Första Samuelsboken 17:1-58

Filisteerna drog samman sina trupper till strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger i Efes Dammim mellan Soko och Aseka. Också Saul och israeliterna samlade sina styrkor. De slog läger i Terebintdalen och ordnade sig till strid mot filisteerna. Filisteerna stod på den ena bergssluttningen och israeliterna på den andra, med dalen mellan sig. Ur filisteernas led steg då fram en tvekampskämpe som hette Goljat från Gat. Han var tre meter lång och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. Goljat gjorde halt och ropade bort mot de israelitiska leden: »Varför ställer ni upp till strid? Jag är filisteernas man och ni Sauls tjänare. Utse någon på er sida som får komma ner till mig. Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss.« Och han fortsatte: »Jag utmanar Israels här: Skicka fram en man som kan kämpa med mig.« När Saul och alla israeliterna hörde filisténs utmaning blev de utom sig av skräck. David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj. Han hade åtta söner och var på Sauls tid redan till åren kommen. Hans tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget. De som dragit i fält var Eliav, den förstfödde, Avinadav, den andre, och Shamma, den tredje. David var yngst. De tre äldsta hade följt Saul, men David brukade då och då lämna Saul för att gå till Betlehem och valla sin fars får. Morgon och kväll i fyrtio dagars tid steg filistén fram och ställde sig där. Jishaj sade till sin son David: »Ta den här säcken rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. Och de här tio ostarna skall du lämna till deras befälhavare. Sök upp dina bröder och se hur de har det och få med dig ett livstecken från dem. De är med Saul och den israelitiska hären i Terebintdalen och krigar mot filisteerna.« Tidigt nästa morgon lät David någon annan ta hand om fåren och gjorde som Jishaj hade sagt till honom; han tog med sig vad han skulle och gav sig i väg. Just då han kom fram till lägret drog hären ut för att ställa upp sig, och stridsropen skallade. Israeliter och filisteer ställde upp i slagordning mitt emot varandra. David lade ifrån sig packningen hos trossvakten och sprang bort till trupperna och hälsade på sina bröder. Medan han stod där och talade med dem trädde tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur filisteernas led och upprepade sin utmaning, och David hörde det. Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom. »Se på den där mannen«, sade de till varandra, »det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel.« David frågade dem som stod närmast: »Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?« Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén. När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.« — »Vad har jag nu gjort?« sade David. »Jag frågade ju bara.« Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar. Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig. Och David sade till Saul: »Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.« — »Inte duger du till att slåss mot filistén«, svarade Saul, »du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.« Men David sade: »Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.« Och han tillade: »Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.« Då sade Saul till honom: »Gå. Herren är med dig.« Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen — det hade han aldrig tidigare prövat. »Nej, med allt det här kan jag inte gå«, sade han till Saul, »jag har aldrig gjort det förr.« Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom — det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. »Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?« frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. »Kom hit«, ropade han, »så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.« David svarade: »Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.« När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd. Nu sprang David fram och ställde sig över filistén, grep hans svärd och drog det ur skidan. Han gav honom dödsstöten och högg av huvudet med svärdet. När filisteerna såg att deras hjälte var död tog de till flykten. Då höjde Israels och Judas styrkor ett härskri och förföljde filisteerna ända bort mot Gat och fram till Ekrons portar. Ja, det låg fallna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. Efter att ha jagat filisteerna vände israeliterna tillbaka och plundrade deras läger. David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält. När Saul såg David dra ut för att möta filistén frågade han sin härförare Avner: »Avner, vems son är den där pojken?« — »Sannerligen, konung, det vet jag inte«, svarade Avner, och då befallde kungen honom att ta reda på vem den unge mannen var. När sedan David kom tillbaka efter att ha dräpt filistén tog Avner honom med sig till Saul, medan han ännu bar filisténs huvud i handen. Saul frågade David: »Vems son är du, unge man?« David svarade: »Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.«