Predikaren 4:1-16
Predikaren 4:1-16 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Vidare såg jag de våldsdåd som begås under solen. Jag såg tårarna hos de förtryckta, och ingen tröstade dem. Från förtryckarnas hand utgick våld, och ingen tröstade dem. Då prisade jag de döda, som redan dött, lyckligare än de levande, som ännu levde. Men lyckligare än de båda prisade jag den som ännu ej blivit till, den som ej sett det onda som görs under solen. Jag såg att all möda och framgång i arbetet beror på den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Dåren lägger händerna i kors och förtär sig själv. Bättre en handfull ro än båda händerna fulla med möda och ett jagande efter vind. Ännu mer av förgänglighet såg jag under solen: En man kan stå helt ensam och inte ha någon vid sin sida, varken son eller bror. Ändå är det inget slut på allt hans slit, och hans ögon blir inte mätta på rikedom. För vem mödar jag mig då och nekar mig själv allt gott? Också detta är fåfänglighet och en usel möda. Bättre två än en, ty de får god lön för sin strävan. Om de faller, kan den ene resa upp den andre. Men ve den ensamme! Om han faller, finns det inte någon som kan resa upp honom. Likaså, om två sover tillsammans håller de värmen, men hur skall den ensamme hålla sig varm? Där den ensamme blir övervunnen, kan två stå emot. Och en tredubbelt tvinnad tråd brister inte så lätt. Bättre en yngling som är fattig och vis, än en kung som är gammal och dåraktig, och som inte förstår att låta varna sig. Ty från fångarnas hus gick han ut för att bli kung, fastän han var född fattig i sitt rike. Jag såg alla som levde och rörde sig under solen tillsammans med denne yngling som skulle ta den andres plats. Det var ingen ände på allt folket, på alla dem han gick i spetsen för. Och ändå, de som kommer efter kan inte glädja sig över honom. Också detta är förgänglighet och ett jagande efter vind.
Predikaren 4:1-16 Svenska 1917 (SVEN)
Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem. Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande, som ännu leva; Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under solen. Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött. Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och med jagande efter vind. Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen: mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig, varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt besvär. Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda. Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom. Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm? Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart. Bättre är en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet. Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde, fastän han var född i fattigdom inom den andres rike. Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe; det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Predikaren, 5 Kapitlet Förhastade löften inför Gud. Fåfänglig undran; fåfänglig ävlan. [ (Ecclesiastes 4:17) Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de äro oförståndiga och göra så vad ont är. ]
Predikaren 4:1-16 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Vidare såg jag de våldsdåd som begås under solen. Jag såg de förtrycktas tårar, och ingen tröstade dem. Våld kom från förtryckarnas hand, och ingen tröstade dem. Då prisade jag de döda som redan hade dött, de var lyckligare än de levande som ännu levde. Men lyckligare än båda är den som ännu inte blivit till, den som inte har sett det onda som görs under solen. Jag såg att all möda och framgång i arbetet beror på den enes avund mot den andre. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind. Dåren lägger händerna i kors och förtär sig själv. Bättre en handfull ro än båda händerna fulla med möda och jagande efter vind. Och jag såg något mer som var förgängligt under solen: En som är ensam och ingen har vid sin sida, varken son eller bror. Ändå är det ingen ände på allt hans slit, och hans ögon blir inte mätta på rikedom. För vem sliter jag då och nekar mig själv det goda? Också det är förgängligt och en bedrövlig möda. Bättre två än en, för de får god lön för sin möda. Om de faller, kan den ene resa upp den andre. Men ve den som är ensam! Faller han, finns det ingen som kan resa upp honom. Likaså: om två ligger tillsammans har de det varmt. Men hur ska den ensamme hålla sig varm? Där en blir övermannad kan två stå emot. Och en tretvinnad tråd brister inte så lätt. Bättre en ung som är fattig och vis än en kung som är gammal och dåraktig och inte längre förstår att ta varning. Ja, han kom ut från fångarnas hus för att bli kung, fastän han föddes fattig i sitt rike. Jag såg alla som levde och rörde sig under solen tillsammans med den unge som skulle ta den andres plats. Det var ingen ände på allt folket, på alla som han gick i spetsen för. Men ändå har de som kommer efter ingen glädje av honom. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind.
Predikaren 4:1-16 nuBibeln (NUB)
Därefter såg jag på allt förtryck som begås under solen: Jag såg de förtrycktas tårar, och ingen tröstade dem, förtryckarens våld mot dem, men ingen tröstade dem. Jag prisade de döda, de som redan dött, lyckligare än de som lever, de som fortfarande är kvar vid livet. Lyckligare än de båda är dock de som inte blivit till och därför sluppit se allt det onda som görs under solen. Sedan såg jag att all möda och prestation härstammar från människans avund mot en annan. Också detta är meningslöst och ett jagande efter vind. Dåren lägger händerna i kors och förtär sig själv. Det är bättre med en handfull ro än två händer fulla med möda och jagande efter vind. Jag såg åter någonting meningslöst under solen: En man som är alldeles ensam. Han har ingen son och ingen bror, och ändå är det ingen ände på hans slit, inte heller får hans ögon nog av rikedomar. ”För vems skull bemödar jag mig och försakar det goda?” Även detta är meningslöst och ett ont arbete. Två är bättre än en, för de får god lön för sin möda. Om de faller, kan den ene hjälpa den andre upp igen. Men ve den ensamme som faller! Det finns ingen som hjälper honom upp. Likaså, om två sover tillsammans värmer de varandra, men hur ska den ensamme hålla sig varm? Den ensamme kan bli överfallen, men två kan stå emot. Och en tredubbel tråd brister inte så lätt. Det är bättre att vara en fattig men vis ung man, än att vara en gammal och dåraktig kung som inte längre har vett att låta varna sig. Han steg från fängelset till kungatronen, fastän han var född fattig i sitt rike. Jag såg att allt levande som vandrar under solen slöt sig till denne yngling, som nu skulle tillträda tronen. Folket som han ledde var så talrikt att det inte går att beskriva det. Och ändå blev han inte till någon glädje för sina efterkommande. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.
Predikaren 4:1-16 Bibel 2000 (B2000)
Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen: de förtryckta gråter men ingen tröstar dem, förtryckaren övar våld mot dem men ingen hjälper dem. Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet. Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen. Jag såg att all strävan och all framgång bottnar i den enes avund mot den andre. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind. Dåren sitter med händerna i kors och tär på sitt eget hull. Bättre en handfull i lugn och ro än två händer fulla och mycket möda, ett jagande efter vind. Jag såg ännu mer av tomheten under solen: en man står helt ensam, har varken son eller bror. Ändå är det ingen måtta på hans möda, och han spanar alltid lika girigt efter rikedom. »Men för vem sliter jag och nekar mig livets goda?« Även detta är tomhet och ett eländigt arbete. Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp. Likaså: om två sover tillsammans har de det varmt, men hur skall den ensamme hålla sig varm? Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och tredubbel tråd brister inte så snart. Bättre en pojke, fattig och förståndig, än en kung som är gammal och dåraktig, en som inte längre har vett att ta varning. Ty från fängelsehålan steg han till kungatronen, fast han föddes fattig i sitt rike. Jag såg allt levande som vandrar under solen sluta upp kring den unge tronföljaren, som skulle träda i den andres ställe. Oändligt stor var den skara han ledde. Ändå är han inte till någon glädje för senare släkten. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.