Psaltaren 18:1-24

Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Av Herrens (Jahvehs) tjänare David, som talade [sjöng] orden av denna sång, den dagen då Herren (Jahveh) räddat (ryckt bort) honom ur greppet (handen, dvs. makten) av alla hans fiender och ur Sauls hand. [David var kung när han skrev denna psalm, ändå väljer han att beskriva sig som ”Herrens tjänare” vilket visar på hans ödmjuka inställning.] ______ Han [David] sa [inleder denna frihetssång med följande ord, se vers 1]: Jag vill älska dig innerligt (omfamna mig som ditt barn, jag behöver känna din närhet)! [David använder inte det vanliga hebreiska ordet för att älska ahav, utan racham, som annars alltid används för att beskriva hur Gud älskar människan genom att han visar medlidande och nåd. Första gången racham används är i 2 Mos 33:19, där Mose får se Guds härlighet och Gud förbarmar sig över honom. Hur kan David förbarma sig över Gud? En djupare förståelse får vi då ordet också används för att beskriva den innerliga kärlek och omsorg en mor har för sitt barn, se Jes 49:15, dvs. genom den samhörighet och de band som växer fram då en förälder ger sitt barn fysisk närhet. Med detta ord beskriver David sin inre längtan och sitt djupa behov av att få komma nära sin himmelske Fader.] Herre (Jahveh), min styrka (källa till kraft). Herre (Jahveh), min bergsklyfta (ointagliga bergskam; skyddade plats) och min borg (mitt starka fäste) och min räddare (den som befriar mig) [så att jag kan undkomma oskadd]. Min Gud (Eli), min Klippa (fasta punkt; mitt massiva berg) – till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24], min sköld [mitt personliga försvar] och min frälsnings horn [som hornet på en vildoxe – metafor för militär styrka och seger] och mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd)! [I vers 2-3 riktar psalmisten sig direkt till Herren och använder åtta termer: min styrka, min bergsklyfta, min borg, min räddare (verb – en personlig beskyddare), min klippa, min sköld, min frälsnings horn och mitt värn. Detta är den längsta uppräkningen i Psaltaren och visar på Gud som vår Hjälpare och Beskyddare! I vers 4-7 summeras hela psalmen. Här finns ett kiastiskt mönster i flera nivåer som inramar Davids rop och vädjan till Herren (Jahveh).] Jag ropade till (höjde min röst i bön, kallade på) Herren (Jahveh) – som är värdig att bli prisad – och blev räddad från mina fiender. Dödens rep slöt sig om mig, fördärvets [laglöshetens sataniska] strömmar (forsande vatten) förskräckte mig [ville dränka mig]. Sheols (underjordens) rep virade (snodde) sig runt mig, dödens snaror mötte mig (dödsfällorna kastade sig mot mig). [Vers 5-6 beskriver bakgrunden och formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den drabbade David. Döden personifieras i ett rytande hav med stormande vågor och farliga strömmar. Rep och snaror trasslar in sitt offer och drar ner det i djupen. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se Ps 46:4Upp 13:117:15. Fördärvet i vers 5 är det hebreiska ordet belial som också beskriver undergång. I Qumranskrifterna framställs Belial i form av en person som är Guds fiende och som lockar till avfall. Paulus använder ordet i den betydelsen när han retoriskt frågar vilken samhörighet Jesus kan ha med Belijaal, se 2 Kor 6:15. Den arameiska översättningen tolkar ordet som ”utan ok”, och då är betydelsen att man lämnat Guds undervisning och lever i laglöshet.] I min nöd (ångest, förtvivlan) [när jag var trängd] ropade jag till (höjde jag min röst; kallade jag på) Herren (Jahveh), till min Gud (Elohim) skrek jag ut (hojtade högt) [efter hjälp och befrielse]. Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas] och mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron. [Guds närmande beskrivs i liknande termer som mötet på Sinai berg, se 5 Mos 32:22. Jämför också med förstörelsen av Sodom och Gomorra, se 1 Mos 19:24-29. I följande stycke fram till vers 16 beskrivs Guds ingripande i termer som en jordbävning, storm, åska och kanske ett vulkanutbrott.] Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade, bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska). Rök steg upp ur hans näsa, och förtärande eld från hans mun, glödande kol slungades ut (antändes). Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner, och han steg ner med mörka moln under sina fötter. [Det hebreiska ordet för ”böjde” är nata som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i ”krökta rum”. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.] Han besteg en kerub och flög, han svävade fram på vindens vingar. [En kerub är ett bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:241 Kung 6:24-27Hes 1:4-2810:20.] Han svepte (dolde) sig i mörker (den mörka stormen var som en slöja), som ett tält (hydda, täckande skydd av tillfällig natur – hebr. sukka) runt sig, mörka vatten, täta moln. Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom vek molnen undan, med hagel och klot av eld (blixtar). [Det kan vara en referens till Jesu återkomst, se Matt 24:27.] Herren (Jahveh) dundrade i [2 Sam 22:14 har ”från”] himlarna, och den Högste (Elion) lät sin stämma höras, hagel och klot av eld (blixtar) [ackompanjerade fortsatt]. Han sköt sina pilar och skingrade dem [fienderna], flammande blixtar i mängd förvirrade dem (panik och tumult bröt ut). Havsdjupen exponerades (havets strömmar), jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahveh), genom din kraftiga utblåsning från din näsa. [Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.] Han sträckte sig ner från höjden [med sin hand], tog tag i mig, drog mig upp [hebr. masha, samma ord som Mose, vars namn just betyder räddad från vattnet, se 2 Mos 2:10] från många (stora) vatten. [De stora haven är ofta en symbol på folk och nationer, se Upp 17:15.] Han räddade (ryckte bort) mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1-4], och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga. De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad), men Herren (Jahveh) blev mitt stöd. [Ordet ”stöd” används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.] Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder), han räddade mig, för han älskar mig. [En efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad.] [Centralt i psalmen, vers 21-30, finns ett stycke som handlar om Guds trofasthet. Det inleds med en sektion där vers 21 och 25 återspeglar varandra och ramar in den inledande sektionen. I vers 22 och 24 återkommer ordet ”följa/vakta”. Centralt finns Guds ordning och hans domar.] Herren (Jahveh) lönade mig (behandlade mig väl; lät mig få växa och mogna, gottgjorde mig) efter min rättfärdighet efter mina händers renhet (oskyldiga handlingar) har han återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka). För jag har följt (vaktat på) Herrens (Jahvehs) vägar [skyddat och lytt hans bud] och inte avfallit från (agerat ondskefullt mot) min Gud; för alla hans domar har jag haft för ögonen, och hans förordningar (”inristade bud”) har jag inte avvisat. Jag har varit uppriktig (helhjärtad, fläckfri, intakt, fullkomlig, levt med integritet) inför honom, och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff). [Ordagrant: ”från min synd”, dvs. från det som skulle kunnat vara min synd om jag inte levt rent.]