Psaltaren 18:1-24
Psaltaren 18:1-24 Svenska Folkbibeln (SFB98)
För sångmästaren, av HERRENS tjänare David. Han sjöng denna sång till HERREN, när HERREN hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. Han sade: Hjärtligt kär har jag dig, HERRE, min starkhet, HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. Till HERREN, den högtlovade, ropar jag, och från mina fiender blir jag räddad. Dödens band omgav mig, fördärvets strömmar förskräckte mig. Dödsrikets band omslöt mig, dödens snaror föll över mig. I min nöd åkallade jag HERREN, till min Gud ropade jag. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop till honom nådde hans öron. Då skalv jorden och bävade, bergens grundvalar darrade, de skakade, ty hans vrede var upptänd. Rök steg upp från hans näsa, förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom. Han sänkte himlen och for ner, mörka moln var under hans fötter. Han for på keruben och flög, han svävade fram på vindens vingar. Han gjorde mörker till sitt skydd, till en hydda som omslöt honom: mörka vatten, tjocka moln. Ur glansen framför honom bröt molnen fram med hagel och klot av eld. HERREN dundrade i himlen, den Högste lät höra sin röst med hagel och klot av eld. Han sköt sina pilar och skingrade dem, med blixtar i mängd förvirrade han dem. Vattnens bäddar kom i dagen, jordens grundvalar blev synliga för din näpst, HERRE, för din vredes stormvind. Han räckte ut sin hand från höjden och grep tag i mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. Han räddade mig från min starke fiende, från dem som hatade mig, ty de var starkare än jag. De överföll mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. Han förde mig ut på rymlig plats, han räddade mig, ty han har mig kär. HERREN gjorde väl mot mig efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet lönade han mig. Ty jag höll mig på HERRENS vägar, jag avföll ej från min Gud i ogudaktighet. Alla hans domslut hade jag för ögonen, hans stadgar lät jag ej vika ifrån mig. Jag var fullkomlig inför honom och tog mig till vara för synd.
Psaltaren 18:1-24 Karl XII 1873 (SK73)
En Psalm, till att föresjunga, Davids, Herrans tjenares; hvilken denna visos ord talade till Herran, på den tid Herren honom hulpit hade ifrå hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand; Och sade: Hjerteliga, kär hafver jag dig, Herre, min starkhet; Herre, min klippa, min borg, min förlossare; min Gud, min tröst, den jag mig vid håller; min sköld, och min salighets horn, och mitt beskydd. Jag vill lofva och åkalla Herren; så blifver jag ifrå mina ovänner förlöst. Ty dödsens band hafva, omfattat mig, och Belials bäcker förskräckt mig. Helvetes band hafva omfattat mig, och dödsens snaror öfverfallit mig. När jag är i ångest, så åkallar jag Herran, och ropar till min Gud; så hörer han mina röst af sitt tempel, och mitt rop kommer för honom till hans öron. Jorden bäfvade och gaf sig, och bergens grundvalar rördes och bäfvade, då han vred var. Damb gick upp af hans näso, och förtärande eld af hans mun; så att det ljungade deraf. Han böjde himmelen, och for neder, och mörker var under hans fötter. Och han för uppå Cherub, och flög; han sväfde på vädrens vingar. Hans tjäll omkring honom var mörker, och svart tjockt moln, der han inne fördold var. Af skenet för honom delte sig skyn, med hagel och ljungande. Och Herren dundrade i himmelen; och den Högste lät sitt dunder ut, med hagel och ljungande. Han sköt sina skott, och förströdde dem; han lät fast ljunga, och förskräckte dem. Der såg man vattuådrorna; och jordenes grund vardt blottad, Herre, af ditt straff, af dine näsos anda och blåst. Han sände utaf höjdene, och hemtade mig; och drog mig utu stor vatten. Han halp mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro; De mig öfverföllo i mins motgångs tid; och Herren vardt min tröst. Och han förde mig ut på rymdena; han tog mig derut; ty han hade lust till mig. Herren gör väl emot mig, efter mina rättfärdighet; han vedergäller mig efter mina händers renhet. Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig emot min Gud. Ty alla hans rätter hafver jag för ögon, och hans bud kastar jag icke ifrå mig. Men jag; är utan vank för honom, och bevarar mig för min synd.
Psaltaren 18:1-24 Svenska 1917 (SVEN)
För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld. Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet, HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst. Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron. Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd. Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom. Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter. Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar. Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln. Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned. Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned. Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem. Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind. Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig. HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig. Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet; nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig. Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
Psaltaren 18:1-24 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Hjärtligt kär har jag dig, HERRE min styrka, HERRE mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa och min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn! Jag ropar till HERREN, den högt lovade, och jag blir frälst från mina fiender. Dödens band omgav mig, fördärvets strömmar skrämde mig, dödsrikets band omslöt mig, dödens snaror mötte mig. I min nöd åkallade jag HERREN, jag ropade till min Gud. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop till honom nådde hans öron. Då skakade jorden och bävade, bergens grundvalar darrade, de skakade av hans brinnande vrede. Rök steg ur hans näsa och förtärande eld ur hans mun, det gnistrade av glöd från honom. Han sänkte himlen och steg ner med mörka moln under sina fötter, han red på keruben och flög, han svävade fram på vindens vingar. Han gjorde mörker till sitt skydd, till sin hydda runt omkring honom: mörka vatten, tjocka moln. Ur glansen framför honom bröt molnen fram med hagel och glödande kol. HERREN dundrade i himlen, den Högste höjde sin röst med hagel och glödande kol. Han sköt sina pilar och skingrade dem, blixtar i mängd och förvirrade dem. Flodbäddar blev synliga, jordens grundvalar blottades för din tillrättavisning, HERRE, för din vredes stormvind. Han räckte sin hand från höjden och grep tag i mig, han drog mig upp ur de väldiga vattnen. Han räddade mig från min mäktige fiende, från dem som hatade mig och var starkare än jag. De anföll mig på min olyckas dag, men HERREN var mitt stöd. Han förde mig ut på rymlig plats, han räddade mig eftersom han älskar mig. HERREN var god mot mig efter min rättfärdighet, han lönade mig efter mina händers renhet, för jag har hållit mig på HERRENS vägar och inte avfallit från min Gud. Jag har haft alla hans domar för ögonen och inte avvisat hans stadgar. Jag har varit fullkomlig inför honom och aktat mig för synd.
Psaltaren 18:1-24 nuBibeln (NUB)
HERRE, vad jag älskar dig, du min styrka! HERREN är min klippa, han är min borg, min räddare. Han är min Gud, min tillflykts klippa. Han är min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. När jag ropar till HERREN, han som är värd allt pris, räddar han mig från alla mina fiender. Dödens snaror omgav mig, fördärvets strömmar sköljde över mig. Dödsrikets band omgav mig, dödens snaror föll över mig. I min förtvivlan vädjade jag till HERREN, ropade till min Gud, och han hörde mig i sitt tempel. Mitt rop nådde hans öron. Då darrade jorden och bävade, bergens grundvalar skakade. De skälvde, för han var vred. Rök vällde fram ur hans näsborrar och eldslågor slog ut från hans mun. Han sprutade glöd. Han sänkte ner himlen och kom ner med mörka moln under sina fötter. Han red på en kerub och flög, med vindens vingar svävade han fram. Han dolde sig inne i mörkrets tält som omslöt honom: mörka vatten, tjocka regnmoln. I ljuset av hans närvaro bröt molnen fram, med hagel och klot av eld. HERREN dundrade i himlen. Den Högste lät sin stämma höras med hagel och klot av eld. Han sköt sina pilar och skingrade dem, han lät blixtar i mängd ljunga och förvirrade dem. Vattnens bäddar visade sig, jordens grund blev synlig på din tillrättavisning, HERRE, för din vredes stormvind. Från höjden sträckte han ner sin hand, grep tag i mig och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han räddade mig från mina mäktiga fiender, från dem som var starkare än jag. De anföll mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. Han ledde mig till en rymlig plats, han räddade mig, för han älskar mig. Eftersom jag hade handlat rättfärdigt och rent belönade HERREN mig. Jag har följt HERRENS vägar. Jag har inte avfallit och vänt mig bort ifrån min Gud. Jag har noga hållit hans lagar och aldrig överträtt någon enda av dem. Jag har varit fläckfri inför honom och aktat mig för att synda.
Psaltaren 18:1-24 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Av Herrens (Jahvehs) tjänare David, som talade [sjöng] orden av denna sång, den dagen då Herren (Jahveh) räddat (ryckt bort) honom ur greppet (handen, dvs. makten) av alla hans fiender och ur Sauls hand. [David var kung när han skrev denna psalm, ändå väljer han att beskriva sig som ”Herrens tjänare” vilket visar på hans ödmjuka inställning.] ______ Han [David] sa [inleder denna frihetssång med följande ord, se vers 1]: Jag vill älska dig innerligt (omfamna mig som ditt barn, jag behöver känna din närhet)! [David använder inte det vanliga hebreiska ordet för att älska ahav, utan racham, som annars alltid används för att beskriva hur Gud älskar människan genom att han visar medlidande och nåd. Första gången racham används är i 2 Mos 33:19, där Mose får se Guds härlighet och Gud förbarmar sig över honom. Hur kan David förbarma sig över Gud? En djupare förståelse får vi då ordet också används för att beskriva den innerliga kärlek och omsorg en mor har för sitt barn, se Jes 49:15, dvs. genom den samhörighet och de band som växer fram då en förälder ger sitt barn fysisk närhet. Med detta ord beskriver David sin inre längtan och sitt djupa behov av att få komma nära sin himmelske Fader.] Herre (Jahveh), min styrka (källa till kraft). Herre (Jahveh), min bergsklyfta (ointagliga bergskam; skyddade plats) och min borg (mitt starka fäste) och min räddare (den som befriar mig) [så att jag kan undkomma oskadd]. Min Gud (Eli), min Klippa (fasta punkt; mitt massiva berg) – till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24], min sköld [mitt personliga försvar] och min frälsnings horn [som hornet på en vildoxe – metafor för militär styrka och seger] och mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd)! [I vers 2-3 riktar psalmisten sig direkt till Herren och använder åtta termer: min styrka, min bergsklyfta, min borg, min räddare (verb – en personlig beskyddare), min klippa, min sköld, min frälsnings horn och mitt värn. Detta är den längsta uppräkningen i Psaltaren och visar på Gud som vår Hjälpare och Beskyddare! I vers 4-7 summeras hela psalmen. Här finns ett kiastiskt mönster i flera nivåer som inramar Davids rop och vädjan till Herren (Jahveh).] Jag ropade till (höjde min röst i bön, kallade på) Herren (Jahveh) – som är värdig att bli prisad – och blev räddad från mina fiender. Dödens rep slöt sig om mig, fördärvets [laglöshetens sataniska] strömmar (forsande vatten) förskräckte mig [ville dränka mig]. Sheols (underjordens) rep virade (snodde) sig runt mig, dödens snaror mötte mig (dödsfällorna kastade sig mot mig). [Vers 5-6 beskriver bakgrunden och formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den drabbade David. Döden personifieras i ett rytande hav med stormande vågor och farliga strömmar. Rep och snaror trasslar in sitt offer och drar ner det i djupen. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se Ps 46:4Upp 13:117:15. Fördärvet i vers 5 är det hebreiska ordet belial som också beskriver undergång. I Qumranskrifterna framställs Belial i form av en person som är Guds fiende och som lockar till avfall. Paulus använder ordet i den betydelsen när han retoriskt frågar vilken samhörighet Jesus kan ha med Belijaal, se 2 Kor 6:15. Den arameiska översättningen tolkar ordet som ”utan ok”, och då är betydelsen att man lämnat Guds undervisning och lever i laglöshet.] I min nöd (ångest, förtvivlan) [när jag var trängd] ropade jag till (höjde jag min röst; kallade jag på) Herren (Jahveh), till min Gud (Elohim) skrek jag ut (hojtade högt) [efter hjälp och befrielse]. Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas] och mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron. [Guds närmande beskrivs i liknande termer som mötet på Sinai berg, se 5 Mos 32:22. Jämför också med förstörelsen av Sodom och Gomorra, se 1 Mos 19:24-29. I följande stycke fram till vers 16 beskrivs Guds ingripande i termer som en jordbävning, storm, åska och kanske ett vulkanutbrott.] Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade, bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska). Rök steg upp ur hans näsa, och förtärande eld från hans mun, glödande kol slungades ut (antändes). Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner, och han steg ner med mörka moln under sina fötter. [Det hebreiska ordet för ”böjde” är nata som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i ”krökta rum”. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.] Han besteg en kerub och flög, han svävade fram på vindens vingar. [En kerub är ett bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:241 Kung 6:24-27Hes 1:4-2810:20.] Han svepte (dolde) sig i mörker (den mörka stormen var som en slöja), som ett tält (hydda, täckande skydd av tillfällig natur – hebr. sukka) runt sig, mörka vatten, täta moln. Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom vek molnen undan, med hagel och klot av eld (blixtar). [Det kan vara en referens till Jesu återkomst, se Matt 24:27.] Herren (Jahveh) dundrade i [2 Sam 22:14 har ”från”] himlarna, och den Högste (Elion) lät sin stämma höras, hagel och klot av eld (blixtar) [ackompanjerade fortsatt]. Han sköt sina pilar och skingrade dem [fienderna], flammande blixtar i mängd förvirrade dem (panik och tumult bröt ut). Havsdjupen exponerades (havets strömmar), jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahveh), genom din kraftiga utblåsning från din näsa. [Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.] Han sträckte sig ner från höjden [med sin hand], tog tag i mig, drog mig upp [hebr. masha, samma ord som Mose, vars namn just betyder räddad från vattnet, se 2 Mos 2:10] från många (stora) vatten. [De stora haven är ofta en symbol på folk och nationer, se Upp 17:15.] Han räddade (ryckte bort) mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1-4], och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga. De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad), men Herren (Jahveh) blev mitt stöd. [Ordet ”stöd” används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.] Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder), han räddade mig, för han älskar mig. [En efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad.] [Centralt i psalmen, vers 21-30, finns ett stycke som handlar om Guds trofasthet. Det inleds med en sektion där vers 21 och 25 återspeglar varandra och ramar in den inledande sektionen. I vers 22 och 24 återkommer ordet ”följa/vakta”. Centralt finns Guds ordning och hans domar.] Herren (Jahveh) lönade mig (behandlade mig väl; lät mig få växa och mogna, gottgjorde mig) efter min rättfärdighet efter mina händers renhet (oskyldiga handlingar) har han återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka). För jag har följt (vaktat på) Herrens (Jahvehs) vägar [skyddat och lytt hans bud] och inte avfallit från (agerat ondskefullt mot) min Gud; för alla hans domar har jag haft för ögonen, och hans förordningar (”inristade bud”) har jag inte avvisat. Jag har varit uppriktig (helhjärtad, fläckfri, intakt, fullkomlig, levt med integritet) inför honom, och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff). [Ordagrant: ”från min synd”, dvs. från det som skulle kunnat vara min synd om jag inte levt rent.]
Psaltaren 18:1-24 Bibel 2000 (B2000)
För körledaren. Av Herrens tjänare David, som sjöng denna sång till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Saul. Jag har dig kär, Herre, min styrka, Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad. Till Herren, den högtlovade, ropade jag, och jag blev räddad från mina fiender. Dödens bränningar brusade kring mig, förödelsens stormflod skrämde mig. Dödsrikets snaror omgav mig, framför mig väntade dödens fällor. I min förtvivlan klagade jag för Herren, ropade jag till min Gud, och han hörde min röst i sitt tempel, mitt rop nådde fram till hans öra. Då skakade jorden och skälvde, bergens grundvalar darrade, vacklade under hans vrede. Från hans näsborrar utgick ett rökmoln, från hans mun förtärande eld. Han sprutade glöd och brand. Himlen vek han undan och steg ner med töcknet under sina fötter. Han red på keruben, han flög, han svävade fram på vindens vingar. Han dolde sig inne i mörkrets tält, i molnens fuktiga massor. I glansen kring honom for molnen fram, hagel och gnistrande bränder. Herren dundrade i himlen, den Högste lät höra sin röst. Han sköt sina pilar vida omkring, han sände ljungande blixtar. Havets bädd kom i dagen och jordens grundvalar blottades för ditt rytande, Herre, för din vredes stormvind. Från höjden fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten. Han räddade mig från mäktiga fiender, från motståndare som var starkare än jag. De anföll mig på min olyckas dag, men Herren kom till min hjälp. Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig. Herren lönade min rättfärdighet, mitt rena och skuldlösa liv, ty jag har hållit mig till Herrens vägar och inte avfallit från min Gud. Alla hans bud har jag haft för ögonen och aldrig övergett hans lagar. Fläckfri var jag inför honom, jag vaktade mig för att synda.
