Predikaren 4:1-16

Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen: de förtryckta gråter men ingen tröstar dem, förtryckaren övar våld mot dem men ingen hjälper dem. Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet. Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen. Jag såg att all strävan och all framgång bottnar i den enes avund mot den andre. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind. Dåren sitter med händerna i kors och tär på sitt eget hull. Bättre en handfull i lugn och ro än två händer fulla och mycket möda, ett jagande efter vind. Jag såg ännu mer av tomheten under solen: en man står helt ensam, har varken son eller bror. Ändå är det ingen måtta på hans möda, och han spanar alltid lika girigt efter rikedom. »Men för vem sliter jag och nekar mig livets goda?« Även detta är tomhet och ett eländigt arbete. Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp. Likaså: om två sover tillsammans har de det varmt, men hur skall den ensamme hålla sig varm? Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och tredubbel tråd brister inte så snart. Bättre en pojke, fattig och förståndig, än en kung som är gammal och dåraktig, en som inte längre har vett att ta varning. Ty från fängelsehålan steg han till kungatronen, fast han föddes fattig i sitt rike. Jag såg allt levande som vandrar under solen sluta upp kring den unge tronföljaren, som skulle träda i den andres ställe. Oändligt stor var den skara han ledde. Ändå är han inte till någon glädje för senare släkten. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.