Jesus gick bort därifrån [troligtvis Kapernaum] och kom till sin hemstad [Nasaret, se Matt 2:23Luk 2:39]. Hans lärjungar följde honom. När det blev sabbat undervisade han i synagogan. [Jesus var känd och synagogföreståndaren inbjöd honom att tala på huvudgudstjänsten på lördagsmorgonen i Nasaret.] Många som hörde honom häpnade (blev helt överväldigade och förvånade) och sa:
”Var har han fått detta (dessa idéer) ifrån?
Vad är det för visdom han har fått [utan att ha blivit lärd under någon rabbin]?
Hur kan han utföra sådana mäktiga gärningar med sina händer?
Är det inte hantverkaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? [Det grekiska ordet tekton som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare.]
Bor inte hans systrar här hos oss?”
De tog anstöt av honom (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). Då sa Jesus till dem: ”En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus).” Han kunde inte göra någon kraftgärning där, förutom att lägga händerna på några sjuka (svaga) och hela dem. Han förundrades över deras otro. [Jesu mänskliga sida är synlig här där han blir förvånad och överraskad över deras brist på tro på honom.]
Han gick vidare till byarna (runt Nasaret i Galileen, som i en cirkel) och undervisade.
Han kallade till sig de tolv [apostlarna] och började sända ut dem två och två [som sina sändebud] och gav dem auktoritet (makt) över de orena andarna. [Matteus gör en parvis uppräkning av de tolv, se Matt 10:1-4.] Han befallde dem att inte ta med något på vägen förutom en vandringsstav – inget bröd, ingen lädersäck [med proviant och packning, som också användes för att samla in gåvor], inga kopparmynt [den lägsta valören] i era bälten [som ofta var en tyggördel med veck där man förvarade sina pengar]. Ta [ett par] sandaler på era fötter, men inte dubbla tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg). [Välbärgade personer bar två tunikor närmast kroppen.] Han sa till dem: ”När ni kommit in i ett hus, stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus]. Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå från den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem.”
[Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:5118:6.]
De gav sig i väg [två och två, i sex par] och predikade för folket att de skulle omvända sig (förändra sitt sätt att tänka och agera). [Samma budskap som både Johannes Döparen och Jesus hade predikat, se Matt 3:2Mark 1:15.] De drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem.
Kung Herodes [Antipas] fick höra om Jesus, för hans namn hade blivit vida känt.
[Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också de tolv som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var formellt inte kung utan landsfurste eller ”tetrark” som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike. Markus som skriver för den romerska världen, antagligen i Rom, använder ordet kung som är den mer informella titeln på regenterna i den östra delen av Romarriket.]
Man sa [hans tjänstemän förde fram den allmänna uppfattningen]: ”Det är Johannes Döparen som har uppstått från de döda, det är därför dessa krafter verkar i honom [som gör att människor blir helade och tecken sker].” En del sa att han var [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5]. Andra sa att han var en profet, lik någon av profeterna.
När Herodes hörde detta sa han: ”Det är Johannes, han som jag lät halshugga som har uppstått från de döda.” Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse för Herodias skull, hustru till hans bror Filippus. Henne hade Herodes gift sig med. Anledningen var att Johannes hade sagt till honom: ”Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.”
[Herodias var Herodes Antipas olovliga fru. Hon var ett barnbarn till Herodes den store. Som ung blev hon bortgift med sin farbror Herodes Filippus i Rom. Han ska inte förväxlas med tetrarken Filippus som regerade norr om Galileen, se Luk 3:1. Herodias och hennes första make Filippus fick en dotter, Salome. Under ett besök i Rom blev Herodes Antipas förtjust i Herodias. Hon skilde sig, flyttade från Rom och gifte sig med Herodes Antipas. Han skilde sig också från sin fru, dottern till Aretas kung i Arabien, vilket skapade en politisk oro i området som ledde till öppet krig 36 e.Kr. Johannes Döparen hade fördömt deras agerande, eftersom de bröt mot budet i 3 Mos 18:16.]
Herodias hatade (höll fast vid vreden mot) Johannes Döparen [för hans officiella fördömande av hennes och Herodes Antipas förhållande] och ville döda honom, men hon kunde inte, eftersom Herodes hade respekt för (fruktade) Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man och skyddade honom [från Herodias]. När han hörde Johannes [tala] blev han många gånger förvånad (förbryllad), men lyssnade [trots det] gärna på honom [när han var på besök i fästningen Machaerus där Johannes antagligen satt fängslad].
Men så kom ett lämpligt tillfälle [för Herodias att genomföra sina onda planer], då Herodes på sin födelsedag anordnade en festmåltid för sina stormän [hans högsta civila anställda] och överstarna [de högsta romerska militärerna] och de främsta i Galileen [andra förnäma män som inte stod i hans tjänst]. Då [framåt kvällen då gästerna börjat bli berusade] kom Herodias dotter [Salome] in. Hon dansade och fascinerade (behagade, trollband) Herodes och [de övriga manliga] gästerna [med sin sensuella dans] och kungen sa till flickan:
”Be mig nu på en gång om vad du vill, så ska du få det.” Han lovade och svor under en ed: ”Vad du än ber mig om ska jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.”
[Männen var i en egen festsal och kvinnorna i en annan.] Då gick hon ut och frågade sin mor: ”Vad ska jag begära?” Hon svarade: ”Johannes Döparens huvud.”
På en gång skyndade hon tillbaka in till kungen och bad honom: ”Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat.” Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne utan skickade på en gång en livvakt [en av hans personliga soldater] med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det vidare till sin mor.
När Johannes lärjungar fick höra detta kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.
Apostlarna [som ordagrant betyder ”de utsända missionärerna”] samlades hos Jesus [antagligen i Kapernaum] och berättade för honom om allt de hade gjort [hur de drivit ut orena andar och botat sjuka] och allt de undervisat om [vilka ämnen de tagit upp].
[Jesus hade för första gången sänt ut de tolv lärjungarna på egen hand. Två och två hade de gått runt i byarna och städerna i Galileen, se vers 7-13.]
Han sa till dem: ”Följ med mig till en obebodd plats, ni behöver vara för er själva och vila lite!” Det var så många som kom och gick [i huset där de var] att de inte ens fick tid att äta. Så de gav sig av i skeppet (en större båt) till en obebyggd plats där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.]
Bibelappen
Bibelappen för barn
