Markus 6
6
1Och han gick ut dädan, och kom in uti sitt fädernesland; och hans Lärjungar följde honom. 2Och när Sabbathen kom, begynte han lära i Synagogon; och månge, som det hörde, förundrade sig storliga, sägande: Hvadan kommer honom detta? Och hvad visdom är denne, som honom gifven är, och sådana krafter, som ske igenom hans händer? 3Är icke denne den timbermannen, Marie Son, Jacobi broder, och Jose, och Jude och Simons? Äro ock icke hans systrar här när oss? Och de förargades på honom. 4Då sade Jesus till dem: En Prophet varder icke föraktad, utan i sitt fädernesland, och ibland sina fränder, och sitt folk. 5Och han kunde der ingen kraft göra, utan det att han lade händerna på några få sjuka, och botade dem. 6Och han förundrade sig på deras otro; och han gick omkring i byarna allestäds deromkring, och lärde. 7Och han kallade för sig de tolf, tog till att utsända dem, två och två; gifvandes dem magt emot de orena andar; 8Och böd dem, att de intet skulle taga med sig till vägs, utan käppen allena; icke skräppo, icke bröd, inga penningar i pungen; 9Utan de skulle vara skodde; och att de icke skulle kläda sig uti två kjortlar; 10Och sade till dem: Hvar som helst I ingån uti ett hus, blifven der, tilldess I dragen dädan. 11Och hvilken som icke anammar eder, eller icke hörer eder, går derut, och skudder af eder det stoft, som är under edra fötter till vittnesbörd öfver dem. Sannerliga säger jag eder: Drägeligare varder Sodome och Gomorre på domedag, än dem stadenom. 12Och de gingo ut, och predikade, att man skulle bättra sig; 13Och utdrefvo många djeflar, och smorde många kranka med oljo, och botade dem. 14Och fick Konung Herodes detta höra; ty hans namn var redo kunnigt; och sade: Den Johannes, som döpte, är uppstånden ifrå de döda; och derföre gör han sådana krafter. 15Somlige sade: Det är Elias; och somlige sade: Det är en Prophet, eller såsom en af Propheterna. 16Då Herodes sådant hörde, sade han: Denne är Johannes, som jag halshögg; han är uppstånden ifrå de döda. 17Ty Herodes hade sändt bort, och låtit gripa Johannes, och satt honom i fängelse, för Herodias, sins broders Philippi hustrus skull; ty han hade tagit henne till hustru; 18Men Johannes sade till Herodes: Dig är icke lofligit att hafva dins broders hustru. 19Men Herodias gick efter hans argesta, och hade gerna dräpit honom; och kunde dock icke komma dess vid; 20Ty Herodes fruktade Johannem, vetandes att han var en from och helig man; och aktade honom, och lydde honom i mång stycke, och hörde honom gerna. 21Då nu en belägen dag kom, att Herodes på sin födelsedag gaf de öfversta, och höfvitsmän, och de yppersta i Galileen, en aftonkost; 22Gick Herodias dotter in, och dansade, och det behagade Herodi, och dem der med honom såto vid bordet. Då sade Konungen till pigona: Bed utaf mig hvad du vill, jag vill gifva dig det; 23Och svor henne en ed; Hvad du bedjande varder af mig, vill jag gifva dig, allt intill hälften af mitt rike. 24Hon gick ut, och sade till sina moder: Hvad skall jag bedja? Hon sade: Johannis Döparens hufvud. 25Och hon gick straxt med hast in till Konungen, och bad, sägandes: Jag vill, att du gifver mig nu straxt, på ett fat, Johannis Döparens hufvud. 26Då vardt Konungen bedröfvad; dock, för edens skull, och för deras skull, som der såto vid bordet, ville han icke visa henne af; 27Utan straxt sände Konungen bödelen, och böd inhemta hans hufvud. Han gick åstad, och halshögg honom i fångahuset; 28Och bar fram hans hufvud på ett fat, och fick pigone; och pigan fick det sine moder. 29Då hans lärjungar det sporde, kommo de, och togo hans lekamen upp, och begrofvo honom. 30Och Apostlarna församlades till Jesum, och förkunnade honom all stycke; och hvad de gjort och lärt hade. 31Då sade han till dem: Kommer I allene afsides med mig uti ödemarken, och hviler eder något litet; ty der voro månge, som gingo till och ifrå, så att de hade icke tid till att äta. 32Och så for han bort afsides till skepps uti ödemarken. 33Och folket såg, att de foro sina färde; och månge kände honom, och lupo dit tillsammans af alla städer, till fot, och kommo fram förr än de, och församlades till honom. 34Så gick Jesus ut, och fick se det myckna folket, och varkunnade sig öfver dem; förty de voro såsom får, de ingen herdan hade; och begynte lära dem mycket. 35Och då nu dagen var fast framliden, gingo hans Lärjungar till honom, och sade: Här är öknen, och tiden är fast förliden; 36Släpp dem ifrå dig, att de måga gå bort i byarna och torpen här omkring, och köpa sig bröd; ty de hafva intet äta. 37Då svarade han dem, och sade: Gifver I dem äta. Då sade de till honom: Skole vi gå bort, och köpa för tuhundrade penningar bröd, och gifva dem äta? 38Då sade han till dem: Huru mång bröd hafven I? Går, och ser till. Och sedan de hade sett till, sade de: Fem, och två fiskar. 39Då böd han dem, att de skulle sätta sig alle i matskap, i gröna gräset. 40Och de satte sig i hopar, hundrade och hundrade, femtio och femtio. 41Och så tog han de fem bröd och de två fiskar; och upplyfte sin ögon till himmelen, tackade, och bröt bröden, och fick sinom Lärjungom, att de skulle lägga för dem; och de två fiskar bytte han emellan dem alla. 42Och de åto alle, och vordo mätte; 43Och togo sedan upp tolf korgar fulla med styckom, och fiskomen. 44Och de der ätit hade, voro vid femtusend män. 45Och straxt dref han sina Lärjungar, att de skulle gå till skepps, och fara för honom öfver hafvet till Bethsaida, medan han skiljde folket ifrå sig. 46Och när han hade skiljt dem ifrå sig, gick han dädan upp på ett berg, till att bedja. 47Och då aftonen kom, var skeppet midt på hafvet, och han på landet allena. 48Och han såg att de hade plats med roende; ty vädret var dem emot. Och vid fjerde väkten om nattena kom han till dem, gångandes på hafvet; och han ville gå framom dem. 49Och när de sågo honom gångandes på hafvet, mente de det hade varit ett spökelse, och ropade; 50Ty de sågo honom alle, och vordo förskräckte. Då talade han dem straxt till, och sade till dem: Varer vid en god tröst, jag äret; varer icke rädde. 51Och han steg upp till dem i skeppet, och vädret stillade sig; och de vordo storliga förskräckte, förundrande vid sig sjelfva öfvermåtton. 52Ty de hade icke fått förstånd af bröden; ty deras hjerta var förblindadt. 53Och då de öfverfarne voro, kommo de till det landet Genesaret, och lade der i hamn. 54Och när de gingo utu skeppet, kände de honom straxt; 55Och lupo omkring allan den landsändan; och begynte omkringföra de sjuka på sängar, dit de hörde han var. 56Och hvar han ingick, i byar, eller städer, eller torp, der lade de kranka på gatorna, och bådo honom, att de åtminstone måtte taga på hans klädefåll; och så månge, som kommo vid honom, de vordo helbregda.
Nu markerat:
Markus 6: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
