Två och två hade de gått runt i byarna och städerna i Galileen, se vers 7-13.] Han sa till dem: ”Följ med mig till en obebodd plats, ni behöver vara för er själva och vila lite!” Det var så många som kom och gick [i huset där de var] att de inte ens fick tid att äta. Så de gav sig av i skeppet (en större båt) till en obebyggd plats där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.]

Markusevangeliet 6:1-32 Bibel 2000 (B2000)

Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde med honom. När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Och de många som hörde honom häpnade och sade: »Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer? Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?« Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: »En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem.« Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem. Och han förvånade sig över att de inte ville tro. Han vandrade från by till by i trakten där omkring och undervisade. Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. Sandaler fick de ha men inte mer än en skjorta. Och han sade till dem: »När ni har tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. Och är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet under era fötter. Det skall vittna mot dem.« De gav sig i väg och predikade att alla skulle omvända sig, och de drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem. Hans namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att folk sade: »Johannes döparen har uppstått från de döda. Det är därför dessa krafter verkar genom honom.« Men några sade att han var Elia, andra att han var en profet, en i raden av profeter. När Herodes hörde detta sade han: »Johannes, han som jag lät halshugga, det är han som har uppstått!« Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och sätta honom i fängelse. Anledningen till det var Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade han gift sig med, och Johannes hade sagt till Herodes: »Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.« Därför var Herodias förbittrad på honom och ville döda honom, men kunde inte. Ty Herodes hade respekt för Johannes, som han visste var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom, och när han hade hört honom kände han sig mycket osäker och ville höra mer av honom. Men en dag kom hennes tillfälle, och det var när Herodes firade sin födelsedag med ett gästabud för sina stormän och överstarna och de främsta i Galileen. Herodias dotter kom då in och dansade så att Herodes och hans gäster blev förtjusta. Kungen sade till flickan: »Be mig om vad du vill, och du skall få det.« Och han lovade och svor: »Vad du än ber mig om skall jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.« Då gick hon ut och frågade sin mor: »Vad skall jag be om?« Hon svarade: »Johannes döparens huvud.« Flickan skyndade in till kungen och bad honom: »Jag vill att du genast ger mig Johannes döparens huvud på ett fat.« Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne utan skickade en livvakt med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor. Men när Johannes lärjungar fick reda på det kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: »Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.« Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma.