Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammin. Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. Filisteerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med dalen mellan sig.
Då kom det fram en kämpe vid namn Goliat från Gat ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. På huvudet bar han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta. Pansaret var av koppar och vägde femtusen siklar. Han hade benskenor av koppar och ett kastspjut av koppar på ryggen. Hans spjutskaft liknade en vävbom och hans spjutspets var av järn och vägde sexhundra siklar. Hans sköldbärare gick framför honom. Och han stod och ropade till Israels här: ”Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj er en man som kommer ner hit till mig. Klarar han att strida mot mig och slå mig, så ska vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår honom, så ska ni vara våra slavar och tjäna oss.” Filistén fortsatte: ”Jag har i dag hånat Israels här. Ge mig en man så att vi får slåss!” När Saul och hela Israel hörde vad filistén sade, blev de förfärade och skräckslagna.
David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Ishai och hade åtta söner. Ishai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder. Hans tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. De tre sönerna som drog ut i kriget hette Eliab, den förstfödde, Abinadab, hans andre son, och Shamma, den tredje. David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul. Men David gick ibland hem från Saul för att vakta sin fars får i Betlehem.
Filistén kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar steg han fram och ställde sig där. Nu sade Ishai en gång till sin son David: ”Var snäll och ta en efa rostade ax och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret. De här tio ostarna ska du ta med till deras befälhavare. Se efter om det är väl med dina bröder och ta med något livstecken från dem. Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna.”
David steg upp tidigt nästa morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg, så som Ishai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen skulle hären just dra ut till strid, och folket höjde härskri. Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder.
Medan han talade med dem, se, då steg kämpen som hette Goliat, filistén från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Och David hörde det.
När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. Israels män sade: ”Ser ni den mannen som stiger fram där? Han kommer för att håna Israel. Men den som slår honom ska kungen ge stor rikedom. Han ska få kungens dotter, och hans fars hus ska han göra fritt från skatt i Israel.” David frågade männen som stod bredvid honom: ”Vad skulle den få som slår ner den där filistén och tar bort skammen från Israel? Vem är den där oomskurne filistén att håna den levande Gudens här?” Då upprepade de för honom vad som hade sagts, och de sade: ”Detta får den som slår ner honom.”
Hans äldste bror Eliab hörde hur han talade med männen, och han blev rasande på David och sade: ”Varför har du kommit hit? Till vem har du lämnat bort den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt onda hjärta. Du har kommit för att se på striden.” David svarade: ”Vad har jag nu gjort? Det var ju bara en fråga.” Sedan vände han sig bort från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut.
Man hörde vad David sade och berättade det för Saul, som lät hämta honom. David sade till Saul: ”Låt ingen tappa modet. Din tjänare ska gå och strida mot den där filistén.” Saul sade till David: ”Inte kan du gå och strida mot den filistén! Du är ju bara en pojke, och han har varit krigare ända från ungdomen.” Men David svarade: ”Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Kom det ett lejon eller en björn och tog ett får ur hjorden, så följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig mot mig, så grep jag det i manen och slog det och dödade det. Din tjänare har slagit både lejon och björn. Det ska gå den där oomskurne filistén som det gick vartenda ett av djuren, för han har hånat den levande Gudens här.” David sade vidare: ”HERREN som räddade mig från lejon och björn, han ska också rädda mig från den där filistén.” Då sade Saul till David: ”Gå, och må HERREN vara med dig.”
Och Saul klädde David i sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat något sådant. Men David sade till Saul: ”Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det.” Så han tog av sig det. Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga i handen. Så gick han fram mot filistén.
Samtidigt gick filistén framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. När filistén såg upp och fick se David föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. Han sade till David: ”Tycker du jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?” Och han förbannade David vid sina gudar.
Sedan sade filistén till David: ”Kom hit till mig, så ska jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade filistén: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. HERREN ska i dag utlämna dig i min hand, och jag ska slå ner dig och ta huvudet från dig. Jag ska i dag ge de filisteiska krigarnas lik åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen ska förstå att Israel har en Gud. Alla som samlats här ska förstå att det inte är genom svärd och spjut som HERREN räddar. Striden är HERRENS, och han ska ge er i vår hand.”
När nu filistén gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filistén. David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen trängde in i pannan, och han föll med ansiktet mot jorden. Så övervann David filistén med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig över filistén, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, och han gav honom dödsstöten och högg av honom huvudet.
När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. Men Israels och Juda män bröt upp, höjde ett härskri och förföljde filisteerna ända tills man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Shaarajim och sedan ända till Gat och Ekron. Sedan vände israeliterna tillbaka från jakten på filisteerna och plundrade deras läger. David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.
När Saul såg David gå ut mot filistén, sade han till överbefälhavaren Abner: ”Vems son är egentligen den där pojken, Abner?” Abner svarade: ”Så sant du lever, o konung, jag vet inte.” Då sade kungen: ”Fråga du vems son den unge mannen är.” När David kom tillbaka efter att ha slagit filistén, tog Abner med honom och förde honom inför Saul. Filisténs huvud hade han i handen. Då sade Saul till honom: ”Vems son är du, unge man?” David svarade: ”Son till din tjänare Ishai från Betlehem.”
Bibelappen
Bibelappen för barn
