Johannesevangeliet 10:1-42
Johannesevangeliet 10:1-42 Nya Levande Bibeln (BSV)
Jesus fortsatte: "Jag försäkrar er, att den som inte går in genom grinden till fårfållan utan istället tar sig in en annan väg, han är en tjuv och en brottsling. Herden går in genom grinden. Grindvakten öppnar grinden för honom, och fåren lyssnar till hans röst. Han vet vad varje får heter, och han ropar på dem och leder dem ut. När han har släppt ut fåren går han framför dem, och de följer honom för de känner igen hans röst. De följer aldrig en främling, utan springer bort från honom, eftersom de inte känner igen hans röst." De som hörde Jesus berätta den här bilden förstod inte vad han menade, och därför förklarade han den för dem. Han sa: "Jag försäkrar er, att jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och brottslingar, men fåren lyssnade inte till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig ska bli räddad. Han ska bli ett av mina får och kan gå in och ut och hitta bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Men jag har kommit för att ge liv, och liv i överflöd. Jag är också den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är anställd springer sin väg när han ser vargen komma. Han överger fåren, eftersom han inte är deras herde och fåren inte är hans. Och så angriper vargen fåren och skingrar flocken. Den anställde har ingen omsorg om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig på samma sätt som min Far i himlen känner mig och jag känner honom. Jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de ska lyssna till min röst. Så ska det bli en enda fårhjord och en herde. Min Far i himlen älskar mig, därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen kan ta mitt liv ifrån mig, utan jag ger det frivilligt. Jag har rätt att ge mitt liv när jag vill, och jag har makt att ta det tillbaka. Det är det uppdrag jag har fått av min Far i himlen." När han sa detta började folket än en gång diskutera med varandra. Många sa: "Han är besatt av en ond ande och helt galen. Vad tjänar det till att lyssna på honom?" Men andra sa: "Nej, så talar inte den som är besatt av en ond ande. Kan en ond ande verkligen bota dem som är blinda?" Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i den del av templet som kallas Salomos pelarhall. Då omringade de judiska ledarna honom och frågade: "Hur länge till ska du hålla oss i spänning? Om du är Messias, den utlovade kungen, så säg det öppet." Jesus svarade dem: "Jag har redan talat om det för er, men ni vill inte tro det. De under min Far har sänt mig att göra bevisar vem jag är. Men ni tror mig inte, eftersom ni inte hör till min fårhjord. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig någonsin gå förlorade. Ingen ska ta dem ifrån mig. Min Far i himlen har gett dem till mig, och han har större makt än någon annan, därför kan ingen ta dem ifrån mig. Jag och min Far är ett." Då tog de judiska ledarna än en gång upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus sa till dem: "Ni har sett många under, som min Far i himlen har sagt åt mig att göra. För vilket av dessa under tänker ni stena mig?" De svarade: "Det är inte för något under vi vill stena dig, utan för att du hädar. Du, som är en vanlig människa, säger att du är Gud." Då sa Jesus: "Står det inte i er egen lag att Gud sa: 'Jag säger att ni är gudar'? Skriften, som inte kan ändras, kallar de människor som fick ta emot Guds budskap för gudar. Varför kallar ni det då för hädelse när jag säger: 'Jag är Guds Son'. Är jag inte den som min Far har sänt till världen med en särskild uppgift? Om jag inte gör de under som min Far vill att jag ska göra, då behöver ni inte tro på mig. Men om jag gör under, så tro åtminstone på dem, även om ni inte kan tro på mig. Då ska ni snart bli övertygade om att min Far är i mig och att jag är i honom." De försökte då gripa honom igen, men han lyckades komma undan. Sedan gick Jesus än en gång iväg till den plats på andra sidan Jordan där Johannes döparen först hade döpt, och han stannade där ett tag. Det var många människor som kom till honom. Och de sa till varandra: "Johannes gjorde inga under, men allt han sa om Jesus var sant." Och många började där tro att Jesus var sänd av Gud.
Johannesevangeliet 10:1-42 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Amen, amen säger jag er: Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren är fårens herde. För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssnar till hans röst, och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." Denna liknelse framställde Jesus för dem, men de förstod inte vad det var han talade om. Då sade Jesus än en gång: "Amen, amen säger jag er: Jag är dörren till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden. Den som är lejd bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde. Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader." För de ordens skull uppstod det på nytt delade meningar bland judarna. Många av dem sade: "Han har en ond ande och är från sina sinnen. Varför hör ni på honom?" Andra sade: "Sådana ord kommer inte från en som är besatt. Inte kan en ond ande öppna ögonen på blinda." Nu inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då samlades judarna omkring honom och frågade: "Hur länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!" Jesus svarade: "Jag har sagt er det, och ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett." Än en gång tog judarna upp stenar för att stena honom. Jesus sade till dem: "Många goda gärningar från Fadern har jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena mig?" Judarna svarade: "Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa." Jesus svarade dem: "Står det inte skrivet i er lag: "Jag har sagt att ni är gudar?" Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar - och Skriften kan inte göras om intet - hur kan ni då säga till honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son. Om jag inte gör min Faders gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, så tro på gärningarna, om ni inte kan tro på mig. Då skall ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern." De försökte gripa honom igen, men han drog sig undan och gick bort från dem. Sedan begav han sig återigen till det ställe på andra sidan Jordan, där Johannes tidigare hade varit när han döpte. Där stannade han. Många kom till honom, och de sade: "Johannes gjorde visserligen inte något tecken, men allt vad han sade om Jesus var sant." Och många kom där till tro på honom.
Johannesevangeliet 10:1-42 Karl XII 1873 (SK73)
Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken icke går in genom dörrena i fårahuset, utan stiger annorstäds in, han är en tjuf, och en röfvare. Men hvilken som går in genom dörrena, han är herden till fåren. För honom låter dörravården upp, och fåren höra hans röst; och sin egen får kallar han vid namn, och leder dem ut. Och när han hafver släppt sin egen får ut, går han för dem, och fåren följa honom efter; ty de känna hans röst. Men den främmande följa de icke, utan fly ifrå honom; ty de känna icke deras röst, som främmande äro. Denna liknelsen sade Jesus till dem; men de förstodo icke hvad det var, som han sade dem. Åter sade Jesus till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Jag är dörren för fåren. Alle de som för mig komne äro, de äro tjufvar och röfvare; men fåren hörde dem intet. Jag är dörren; hvilken som ingår igenom mig, han skall blifva salig; och skall ingå och utgå, och finna bet. Tjufven kommer icke, utan till att stjäla, slagta och förgöra; jag är kommen, på det de skola hafva lif, och öfvernog hafva. Jag är den gode herden; den gode herden låter sitt lif för fåren. Men den som lejder är, och icke är herden, hvilkom fåren icke tillhöra, ser ulfven komma, och öfvergifver fåren, och flyr; och ulfven bortrycker och förskingrar fåren. Men den lejde flyr; ty han är lejd, och värdar intet om fåren. Jag är den gode herden, och känner min får, och min känna mig; Såsom Fadren känner mig; och jag känner Fadren; och jag låter mitt lif för fåren. Jag hafver ock annor får, som icke äro af detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst; och det skall varda ett fårahus och en herde. Fördenskull älskar Fadren mig, att jag låter mitt lif, på det jag skall åter tagat igen. Ingen tager det af mig; men jag låter det af mig sjelf; jag hafver magt att låta det, och jag hafver magt taga det igen. Detta budet fick jag af minom Fader. Då vardt åter en tvedrägt ibland Judarna, för detta talets skull. Månge af dem sade: Han hafver djefvulen, och är ursinnig; hvi hören I honom? Somlige sade: Sådana ord äro icke dens mans, som djefvulen hafver; icke kan djefvulen öppna de blindas ögon. Så vardt då i Jerusalem kyrkomessa; och det var vinter. Och Jesus gick i templena, i Salomos förhus. Då kringhvärfde Judarna honom, och sade till honom: Huru länge förhalar du med oss? Säg oss fri, om du äst Christus. Jesus svarade dem: Jag hafver sagt eder det, och I tron det icke; gerningarna, som jag gör i mins Faders Namn, de bära vittne om mig. Men I tron det icke; ty I ären icke af min får, såsom jag sade eder. Min får höra mina röst, och jag känner dem, och de följa mig; Och jag gifver dem evinnerligit lif, och de skola icke förgås evinnerliga; ingen skall heller rycka dem utu mine hand. Min Fader, som mig dem gifvit hafver, är store än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand. Jag och Fadren ärom ett. Då togo åter Judarna stenar, till att stena honom. Jesus svarade dem: Jag hafver många goda gerningar bevist eder af minom Fader; för hvilka af dem stenen I mig? Judarna svarade honom, och sade: För god gernings skull stene vi dig icke, utan för hädelsens skull; och att du, som äst en menniska, gör dig sjelf till Gud. Jesus svarade dem: Är icke skrifvet i edor lag: Jag sade, I ären gudar? Hafver han nu kallat dem gudar, till hvilka Guds ord skedde; och Skriften kan icke varda omintet; Och I sägen dock till honom, som Fadren helgat hafver, och sändt i verldena: Du häder Gud; derföre, att jag säger: Jag är Guds Son? Gör jag icke mins Faders gerningar, så tror mig intet. Men gör jag dem, tror då gerningomen, om I icke viljen tro mig; på det I skolen förstå, och tro, att Fadren är i mig, och jag i honom. Åter foro de efter att gripa honom; och han gick utu deras händer. Och drog åter bort på hinsidon Jordan, till det rummet der Johannes hade först döpt; och blef der. Och månge kommo till honom, och sade: Johannes gjorde intet tecken; men allt det Johannes om denna sagt hafver, är sant. Och trodde månge der på honom
Johannesevangeliet 10:1-42 Svenska 1917 (SVEN)
»Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren, han är fårens herde. För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst, och han kallar sina får vid namn och för dem ut. Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst. Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom, ty de känna icke de främmandes röst.» Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke vad det var som han talade till dem. Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag är dörren in till fåren. Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men fåren hava icke lyssnat till dem. Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst, och han skall få gå ut och in och skall finna bete. Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog. Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren. Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem. Han är ju lejd och frågar icke efter fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig, såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag giver mitt liv för fåren. Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde. Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv -- för att sedan taga igen det. Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det budet har jag fått av min Fader.» För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland judarna. Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från sina sinnen. Varför hören I på honom?» Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke kan väl en ond ande öppna blindas ögon?» Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var nu vinter, och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen. Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss det öppet.» Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig icke. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om mig. Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får. Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand. Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern äro ett.» Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom. Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar är det som I viljen stena mig?» Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.» Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: 'Jag har sagt att I ären gudar'. Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till -- och skriften kan ju icke bliva om intet -- huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt i världen? Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke. Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i Fadern.» Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras händer. Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där. Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.» Och många kommo där till tro på honom.
Johannesevangeliet 10:1-42 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Jag säger er sanningen: Den som inte går in i fårfållan genom porten utan tar sig in från annat håll, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom porten är fårens herde. För honom öppnar portvakten, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst. Men en främling följer de inte utan flyr från honom, för de känner inte främlingars röst." Denna liknelse berättade Jesus för dem, men de förstod inte vad han ville säga dem. Då sade Jesus än en gång: "Jag säger er sanningen: Jag är porten till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herden som äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Den som är lejd bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så ska det bli en hjord och en herde. Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta tillbaka det. Det budet har jag fått av min Far." Efter de orden blev det på nytt splittring bland judarna. Många av dem sade: "Han är besatt och galen. Varför lyssnar ni på honom?" Andra sade: "Så talar inte en som är besatt. En ond ande kan väl inte öppna ögonen på blinda?" Nu kom tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då omringade judarna honom och frågade: "Hur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!" Jesus svarade: "Jag har sagt det till er, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Fars namn vittnar om mig. Men ni tror inte, för ni hör inte till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand. Min Far som gett mig dem är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Fars hand. Jag och Fadern är ett." Än en gång tog judarna upp stenar för att stena honom. Jesus sade till dem: "Jag har visat er många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?" Judarna svarade: "Det är inte för någon god gärning vi tänker stena dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud fast du är en människa." Jesus svarade dem: "Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte upphävas – hur kan ni då säga till mig som Fadern har helgat och sänt till världen att jag hädar, därför att jag sagt: Jag är Guds Son? Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern." De försökte gripa honom igen, men han drog sig undan deras grepp. Sedan gick han tillbaka till stället på andra sidan Jordan där Johannes hade varit den första tiden när han döpte. Där stannade han. Många kom till honom, och de sade: "Även om inte Johannes gjorde något tecken, var allt han sade om Jesus sant." Och många kom där till tro på honom.
Johannesevangeliet 10:1-42 nuBibeln (NUB)
Ja, sannerligen säger jag er: den som inte går in genom grinden till fårfållan utan istället tar sig in en annan väg, han är en tjuv och en brottsling. Herden går in genom grinden. Grindvakten öppnar grinden för honom, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får med deras namn och leder dem ut. När han har släppt ut fåren går han framför dem, och de följer honom, för de känner igen hans röst. De följer aldrig en främling, utan springer bort från honom, eftersom de inte känner igen hans röst.” Jesus berättade den här bilden för dem, men de förstod inte vad han menade. Jesus sa: ”Ja, sannerligen säger jag er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och brottslingar, men fåren lyssnade inte till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig ska bli räddad. Han ska gå in och ut och hitta bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Men jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är anställd och inte är en herde och fårens ägare överger fåren och springer sin väg när han ser vargen komma. Och så angriper vargen fåren och skingrar flocken. Den anställde har ingen omsorg om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig på samma sätt som Fadern känner mig och jag känner honom. Jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de ska lyssna till min röst. Så ska det bli en fårhjord och en herde. Fadern älskar mig, därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar mitt liv ifrån mig, utan jag ger det frivilligt. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det är det bud jag har fått av min Fader.” Dessa ord gav nytt upphov till oenighet bland judarna. Många sa: ”Han är besatt av en ond ande och helt galen. Vad tjänar det till att lyssna på honom?” Men andra sa: ”Nej, så talar inte den som är besatt av en ond ande. Kan en ond ande bota dem som är blinda?” Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i templet i Salomos pelarhall. Då omringade judarna honom och frågade: ”Hur länge till ska du hålla oss i spänning? Om du är Messias, så säg det öppet.” Jesus svarade dem: ”Jag har redan talat om det för er, men ni vill inte tro det. De gärningar jag gör i min Faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, eftersom ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig i evighet gå förlorade. Ingen ska ta dem ifrån mig. Min Fader har gett dem till mig, och han är större än någon annan. Därför kan ingen ta dem ifrån min Faders hand. Jag och Fadern är ett.” Då tog judarna än en gång upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus sa till dem: ”Jag har låtit er se många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?” Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan för att du hädar. Du, som är en människa, gör dig själv till Gud.” Då sa Jesus: ”Står det inte i er egen lag att Gud sa: ’Jag säger att ni är gudar’? Man kallar alltså dem som fick ta emot Guds ord för gudar, och Skriften kan inte göras om intet. Hur kan ni säga om honom som Fadern har helgat och sänt till världen att det är hädelse när jag säger: ’Jag är Guds Son’? Om jag inte gör min Faders gärningar, då behöver ni inte tro på mig. Men om jag gör dem, så tro åtminstone på dem, även om ni inte kan tro på mig. Då ska ni veta och inse att Fadern är i mig och jag i honom.” De försökte då gripa honom igen, men han kom undan. Sedan gick Jesus än en gång iväg till den plats på andra sidan Jordan där Johannes döparen först hade döpt, och han stannade där. Det var många som kom till honom. Och de sa: ”Johannes gjorde inga tecken, men allt han sa om Jesus var sant.” Många började där tro på honom.
Johannesevangeliet 10:1-42 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Jesus svarade dem [dvs. fariséerna som hånade den blinde mannen som Jesus hade helat, se Joh 9]: ”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som inte går in i fårfållan genom grinden (dörren, porten), utan tar sig upp någon annan väg, han är en tjuv (en som stjäl i smyg) och en rånare (en som öppet rånar med våld). Men den som går in via grinden (dörren, porten) är fårens herde. För honom öppnar grindvakten och fåren hör (lyssnar till) hans röst, och han kallar sina egna får vid namn och för ut dem. När han fört ut (kastat ut – gr. ekballo) alla de egna fåren [samma ord som i Joh 2:15 när Jesus driver ut månglarna ur templet – Jesus vet när fåren är redo, även om de tvekar att lämna fållan], går han framför dem, och fåren följer honom därför att de känner igen [lyssnar med sina hjärtan efter] hans röst (ton, tal). De kommer aldrig att följa en främling, utan kommer att fly bort från honom eftersom de inte känner igen främmande röster (toner, tal).” [Fårfållan var en gård med bara en ingång omgärdad av stenmur eller stängsel (eller törnbuskar som sidor för en mer tillfällig fålla). På kvällen fördes fåren in i fållan och var skyddade från vilda djur. Ibland använde flera herdar samma större fålla för sina får och turades om att vakta vid dörren. På morgonen kallade herden på sina egna får, som kände igen hans röst och följde honom ut på bete. Bara en person med ohederliga syften skulle haft intresse av att i skydd av mörkret ta sig in på ett annat sätt till fåren.] Jesus berättade denna liknelse för dem, men de förstod (visste) inte vad han talade om. Då sa Jesus återigen: ”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Jag är grinden (dörren, porten) till fåren. Alla som kom före mig [de falska herdarna] är tjuvar och rånare, men fåren lyssnade inte på dem. Jag är grinden (dörren, porten), om någon går (skulle gå) in genom mig ska han bli frälst (räddad, befriad, helad, trygg, bevarad), han ska gå in och gå ut och finna bete (mat; gröna ängar). Tjuven skulle inte komma, om det inte vore för att han skulle stjäla (kleptomaniskt ta för sig) och slakta (döda för att offra) och [helt och hållet] förgöra (ruinera, fördärva) [genom att driva ut fåret från hjorden och få det ur balans för att sedan lätt kunna döda det]. Jag kom för att de skulle ha (äga) liv [Guds rika liv, med kraft, mening och syfte, se Joh 14:6] och ha (äga) det i överflöd (i fullaste mått; upp till brädden så att det flödar över runtom). [Från att ha använt sig av bilden av en ”grind”, vers 7-10, kallar Jesus sig nu för den ”gode herden”. Ordet för god, gr. kalos, betyder också underbar, älskvärd och fullt kapabel. De judiska åhörarna kände till det profetiska löftet om en herde som skulle leda folket, se Hes 34:23. Psalm 23 presenterar hur den gode herden för sina får till spirande ängar och stilla vatten – hur han föder, vaktar och beskyddar dem, se Ps 23. Jesus kallas även ”den store” och ”den högste” herden, se Heb 13:201 Pet 5:4.] Jag är den gode (genuine, ideale) herden [mönsterbilden av en äkta herde]. Den gode herden ger (lägger ner) sitt liv för fåren. Men den som är lejd [för pengarnas skull] och inte är den herde som själv äger fåren – när han ser vargen komma, då lämnar (överger, släpper) han fåren och flyr, och vargen angriper (rycker, river) dem och skingrar dem [fårhjorden], just för att han är lejd och inte bryr sig om (är intresserad av) fåren. Jag är den gode (genuine, ideale) herden [mönsterbilden av en äkta herde] och jag känner (känner igen; har en personlig relation med) mina får och de känner (känner igen; har en personlig relation med) mig, precis som Fadern känner (har en personlig relation med) mig, känner jag också (har jag också en personlig relation med) Fadern – och jag ger (lägger ner) mitt liv för fåren. Jag har också andra får [hedningar, icke-judar] som inte är från den här fållan [Israel]. Jag måste också leda dem (driva dem; föra dem med mig), och de ska (kommer att) lyssna till min röst. Så ska det (de) bli en hjord och en herde. Därför älskar Fadern mig, för att jag lägger ner mitt liv för att sedan få tillbaka det igen. Ingen tar det från mig, utan jag lägger ner det frivilligt. Jag har auktoritet att lägga ner det och auktoritet att ta det igen. Detta är den order (instruktion) som jag fått från min Fader.” Det blev på nytt delade åsikter bland judarna på grund av dessa ord. Många av dem sa: ”Han har en demon och är sinnessjuk (förvirrad, från vettet), varför lyssnar ni på honom?” Andra sa: ”Detta är inte ord (tal, tankar) från en som är demoniserad (under inflytande av en demon). En demon (ond ande) kan ju inte öppna blindas ögon!” Efter detta inföll tempelinvigningsfesten [chanukka] i Jerusalem. [Chanukka, även translittererat hanukka, infaller i slutet av november eller i december och är en åtta dagar lång judisk högtid som även kallas ”ljusets fest”. Den är inte en av de sju högtiderna som beskrivs i Moseböckerna, se 3 Mos 23. Den firas till minne av att man år 164 f.Kr. under ledning av den judiska prästsläkten mackabéerna lyckades besegra de syrisk-grekiska trupper som hade vanhelgat templet i Jerusalem. När det var dags att återinviga templet, säger traditionen att det bara fanns olja för en dag till den sjuarmade ljusstaken. Att förbereda ny tog minst en vecka, men ett under skedde och oljan räckte åtta dagar. I nutida judendom används en åttaarmad ljusstake med ett nionde hjälpljus. Det hebreiska ordet för detta nionde ljus är shamash som betyder tjänare/hjälpare. Det tänds först och från detta tänds de andra ljusen. Första dagen ett, andra två, osv. Den åttonde dagen brinner alla ljusen.] Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelargång i tempelområdet. De judiska ledarna omringade honom och frågade: ”Hur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du nu är den Smorde (Kristus), säg det rent ut (öppet)!” Jesus svarade dem: ”Jag har redan berättat det, men ni tror (litar, förtröstar) inte på mig. De gärningar som jag ständigt gör i min Faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte på mig för ni är inte mina får. Mina får lyssnar till min röst och jag känner (har en personlig relation med) dem och de följer mig (är mina lärjungar). Jag ger dem evigt liv och de ska aldrig någonsin dö (vara förlorade), och ingen ska rycka dem ur min hand. Min Fader som gett dem till mig är större än alla andra, ingen kan rycka dem från min Faders hand. Jag och Fadern är ett.” Igen tog de judiska ledarna upp stenar för att stena honom. Jesus svarade dem: ”Jag har visat er många goda gärningar, för vilken av dem vill ni stena mig?” De judiska ledarna svarade honom: ”Vi ska inte stena dig för en god gärning, utan därför att du hädar [talar emot Gud]. Du är en människa, men utger dig för att vara Gud!” Jesus svarade dem: ”Står det inte skrivet i er lära [gr. nomos; syftar här på den tredje delen Skrifterna]: Jag har sagt att ni är gudar? [Citat från Ps 82:6. Olika tolkningar av denna vers diskuterades flitigt bland rabbinerna på Jesu tid. Troligtvis har det att göra med att Israels domare eller folk har fått auktoritet att utföra Guds gärningar.] Om han kallade dem som fick ta emot Guds Ord för gudar, och Skriften inte kan brytas (vara delad, motsäga sig själv), varför säger ni om den som Gud har avskilt (helgat, avsatt för helig tjänst) och sänt in till världen: Du har begått hädelse genom att säga, jag är Guds Son. Om jag inte gör min Faders gärningar så behöver ni inte tro på mig. Men om jag gör dem, även om ni väljer att inte tro på (lita, lutar er mot) mig så tro åtminstone på de gärningar (under, tecken) jag gör, så att ni kan förstå (genom erfarenhet) och tro att Fadern är i mig och att jag är i Fadern.” Då försökte de gripa honom igen, men han gick (försvann) ur deras händer. Han gick tillbaka över Jordan till det ställe där Johannes [Döparen] först hade döpt, och stannade där. [I Betania på andra sidan Jordanfloden, se Joh 1:27.] Många människor kom till honom och sa: ”Johannes gjorde inga tecken (mirakler), men allt Johannes sa om denne man var sant.” Många kom till tro på honom där.
Johannesevangeliet 10:1-42 Bibel 2000 (B2000)
»Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.« Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. Sedan sade Jesus: »Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde. Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig.« De orden gav upphov till ny oenighet bland judarna. Många sade: »Han är besatt och från sina sinnen. Hur kan ni höra på honom?« Andra sade: »Så talar inte den som är besatt. Kan en demon öppna ögonen på blinda?« Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då omringade judarna honom och sade: »Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.« Jesus svarade: »Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett.« Då tog judarna på nytt upp stenar för att stena honom. Jesus sade till dem: »Jag har låtit er se så många goda gärningar som kommer från Fadern. För vilken av dem stenar ni mig?« Judarna svarade: »Det är inte för någon god gärning vi stenar dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är människa.« Jesus sade: »Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar ? Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas. Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son. Om jag inte gör min faders gärningar skall ni inte tro på mig. Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern.« De försökte återigen gripa honom, men han kom undan. Sedan begav han sig på nytt till den plats på andra sidan Jordan där Johannes först hade döpt. Där stannade han, och många kom till honom. De sade att Johannes visserligen inte hade gjort något tecken men att allt som han hade sagt om Jesus var sant. Och många kom där till tro på honom.