Första Samuelsboken 17:1-58
Första Samuelsboken 17:1-58 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammin. Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. Filisteerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med dalen mellan sig. Då kom det fram en kämpe vid namn Goliat från Gat ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. På huvudet bar han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta. Pansaret var av koppar och vägde femtusen siklar. Han hade benskenor av koppar och ett kastspjut av koppar på ryggen. Hans spjutskaft liknade en vävbom och hans spjutspets var av järn och vägde sexhundra siklar. Hans sköldbärare gick framför honom. Och han stod och ropade till Israels här: ”Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj er en man som kommer ner hit till mig. Klarar han att strida mot mig och slå mig, så ska vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår honom, så ska ni vara våra slavar och tjäna oss.” Filistén fortsatte: ”Jag har i dag hånat Israels här. Ge mig en man så att vi får slåss!” När Saul och hela Israel hörde vad filistén sade, blev de förfärade och skräckslagna. David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Ishai och hade åtta söner. Ishai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder. Hans tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. De tre sönerna som drog ut i kriget hette Eliab, den förstfödde, Abinadab, hans andre son, och Shamma, den tredje. David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul. Men David gick ibland hem från Saul för att vakta sin fars får i Betlehem. Filistén kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar steg han fram och ställde sig där. Nu sade Ishai en gång till sin son David: ”Var snäll och ta en efa rostade ax och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret. De här tio ostarna ska du ta med till deras befälhavare. Se efter om det är väl med dina bröder och ta med något livstecken från dem. Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna.” David steg upp tidigt nästa morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg, så som Ishai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen skulle hären just dra ut till strid, och folket höjde härskri. Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder. Medan han talade med dem, se, då steg kämpen som hette Goliat, filistén från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Och David hörde det. När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. Israels män sade: ”Ser ni den mannen som stiger fram där? Han kommer för att håna Israel. Men den som slår honom ska kungen ge stor rikedom. Han ska få kungens dotter, och hans fars hus ska han göra fritt från skatt i Israel.” David frågade männen som stod bredvid honom: ”Vad skulle den få som slår ner den där filistén och tar bort skammen från Israel? Vem är den där oomskurne filistén att håna den levande Gudens här?” Då upprepade de för honom vad som hade sagts, och de sade: ”Detta får den som slår ner honom.” Hans äldste bror Eliab hörde hur han talade med männen, och han blev rasande på David och sade: ”Varför har du kommit hit? Till vem har du lämnat bort den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt onda hjärta. Du har kommit för att se på striden.” David svarade: ”Vad har jag nu gjort? Det var ju bara en fråga.” Sedan vände han sig bort från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut. Man hörde vad David sade och berättade det för Saul, som lät hämta honom. David sade till Saul: ”Låt ingen tappa modet. Din tjänare ska gå och strida mot den där filistén.” Saul sade till David: ”Inte kan du gå och strida mot den filistén! Du är ju bara en pojke, och han har varit krigare ända från ungdomen.” Men David svarade: ”Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Kom det ett lejon eller en björn och tog ett får ur hjorden, så följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig mot mig, så grep jag det i manen och slog det och dödade det. Din tjänare har slagit både lejon och björn. Det ska gå den där oomskurne filistén som det gick vartenda ett av djuren, för han har hånat den levande Gudens här.” David sade vidare: ”HERREN som räddade mig från lejon och björn, han ska också rädda mig från den där filistén.” Då sade Saul till David: ”Gå, och må HERREN vara med dig.” Och Saul klädde David i sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat något sådant. Men David sade till Saul: ”Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det.” Så han tog av sig det. Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga i handen. Så gick han fram mot filistén. Samtidigt gick filistén framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. När filistén såg upp och fick se David föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. Han sade till David: ”Tycker du jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?” Och han förbannade David vid sina gudar. Sedan sade filistén till David: ”Kom hit till mig, så ska jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade filistén: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. HERREN ska i dag utlämna dig i min hand, och jag ska slå ner dig och ta huvudet från dig. Jag ska i dag ge de filisteiska krigarnas lik åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen ska förstå att Israel har en Gud. Alla som samlats här ska förstå att det inte är genom svärd och spjut som HERREN räddar. Striden är HERRENS, och han ska ge er i vår hand.” När nu filistén gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filistén. David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen trängde in i pannan, och han föll med ansiktet mot jorden. Så övervann David filistén med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig över filistén, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, och han gav honom dödsstöten och högg av honom huvudet. När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. Men Israels och Juda män bröt upp, höjde ett härskri och förföljde filisteerna ända tills man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Shaarajim och sedan ända till Gat och Ekron. Sedan vände israeliterna tillbaka från jakten på filisteerna och plundrade deras läger. David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält. När Saul såg David gå ut mot filistén, sade han till överbefälhavaren Abner: ”Vems son är egentligen den där pojken, Abner?” Abner svarade: ”Så sant du lever, o konung, jag vet inte.” Då sade kungen: ”Fråga du vems son den unge mannen är.” När David kom tillbaka efter att ha slagit filistén, tog Abner med honom och förde honom inför Saul. Filisténs huvud hade han i handen. Då sade Saul till honom: ”Vems son är du, unge man?” David svarade: ”Son till din tjänare Ishai från Betlehem.”
Första Samuelsboken 17:1-58 nuBibeln (NUB)
Filistéerna gjorde sin armé klar för strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka vid Efes Dammim. Saul och israeliterna samlade också sina styrkor och lät dem slå läger i Terebintdalen för att strida mot filistéerna. Filistéerna och israeliterna befann sig uppe på varsin kulle, det var bara dalen som skilde dem åt. Då steg Goljat fram, en filistéisk tvekampskämpe från Gat. Han var över 3 meter lång. Han hade en bronshjälm, ett harnesk med bronsfjäll som vägde 60 kilo, benskydd av brons och ett spjut av brons som han bar på ryggen. Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom och dess spets av järn vägde sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. Goljat stod och skrek till israeliterna på andra sidan: ”Varför har ni ställt upp er till strid? Jag är ju en filisté och ni är Sauls tjänare. Välj ut en man och skicka honom ner till mig! Om han kan döda mig, ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar! Jag utmanar Israels armé! Har ni någon som vågar strida mot mig?” Men när Saul och den israelitiska armén hörde detta, blev de livrädda och tappade helt modet. David var son till den nu mycket gamle efratiten Jishaj från Betlehem i Juda som hade åtta söner. De tre äldsta hade följt Saul ut i kriget. Den förstfödde sonen var Eliav, den andre Avinadav och den tredje Shamma. David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. David däremot återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för valla sin fars får. Under fyrtio dagar steg filistén fram och ställde sig där, både morgon och kväll. Men en dag sa Jishaj till David: ”Skynda dig till dina bröder i lägret och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd! Ta också de här tio ostarna och ge dem till befälhavaren. Se efter hur dina bröder har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem! De är med Saul och den israelitiska armén i Terebintdalen och kämpar mot filistéerna.” Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig i väg, så som Jishaj hade sagt. Han kom fram till lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till slagfältet under höga stridsrop, och israeliter och filistéer stod snart uppställda mot varandra. David lämnade då sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna och hälsade på sina bröder. Medan han pratade med dem, steg den filisteiske tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur de filistéiska leden och ropade ut sin utmaning och David hörde det. När israeliterna såg honom, flydde de alla förskräckta sin väg. ”Har du sett mannen som kommer fram gång på gång?” frågade soldaterna. ”Han har hånat Israel. Kungen har erbjudit en stor belöning till den som kan döda honom. Han tänker ge honom stora rikedomar, låta honom få gifta sig med en av hans döttrar och låta hela hans familj slippa betala skatt.” David frågade då några andra som stod där: ”Vad får den man som dödar den där filistén och gör slut på hans hån mot Israel? Hur kan denne oomskurne filisté få håna den levande Gudens armé?” Och han fick åter samma svar om belöningen för den som dödade filistén. Men när Davids äldste bror Eliav hörde David tala med männen, blev han arg. ”Vad gör du här egentligen?” sa han. ”Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag vet hur elak och stöddig du är! Du är säkert bara här för att se på striden!” ”Vad har jag nu gjort?” invände David. ”Jag frågade ju bara!” Sedan lämnade han honom och gick till några andra, frågade samma sak och fick samma svar. Snart hade också Saul fått reda på vad David sagt och han skickade genast efter honom. ”Var inte orolig, herre”, sa David till Saul. ”Jag, din tjänare ska gå och strida mot den där filistén!” ”Det klarar du inte”, svarade Saul. ”Hur skulle du kunna strida mot denne filisté? Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare sedan han var ung!” Men David stod på sig och sa: ”När jag, din tjänare, vaktade min fars får och det kom fram ett lejon eller en björn som tog ett djur från flocken, följde jag efter rovdjuret, slog ner det och ryckte bytet ur dess käftar. Om det vände sig mot mig, grep jag det i pälsen och slog ihjäl det. Jag, din tjänare, har dödat både lejon och björn och jag ska göra likadant med den där oomskurne filistén, eftersom han har smädat den levande Gudens armé! HERREN, som räddat mig från både lejon och björn, ska rädda mig också undan denne filisté!” ”Gå!” sa Saul till honom. ”HERREN ska vara med dig!” Och så satte han på David sina egna kläder, en bronshjälm och ett harnesk. David spände sedan fast svärdet utanpå rustningen och försökte gå eftersom han aldrig prövat detta tidigare. ”Jag kan ju inte röra mig i dessa! Sådant här är jag inte van vid”, sa han och tog av sig rustningen. Istället tog han sin stav, plockade fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska och med sin slunga i handen gick han sedan för att möta filistéen. Goljat kom allt närmare och hans sköldbärare gick framför honom. Men när Goljat fick syn på David, föraktade han den unge och rödkindade pojken. ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer mot mig med en käpp?” sa han till David. Sedan förbannade han David i sina gudars namn. Och han sa: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren!” ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och lans”, sa David till filistén, ”men jag kommer emot dig i härskarornas HERRES namn, hans som är Israels armés Gud, den Gud som du har hånat! I dag kommer HERREN att överlämna dig åt mig och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig! Sedan ska jag ge filistéernas döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel! Alla som är församlade här kommer att förstå att HERREN inte räddar genom svärd och spjut. Det är HERREN som avgör striden och han kommer att överlämna er åt oss!” Medan Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. Snabbt stack han ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt i väg den med slungan. Stenen träffade filistén i pannan och trängde djupt in och Goljat stupade med ansiktet mot marken. David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten, utan svärd. David sprang sedan fram, ställde sig över filistén och drog hans svärd ur skidan. Med det dödade han honom och sedan högg han huvudet av honom. När filistéerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde. Samtidigt gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filistéerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar. Kropparna av dödade och sårade filistéer låg utströdda längs hela Shaarajimvägen till Gat och Ekron. Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade deras läger. David tog Goljats huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält. När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin härförare Avner: ”Vem är den där unge mannens far?” ”Det vet jag verkligen inte, min konung”, svarade Avner. ”Ta reda på det åt mig!” sa kungen. Och när David återvände efter att ha dödat filistén och fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud, fick Avner tag i honom och tog honom med sig till Saul. ”Vems son är du, unge man?” frågade Saul. David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.”
Första Samuelsboken 17:1-58 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammin. Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. Filisteerna stod på berget vid ena sidan, och israeliterna stod på berget vid andra sidan, så att de hade dalen mellan sig. Då kom en stridsman vid namn Goliat från Gat fram ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. På huvudet hade han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta - pansaret av koppar vägde femtusen siklar. Han hade benskenor av koppar och bar ett kastspjut av koppar på ryggen. Skaftet på spjutet liknade en vävbom och järnspetsen på spjutet vägde sexhundra siklar. Hans sköldbärare gick framför honom. Och han stod och ropade till Israels här: "Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj ut åt er en man som kan komma hit ner till mig. Om han klarar av att strida mot mig och slå ner mig, skall vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår ner honom, skall ni vara våra slavar och tjäna oss." Filisteen fortsatte: "Jag har i dag hånat Israels här. Skaffa fram någon, så att vi får slåss!" När Saul och hela Israel hörde vad filisteen sade, blev de förfärade och skräckslagna. David var son till den efratit från Betlehem i Juda som hette Isai och hade åtta söner. Isai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder. Isais tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. Av dessa hans tre söner som dragit ut i kriget hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma. David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul. Men David gick ibland hem från Saul och för att vakta sin fars får i Betlehem. Filisteen kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar kom han fram och ställde sig där. Nu sade Isai en gång till sin son David: "Var snäll och tag en efa av dessa rostade ax och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret. De här tio ostarna skall du ta med till deras befälhavare. Se efter om det står väl till med dina bröder och tag med något livstecken från dem. Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna." David steg upp tidigt följande morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg, så som Isai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen skulle hären just dra ut till strid, och den gav upp ett härskri. Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder. Medan han talade med dem, se, då trädde stridsmannen som hette Goliat, filisteen från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Också David hörde det. När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. Israels män sade: "Ser ni den där mannen som träder fram där? Han kommer för att håna Israel. Men åt den som slår ner honom skall kungen ge stor rikedom, ja, han skall få kungens dotter och hans fars hus skall han göra skattefritt i Israel." David frågade männen som stod bredvid honom: "Vad får den som slår ner den där filisteen och tar bort skammen från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar håna den levande Gudens här?" De upprepade då för honom det som hade sagts och de sade: "Detta får den som slår ner honom." Hans äldste bror Eliab hade hört hur han talade med männen och han blev rasande på David och han sade: "Varför har du kommit hit? Åt vem har du lämnat den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska. Det är för att se på striden som du har kommit hit." David svarade: "Vad har jag då gjort? Det var ju bara en fråga." Sedan vände han sig från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut. Man hade hört vad David sagt och berättade det för Saul, som lät hämta honom. David sade till Saul: "Ingen bör tappa modet. Din tjänare skall gå och strida mot denne filisté." Saul sade till David: "Inte kan du gå och strida mot denne filiste. Du är ju bara en ung pojke och han en krigare ända från ungdomen." Men David svarade: "Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden, följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i manen och slog ner det och dödade det. Din tjänare har slagit ner både lejon och björn. Det skall gå denne oomskurne filisté så som det gick vart och ett av dessa djur, för han har hånat den levande Gudens här." David sade vidare: " HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filisteen." Då sade Saul till David: "Gå, och må HERREN vara med dig." Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat på något sådant. Men David sade till Saul: "Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det." Så han lade av sig det. Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga i handen. Så gick han fram mot filisteen. Samtidigt gick filisteen framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. Då filisteen såg upp och fick se David, föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. Han sade till David: "Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?" Och han förbannade David med hjälp av sina gudar. Sedan sade filisteen till David: "Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur." David svarade filisteen: "Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand och jag skall slå ner dig och ta huvudet av dig. Jag skall denna dag ge de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen skall förstå att Israel har en Gud. Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som HERREN räddar. Striden är HERRENS, och han skall ge er i vår hand." När nu filisteen gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filisteen. David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filisteen i pannan. Stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden. Så övervann David filisteen med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. Och David sprang fram och ställde sig över filisteen, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, dödade honom och högg av honom huvudet. När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. Men Israels och Juda män bröt upp, upphävde ett härskri och förföljde filisteerna ända till dess man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Saarajim och sedan ända till Gat och Ekron. När så israeliterna häftigt hade förföljt filisteerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger. David tog filisteens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält. När Saul såg David gå ut mot filisteen, sade han till överbefälhavaren Abner: "Vems son är egentligen denne pojke, Abner?" Abner svarade: "Så sant du lever, o konung, jag vet inte." Då sade kungen: "Fråga vems son denne unge man är." När David återvände sedan han slagit filisteen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul. Filisteens huvud hade han i handen. Då sade Saul till honom: "Vems son är du, unge man?" David svarade: "Son till din tjänare Isai från Betlehem."
Första Samuelsboken 17:1-58 Karl XII 1873 (SK73)
De Philisteer församlade sina härar till strid, och kommo tillhopa i Socho i Juda, och lägrade sig emellan Socho och Aseka, vid ändan af Dammin. Men Saul och Israels män komma tillhopa, och lägrade sig i ekdalenom, och skickade sig till strid emot de Philisteer. Och de Philisteer stodo på ett berg på hinsidon, och de Israeliter på ett berg på denna sidone, så att en del var emellan dem. Då kom framträdandes utu de Philisteers lägre en man, en kämpe, benämnd Goliath af Gath, sex alnar och en tvärhand lång; Och hade en kopparhjelm på sitt hufvud, och ett fjällpansar uppå; och vigten på pansaret var femtusend siklar koppar; Och hade kopparbenvapen uppå sin ben, och en kopparsköld på sina axlar; Och skaftet på hans spjut var såsom ett väfträ, och jernet på hans spjut höll sexhundrad siklar jern; och hans vapnedragare gick framför honom. Och han stod och ropade till Israels slagorden, och sade till dem: Hvi ären I utdragne till att skicka eder till strid? Är icke jag en Philisteer, och I ären Sauls tjenare? Väljer en ut af eder, som går hitneder till mig. Kan han strida emot mig, och slår mig, så vilje vi vara edra tjenare; varder ock jag hans öfverman, och slår honom, så skolen I vara våra tjenare, och skolen tjena oss. Och Philisteen sade: Jag hafver i denna dag gjort Israels här en skam; låter mig få en, och låter oss strida med hvarannan. Då Saul och hela Israel hörde dessa Philisteens ord, förskräckte de sig, och fruktade sig storliga. Men David var en Ephratisk mans son, af BethLehem Juda, som het Isai; han hade åtta söner, och var en gammal man i Sauls tid, och var ålderstigen ibland män. Och de tre äldste Isai söner voro dragne med Saul till stridena; och var detta deras namn: Eliab den förstfödde, AbiNadab den andre, och Samma den tredje. Men David var den yngste. Då nu de tre äldste voro utdragne med Saul till stridena, Gick David åter hem ifrå Saul, till att vakta sins faders får i BethLehem. Men den Philisteen trädde fram både morgon och afton, och stod der i fyratio dagar. Och Isai sade till sin son David: Tag åt dina bröder detta epha af torkad ax, och dessa tio bröd, och löp bort i hären till dina bröder; Och dessa tio blöta ostar, och få höfvitsmannenom; och besök dina bröder, om dem väl går, och tag vara uppå hvad de säga dig. Men Saul, och de, och alle Israels män voro i ekdalenom, och stridde emot de Philisteer. Då stod David bittida upp om morgonen, och befallde fåren herdanom; lade uppå sig, och gick åstad, såsom Isai honom budit hade, och kom till vagnborgena; och hären var utdragen, och hade skickat sig, och de skriade i stridene. Ty Israel hade skickat sig; så voro ock de Philisteer redo emot deras här. Då lät David det han bar i tygvaktarens händer, och lopp bort i spetsen, och gick bort och helsade sina bröder. Och vid han nu talade med dem, si, då trädde den kämpen fram, som het Goliath, den Philisteen af Gath, utu de Philisteers här, och talade såsom tillförene; och David hörde det. Men hvar man i Israel, då han den mannen såg, flydde för honom, och fruktade sig storliga. Och hvar man i Israel sade: Hafven I icke sett denna mannen, som uppgången är? Ty han är uppgången till att tala försmädelse emot Israel; och den honom slår, honom vill Konungen göra mycket rik, och gifva honom sina dotter; och vill göra hans faders hus fritt i Israel. Då sade David till männerna, som när honom stodo: Hvad skall man gifva honom, som slår denna Philisteen, och vänder denna skammen ifrån Israel? Ty hvad är denna oomskorne Philisteen, som försmäder lefvandes Guds här? Då sade folket honom såsom tillförene: Det skall man gifva honom, som honom slår. Och Eliab hans äldste broder hörde att han talade med männerna, och vardt vred på David, och sade: Hvi äst du hitneder kommen? Och hvi hafver du öfvergifvit de få fåren i öknene? Jag känner väl dina öfverdådighet, och dins hjertas ondsko; ty du äst hitned kommen till att se stridena. David sade: Hvad hafver jag då nu gjort? Är det mig icke befaldt? Och vände sig om till en annan, och sade såsom han hade sagt tillförene; då svarade honom folket såsom tillförene. Och då de hörde de ord, som David sade, förkunnade de det Saul; och han lät hemta honom. Och David sade till Saul: Ingens mans hjerta gifve sig för den sakens skull; din tjenare skall gå bort, och strida med Philisteen. Saul sade till David: Du kan icke gå bort emot denna Philisteen, och strida med honom; ty du äst en yngling, och han är en stridsman ifrå hans ungdom. Men David sade till Saul: Din tjenare vaktade sins faders får, och då der kom ett lejon och en björn, och tog bort ett får af hjorden; Då följde han efter, och slog honom, och tog det utu hans mun; och då han reste sig upp emot mig, tog jag honom i skägget, och slog honom, och drap honom. Så hafver din tjenare slagit både lejon och björn. Så må nu denne oomskorne Philisteen vara såsom endera; ty han hafver försmädat lefvandes Guds här. Och David sade: Herren, som mig frälste ifrå lejonet, och ifrå björnen, han frälsar mig ock ifrå denna Philisteen. Och Saul sade till David: Gack åstad, Herren vare med dig. Och Saul drog sin kläder uppå David, och satte honom en kopparhjelm på hans hufvud, och lade ett pansar uppå honom. Och David band sitt svärd öfver sin kläder, och begynte till att gå; ty han hade icke försökt det. Då sade David till Saul: Jag kan icke så gå; ty jag är det icke van. Och han lade det ifrå sig. Och tog sin staf i sina hand, och utvalde fem släta stenar utu bäcken, och lade dem uti herdaskräppona, som han hade, och i säcken, och tog slungona i sina hand, och gick fram emot Philisteen. Och Philisteen gick ock framåt, och nalkades intill David, och hans vapnedragare för honom. Då nu Philisteen såg och skådade David, föraktade han honom; ty han var en yngling, brunaktig och dägelig. Philisteen sade till David: Är jag då en hund, att du kommer emot mig med käppar? Och bannade David vid sina gudar; Och sade till David: Kom hit till mig, jag skall gifva ditt kött foglom under himmelen och djurom på markene. David sade till Philisteen: Du kommer till mig med svärd, spjut och sköld; men jag kommer till dig i Herrans Zebaoths Namn, Israels härs Guds, den du försmädat hafver. Och Herren skall i denna dag gifva dig uti mina hand, att jag skall slå dig, och taga ditt hufvud af dig, och gifva de Philisteers härs kropp i denna dag foglom under himmelen, och djurom på markene, att all land skola förnimma, att Israel hafver en Gud. Och all denna menigheten skall förnimma, att Herren icke hjelper genom svärd eller spjut; ty striden är Herrans, och han skall gifva eder i våra händer. Då nu Philisteen reste åstad, gick och nalkades in mot David, skyndade sig David, och lopp ifrå hären emot Philisteen. Och David tog sina hand i skräppona, och fattade derut en sten, och slungade, och råkade Philisteen i hans panno, så att stenen gick in i pannona; och han föll på jordena på sitt ansigte. Alltså öfvervann David Philisteen med slungone och stenenom, och slog honom, och drap honom. Och efter David intet svärd hade i sine hand, lopp han fram till Philisteen, och tog hans svärd, och drog det utu skidone, och drap honom; och högg honom dermed hufvudet af. Då de Philisteer sågo, att deras starkaste var död, flydde de. Och Israels män och Juda reste upp, ropade och jagade efter de Philisteer, intilldess man kommer i dalen, och allt intill Ekrons portar; och de Philisteer föllo slagne på vägenom till portarna, allt intill Gath, och intill Ekron. Och Israels barn vände om af det jagandet efter de Philisteer, och skinnade deras lägre. Men David tog Philisteens hufvud, och förde det till Jerusalem; men hans vapen lade han i sina hyddo. Men då Saul såg David utgå emot Philisteen, sade han till Abner sin härhöfvitsman: Hvars son är den ynglingen? Abner sade: Så visst som din själ lefver, Konung jag vet det icke. Konungen sade: Så fråga derefter, hvars son den ynglingen är. Då nu David kom igen, sedan Philisteen slagen var, tog Abner honom, och hade honom in för Saul; och han hade den Philisteens hufvud i sine hand. Och Saul sade till honom: Hvars son äst du, yngling? David sade: Jag är dins tjenares Isai den BethLehemitens son.
Första Samuelsboken 17:1-58 Svenska 1917 (SVEN)
Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammim. Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot filistéerna. Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan sig. Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.Jos. 11, Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar. Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på sin rygg. Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför honom.2 Sam. 21, Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare; väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig. Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.» Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra! Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de gripna av förfäran och stor fruktan. Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid en gammal man vid framskriden ålder.1 Sam. 16, Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma.1 Sam. 16,6 f. David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.1 Sam. 16, Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta sin faders får i Bet-Lehem. Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom han och ställde sig där. Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret. Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära av dem en mottagningspant. Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen och strida mot filistéerna.» Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri. Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder. Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här och talade såsom förut; och David hörde det. Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom och fruktade storligen. Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i Israel.» Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar smäda den levande Gudens här?» Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de sade: »Detta får den man som slår ned honom.» Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen; då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»1 Sam. 16,6 f. David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en fråga.» Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin fråga, och folket gav honom samma svar som förut. Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för Saul, och denne lät hämta honom. Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.» Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han är en stridsman allt ifrån ungdomen.» Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden,Syr. 47,3 f. så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det. Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa djur, ty han har smädat den levande Gudens här.» Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.» Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar. Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig. Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen. Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans sköld bärare gick framför honom. Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom; ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.1 Sam. 16, Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen förbannade David, i det han svor vid sina gudar. Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.» David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.Ps. 20,8. 118,10 f. HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder förnimma att Israel har en Gud. Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han skall giva eder i vår hand.» När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till mötes. Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden. Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog filistéen till döds, utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu sågo att deras kämpe var död, flydde de. Men Israels och Juda man stodo upp och höjde ett härskri och förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron. Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger. Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.1 Sam. 21, När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.» Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.» När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul, medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand. Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»
Första Samuelsboken 17:1-58 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Och filistéerna samlade ihop sina härar till strid. De samlades vid Socho [i Låglandet – hebr. Shefelah] som hör till Juda och slog läger mellan [staden] Socho och Azeka, vid Efes-Damim. Och Saul och Israels män var samlade och slog läger i Elah-dalen (Terebintdalen). De ställde upp sig till strid mot filistéerna. Filistéerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med den smala dalen mellan sig. [Två olika ord för dal används här. I vers 2 är ordet emek som är en bredare som i Jezereldalen osv. I vers 3 används däremot gai som beskriver en smalare sektion.] Och en tvekampskämpe (en som själv står mellan två – hebr. benajim) steg fram från filistéernas läger som hette Goliat från Gat [nuvarande Tell Safi], vars längd var 6 alnar och en spann [dvs. närmare 3 meter] lång. [En vanlig aln är 44,5 cm och en spann 22 cm (en halv aln, måttet mellan tummen och lillfingret på en utsträckt hand), vilket ger en längd på 2,9 meter! Den grekiska översättningen Septuaginta tonar ner måttet och skriver 4 alnar istället för 6. Måttet i den hebreiska texten är dock inte orimligt. Den längsta människan i modern tid, Robert Wadlow (1918-1940), var 2,72 m lång – bara 2 dm kortare än Goliat. Egyptiska brev från (Papyrus Anastasi I) från 1200-talet f.Kr. beskriver fruktansvärda kanaaneiska krigare som var 2,7 meter långa. Två kvinnliga skelett som vardera var strax över 2 meter långa har hittats i Jordandalen i Tell Saidije (troligtvis bibliska Tsaretan).] Han hade en bronshjälm på sitt huvud och var klädd i en rustning (bröstpansar – hebr. shirjon), och vikten på rustningen var 5 000 shekel brons [motsvarar totalt omkring 100 kg]. Och han hade benskenor av brons på sina ben och bar en sabel (kortare böjt svärd – hebr. kidon) över axeln (mellan sina skuldror). Och skaftet på hans spjut var som en vävares vävbom, och hans spjuthuvud vägde 600 shekel järn [omkring 7 kg], och hans sköldbärare gick framför honom. Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sa till dem. ”Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig. Om han kan strida mot mig och döda mig, då ska vi bli era tjänare, men om jag besegrar honom och dödar honom, då ska ni vara våra tjänare och tjäna oss.” Sedan sa filistén: ”Jag hånar Israels armé idag, ge mig en man så att vi kan strida tillsammans (duellera).” När Saul och hela Israel hörde dessa ord från filistén blev de förfärade och mycket rädda. [Det vanligaste attributet som Saul beskrivs med är ”mycket rädd”, se 1 Sam 10:2213:715:2417:2418:12152922:7-828:52021. I jämförelse nämns att David är rädd två gånger, för Achish (kungen i Gat, se 1 Kung 21:12) och Gud (2 Sam 6:9).] Och David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj, han hade åtta söner, och mannen var en gammal man i Sauls dagar, kommen till hög ålder bland män [så han kunde inte själv gå till stridsfältet]. [David var den yngste, se vers 14. I 1 Krön 2:13-16 nämns bara sju söner vid namn. I vers 13 nämns de tre äldsta, så någon av de yngre kan ha dött tidigt innan han skaffat familj, och därför inte räknats med i Krönikeböckerna.] Och Jishajs tre äldsta söner hade gått efter Saul i striden, och namnen på de tre sönerna som hade dragit ut i strid var: Eliav – hans förstfödde, Avinodav – den andre, och Shamma – den tredje. [1 Krön 2:13] Och David var den yngste och de tre äldsta hade följt Saul. Men David gick fram och tillbaka mellan Saul [i Elahdalen, där armén var] och Betlehem, för att valla sin fars får. [David bodde hos sin far i Betlehem där han tog hand om hans fars får, men gick regelbundet med understöd till sina bröder i Sauls armé. I vers 54 nämns Davids tält.] Filistén [Goliat] trädde fram (kom nära) morgon och kväll för att visa upp sig själv 40 dagar. [På grund av det långa ställningskriget som hållit på i 1,5 månads tid började provianten för Israels armé att tryta.] Då sa Jishaj till sin son David: ”Ta, nu (jag ber dig – hebr. na), till dina bröder [för deras räkning], en efa [22-36 liter] torkad säd [en säck] och dessa tio brödkakor – spring snabbt till lägret, till dina bröder. Och ta dessa tio ostar till härhövitsmannen över deras tusen, och till dina bröder ska du ta med dig hälsningar och höra hur de har det, och Saul och de och alla Israels män är i Elah-dalen (Terebintdalen), och strider med filistéerna. Och David steg upp tidigt på morgonen och lämnade fåren hos en vakt, och tog och gick som Jishaj hade befallt honom. Och han kom till lägret när armén precis skulle dra ut och uppgav härskri. Och Israel och filistéerna ställde upp sig för strid, armé mot armé. Och David lämnade det han hade med sig i handen till en förrådsvakt och sprang till truppen och hälsade på sina bröder. Och medan han talade med dem, se där kom hjälten, filistén från Gat som hette Goliat, ut från filistéernas uppställning och talade samma ord, och David hörde dem. Och alla Israels män, när de såg mannen, flydde från honom och var mycket rädda. Och en israelisk man sa: ”Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel.” Och David talade till mannen som stod bredvid honom och frågade: ”Vad får den man som dödar denne filisté och tar bort hånet från Israel? För vem är denne oomskurne filisté att han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé?” Folket svarade honom på detta sätt och sa: ”Så ska det göras med den man som dödar honom.” Och Eliav, hans äldsta bror hörde när han talade med männen, och Eliavs vrede upptändes mot David och han sa: ”Varför har du kommit ner? Och med vem har du lämnat fåren i öknen? Jag känner din äventyrslystnad och ditt hjärtas lättsinne. Du har kommit ner för att du vill titta på striden.” David svarade: ”Vad har jag gjort nu? Var det inte bara en fråga (ett ord)?” Och han vände bort från honom till en annan och talade på samma sätt och folket svarade honom som förut. Och när orden var hörda som David talade, berättade de dem för Saul och han togs till honom. Och David sa till Saul: ”Låt ingen människas mod få falla (hjärta vara missmodigt). Din tjänare ska gå och strida med denne filisté.” Och Saul sa till David: ”Du har ingen möjlighet att gå mot denne filisté och strida med honom, för du är för ung och han är en stridsman sedan sin ungdom (en rutinerad krigare).” Och David sa till Saul: ”Din tjänare har varit en herde för sin fars får, och när det har kommit ett lejon eller en björn och tagit ett lamm från flocken har jag gått efter den och slagit den och räddat det ur dess mun, och när han rest sig mot mig har jag fångat den i hakskägget och slagit den och dödat den. Din tjänare har slagit både lejon och björn och denne oomskurne filisté ska bli som en av dem eftersom han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé.” Och David sa: ”Herren (Jahveh) har gett mig ur lejonets mun och ur björnens mun, han ska ge mig ur filistéernas hand.” Då sa Saul till David: ”Gå, och må Herren (Jahveh) vara med dig.” Och Saul klädde David med sina kläder och han satte en bronshjälm på hans huvud och klädde honom i en rustning (ett bröstpansar). Och David band sitt svärd på rustningen och han försökte gå, han hade inte prövat det. David sa till Saul: ”Jag kan inte gå med detta för jag har inte prövat (är inte van vid, inte tränad med) det.” Och han tog av sig det. Och han tog sin stav i handen, valde ut fem släta stenar från bäcken, placerade dem i ett fodral som han lade ner i sin herdeväska, och med slungan i sin hand gick han rakt mot filistén. Filistén fortsatte gå framåt, med sin sköldbärare framför sig och de kom allt närmare David. När filistén nu tittade noga på David, såg han ner på honom (föraktade han honom), för David var bara en tonåring, rödlätt (ljushårig) och såg bra ut. [David var inte ärrad som andra soldater som varit med i krig tidigare.] Filistén sa till David: ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer emot mig med trästavar?” Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. Sedan sa filistén till David: ”Kom hit så ska jag ge din kropp (kött) till himlens fåglar och markens djur.” David svarade filistén: ”Du kommer emot mig med svärd, spjut och sabel (lans, kortare böjt svärd – hebr. kidon), men jag kommer emot dig i Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) namn, han som är Israels härars Gud och som du har hånat (hädat, förlöjligat, talat illa om). I dag ska Herren (Jahveh) överlämna dig i min hand. Jag ska slå ner dig och hugga huvudet av dig. I dag ska jag ge hela den filisteiska armén till himlens fåglar och markens djur. Då ska hela världen förstå att Israel har en Gud (Elohim), och alla som är samlade här i dag förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren (Jahveh) räddar (befriar). Detta är Herrens (Jahvehs) strid, och han ska ge er i vår hand.” Och det skedde när filistén reste sig och kom nära för att möta (attackera, gå i närkamp med) David, att David samtidigt sprang snabbt mot hären för att möta filistén. Och David stack ner sin hand i väskan och tog upp en sten och slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen sjönk djupt in i Goliats panna, och han föll ner med ansiktet mot marken. David övervann filistén med bara slunga och en sten. Han slog ner filistén och dödade honom. David hade inte ens ett svärd i sin hand. Och David sprang och stod över filistén och tog hans svärd och drog ut det ur dess skida och slog honom och högg av honom huvudet med det. Och när filistéerna såg att deras hjälte var död, flydde de. Och Israels män och Juda steg upp och ropade och jagade filistéerna tills de kom till Gaj, och till Ekrons port. Och de skadade filistéerna föll ner längs vägen till Shaarajim, ända till Gat och till Ekron. Och Israels söner återvände från jakten efter filistéerna och de förstörde deras läger. Och David tog filisténs huvud och bar upp det till Jerusalem, men han lämnade hans utrustning (vapen, rustning) i sitt tält. [Varför bär David upp Goliats huvud till Jerusalem? På den här tiden fanns en plats som hette huvudskalleplatsen på Olivberget, där folken som bodde i landet före Israel brukade samla huvudena av dem som man besegrat i strid. Det är möjligt att David kände till detta och därför tog huvudet dit. Det var i så fall ett sätt för David att visa jevusiterna, som fortfarande bodde i Jerusalem, vad han gjort. Det är också en bild på att Jesus besegrar Satan på huvudskalleplatsen.] [Nu följer en tillbakablick i vers 55-66 med mer detaljer om vad som hände innan striden. Här ges nu en bakgrund till vers 25 där Saul frågar efter Davids fars namn så han kunde veta mer om vem som potentiellt kunde bli hans svärson. Bilden som ges här i vers 55-58 är också en kung som nu saknar förmåga att komma ihåg enkla detaljer, något som också visar att Guds Ande hade lämnat Saul. David hade ju tidigare spelat hos Saul, se 1 Sam 16:21-23.] Och när Saul såg David gå fram mot filistén sa han till Avner, härföraren över armén: ”Avner, vems son är denna yngling?” Och Avner svarade: ”Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det.” Och kungen sa: ”Fråga då vems son pojkspolingen är.” När David sedan återvände från slakten av filistén, tog Avner honom och förde honom till Saul med filisténs huvud i hans hand. Då sa Saul till honom: ”Vems son är du, du unge man?” David svarade: ”Jag är din tjänare Jishajs son, betlehemiten.”
Första Samuelsboken 17:1-58 Bibel 2000 (B2000)
Filisteerna drog samman sina trupper till strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger i Efes Dammim mellan Soko och Aseka. Också Saul och israeliterna samlade sina styrkor. De slog läger i Terebintdalen och ordnade sig till strid mot filisteerna. Filisteerna stod på den ena bergssluttningen och israeliterna på den andra, med dalen mellan sig. Ur filisteernas led steg då fram en tvekampskämpe som hette Goljat från Gat. Han var tre meter lång och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. Goljat gjorde halt och ropade bort mot de israelitiska leden: »Varför ställer ni upp till strid? Jag är filisteernas man och ni Sauls tjänare. Utse någon på er sida som får komma ner till mig. Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss.« Och han fortsatte: »Jag utmanar Israels här: Skicka fram en man som kan kämpa med mig.« När Saul och alla israeliterna hörde filisténs utmaning blev de utom sig av skräck. David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj. Han hade åtta söner och var på Sauls tid redan till åren kommen. Hans tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget. De som dragit i fält var Eliav, den förstfödde, Avinadav, den andre, och Shamma, den tredje. David var yngst. De tre äldsta hade följt Saul, men David brukade då och då lämna Saul för att gå till Betlehem och valla sin fars får. Morgon och kväll i fyrtio dagars tid steg filistén fram och ställde sig där. Jishaj sade till sin son David: »Ta den här säcken rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. Och de här tio ostarna skall du lämna till deras befälhavare. Sök upp dina bröder och se hur de har det och få med dig ett livstecken från dem. De är med Saul och den israelitiska hären i Terebintdalen och krigar mot filisteerna.« Tidigt nästa morgon lät David någon annan ta hand om fåren och gjorde som Jishaj hade sagt till honom; han tog med sig vad han skulle och gav sig i väg. Just då han kom fram till lägret drog hären ut för att ställa upp sig, och stridsropen skallade. Israeliter och filisteer ställde upp i slagordning mitt emot varandra. David lade ifrån sig packningen hos trossvakten och sprang bort till trupperna och hälsade på sina bröder. Medan han stod där och talade med dem trädde tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur filisteernas led och upprepade sin utmaning, och David hörde det. Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom. »Se på den där mannen«, sade de till varandra, »det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel.« David frågade dem som stod närmast: »Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?« Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén. När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.« — »Vad har jag nu gjort?« sade David. »Jag frågade ju bara.« Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar. Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig. Och David sade till Saul: »Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.« — »Inte duger du till att slåss mot filistén«, svarade Saul, »du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.« Men David sade: »Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.« Och han tillade: »Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.« Då sade Saul till honom: »Gå. Herren är med dig.« Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen — det hade han aldrig tidigare prövat. »Nej, med allt det här kan jag inte gå«, sade han till Saul, »jag har aldrig gjort det förr.« Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom — det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. »Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?« frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. »Kom hit«, ropade han, »så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.« David svarade: »Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.« När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd. Nu sprang David fram och ställde sig över filistén, grep hans svärd och drog det ur skidan. Han gav honom dödsstöten och högg av huvudet med svärdet. När filisteerna såg att deras hjälte var död tog de till flykten. Då höjde Israels och Judas styrkor ett härskri och förföljde filisteerna ända bort mot Gat och fram till Ekrons portar. Ja, det låg fallna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. Efter att ha jagat filisteerna vände israeliterna tillbaka och plundrade deras läger. David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält. När Saul såg David dra ut för att möta filistén frågade han sin härförare Avner: »Avner, vems son är den där pojken?« — »Sannerligen, konung, det vet jag inte«, svarade Avner, och då befallde kungen honom att ta reda på vem den unge mannen var. När sedan David kom tillbaka efter att ha dräpt filistén tog Avner honom med sig till Saul, medan han ännu bar filisténs huvud i handen. Saul frågade David: »Vems son är du, unge man?« David svarade: »Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.«