Förlåt det som inte går att glömma: En 5-dagars-utmaningSmakprov

 DAG TVÅ

När det oföränderliga känns oförlåtligt

VERSER: Romarbrevet 12:19–21, Första Petrusbrevet 5:7, Efesierbrevet 6:11–12

Det oföränderliga kan kännas oförlåtligt.

När någon tar något du aldrig kan få tillbaka. När påföljden verkar så avgörande att du inte vet hur du ska gå vidare. När de sårade dig så djupt att du räds för att du aldrig kommer känna dig normal igen.

Med en så tärande sorg från alla dessa smärtfulla situationer, så känns det helt vansinnigt att förlåtelse skulle kunna tillämpas i det här fallet. Vad skulle förlåtelse ens kunna åstadkomma?

Jag förstår den frågan. Jag har själv brottats med den. Och medan jag skulle vara den första att lyfta min hand och erkänna att förlåtelse är ett stort steg att ta, är det också det enda steget som leder till något gott. Alla andra beslut—inklusive beslutet att inte göra något och stanna kvar där vi är—sårar bara mer och mer. Här är några sanningspunkter jag har lärt mig att hålla fast vid i mitt hjärta när det är svårt att gå vidare i förlåtelse.

1. Förlåtelse är mer tillfredsställande än hämnd (Romarbrevet 12:19–21).

Hämnd är när du betalar dubbelt upp för något någon sårat dig med. Du tror att det kommer att få dig att må bättre i stunden, men i det långa loppet kommer det bara kosta dig mer känslomässigt och andligt än vad du någonsin är beredd att betala. Det enda din hämnd åstadkomma är att din missgärning läggs till deras.

Förlåtelse låter inte den andra personen komma undan. Den överlåter dem i Guds händer. Och efterhand som du går igenom förlåtelseprocessen, gör det att ditt hjärta mjuknar. Friden från förlåtelsen är då mer tillfredsställande än hämnd.

2. Vår Gud är inte en Gud som inte gör något (Första Petrusbrevet 5:7).

För inte så länge sedan deltog jag i en panel som svarade på frågor gällande det här temat. En person i publiken frågade: “Hur kan Gud bara göra ingenting?” Smärtan bakom hennes fråga var djup. Wow! kommer jag någonsin förstå vad det innebär. När det är så jobbigt att det känns som varenda andetag är olidligt smärtsamt, då är det lätt att anta att Gud inte gör något.

Men den Gud vi tjänar gör inte ingenting. Han gör ständigt saker. Det kanske är ett mirakel som kommer sakta. Det kanske ter sig annorlunda än vad vi förväntat oss. Men Gud älskar oss, och Han gör alltid något. 

3. Fienden är den riktiga boven (Efesierbrevet 6:11–12).

Ja, människor har ett val att synda eller inte synda mot oss. Och det är absolut så att, när vi är sårade, så kan personen som sårat oss, medvetet ha spelat med i fiendens plan. Men det hjälper att komma ihåg att den personen inte är min riktiga fiende. Djävulen är verklig och håller på att gå till direkt attack mot allt som är gott. Han hatar ordet "tillsammans". Och han är verkligen emot det som är menat att ära och hedra Gud.

Åh, min vän, sorgen du bär på i ditt hjärta är ofantlig. Och din längtan att få göra om en del av det som hänt är verkligen förståelig. Det är okej att både vilja att saker ska ändras och samtidigt acceptera att på den här sidan av evigheten kommer de inte förändras. Du leva med båda sidor. Du kan ära båda två.

När vi lägger till sanning i perspektivet blir till och med det oföränderliga, förlåtligt. Inget av det är lätt. Det här är inte den typen av sanningspunkter man bara läser, men som man sitter med. Och sitter i. Tills vi kan våga vandra i det. Leva ut det. Och kanske en dag erkänna att det är en sanning vi bestämt oss att tillämpa.

SVARA: 

Se tillbaka på de här tre punkterna om förlåtelse. Vilken behövde du mest? Skriv ned den vers som hörde till den punkten och ta en stund att både fundera över den och memorera den denna vecka.