Predikaren 4:1-16

Därefter såg jag på allt förtryck som begås under solen: Jag såg de förtrycktas tårar, och ingen tröstade dem, förtryckarens våld mot dem, men ingen tröstade dem. Jag prisade de döda, de som redan dött, lyckligare än de som lever, de som fortfarande är kvar vid livet. Lyckligare än de båda är dock de som inte blivit till och därför sluppit se allt det onda som görs under solen. Sedan såg jag att all möda och prestation härstammar från människans avund mot en annan. Också detta är meningslöst och ett jagande efter vind. Dåren lägger händerna i kors och förtär sig själv. Det är bättre med en handfull ro än två händer fulla med möda och jagande efter vind. Jag såg åter någonting meningslöst under solen: En man som är alldeles ensam. Han har ingen son och ingen bror, och ändå är det ingen ände på hans slit, inte heller får hans ögon nog av rikedomar. ”För vems skull bemödar jag mig och försakar det goda?” Även detta är meningslöst och ett ont arbete. Två är bättre än en, för de får god lön för sin möda. Om de faller, kan den ene hjälpa den andre upp igen. Men ve den ensamme som faller! Det finns ingen som hjälper honom upp. Likaså, om två sover tillsammans värmer de varandra, men hur ska den ensamme hålla sig varm? Den ensamme kan bli överfallen, men två kan stå emot. Och en tredubbel tråd brister inte så lätt. Det är bättre att vara en fattig men vis ung man, än att vara en gammal och dåraktig kung som inte längre har vett att låta varna sig. Han steg från fängelset till kungatronen, fastän han var född fattig i sitt rike. Jag såg att allt levande som vandrar under solen slöt sig till denne yngling, som nu skulle tillträda tronen. Folket som han ledde var så talrikt att det inte går att beskriva det. Och ändå blev han inte till någon glädje för sina efterkommande. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.