Förlåt det som inte går att glömma: En 5-dagars-utmaningSmakprov

 DAG ETT

Förlåtelse: Ett tveeggat svärd

BIBELVERS: Efesierbrevet 4:32 

Kommer du ibland på dig själv med hur fixerad du är, på hur livet var före och efter ett djupt sårande ögonblick?

Den där hemska tiden. Det chockerande samtalet. Den förfärliga upptäckten. Skilsmässan. Dödsfallet som känns så orättvist, att du fortfarande inte kan fatta att personen inte finns i livet längre. Förhållandet som tog slut. Dagen din vän bröt kontakten med dig. Det hatfyllda samtalet. Anmärkningen som satte en stämpel du nu bär på i din själ. Dagen allting vände.

Det där ögonblicket. Livet innan. Livet nu. Går det ens att gå vidare efter det här? Går det att bygga ett liv som är vackert igen?

Jag förstår personligen hur ett sådant förödande och definierande ögonblick kan vara.

När ditt hjärta splittrats i tusen bitar och formats till något inne i din bröstkorg som inte riktigt känns som att det sitter som det ska, känns det lite absurt att ta upp förlåtelse i samtalet.

Men kan jag viska dig något jag håller på lära mig?

Förlåtelse är möjligt, men det kommer inte alltid kännas möjligt.

Det är som ett tveeggat svärd, eller hur?

Det är svårt att ge. Det är fantastiskt att ta emot. Men när vi får ta emot det gratis av Herren och inte vill ge det vidare, är det som att något tungt börjar forma sig i våra själar.

Det är tyngden från förlåtelsen som inte fick möjlighet att ta sig igenom. För min del är det för att jag missförstått något väldigt grundläggande om förlåtelse.

Förlåtelse är inte något svårt vi kan välja att göra eller inte göra. Förlåtelse är något svårvunnet, som vi har privilegium att få ta del av.

När jag felaktigt tänker att förlåtelsen står och faller på alla mina egna ansträngningar, min förtrollande mognadsnivå, mitt liv som präglas av motstånd och de ljuvliga känslorna som känns äkta ena stunden och falska i nästa, skulle jag aldrig tillförlitligt kunna ge den förlåtelse Jesus gett mig.

Min förmåga att kunna förlåta andra är möjliggjord när jag närmar mig vad Jesus redan har gjort, det som låter hans nåd för mig fritt flöda genom mig (Efesierbrevet 4:7).

Förlåtelse handlar inte om min egen beslutsamhet.

Förlåtelse är bara möjligt genom att jag samarbetar.

Det är samarbetet som jag har saknat. Att samverka med det Jesus redan gjort gör att verser som Efesierbrevet 4:32 blir möjliga. “Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.”

Att förlåta varandra liksom Kristus förlåtit dig. Gud visste att vi inte skulle kunna klara det på egen hand. Därför banade han en väg som inte är baserad på vår egen styrka. Förlåtelsens väg. Den väg som gör att vi kan fatta tag i Jesus utsträckta armar, blodiga från korsfästelsen, med droppar av försoning. Han förlåter det vi aldrig kan uppnå genom vår egen godhet. Han gör det möjligt att låta oss samverka med hans förlåtelseverk... så att vi kan ta emot och ge ut.

Den personen eller personerna—de har orsakat dig, mig och de runtom oss, tillräckligt med smärta. Tillräckligt med skada är gjord. Och du behöver inte vara bunden av smärtan. Du har möjligheten att bestämma hur du ska gå vidare.

Om du står i smärta ända upp till knäna och känner samma känslor av motstånd som jag också känt, låt mig försäkra dig om detta de nästkommande dagarna: förlåtelse är möjligt. Och det är gott.

SVARA: 

Vad är din magkänsla vad gäller ordet "förlåtelse"? Hur blir du uppmuntrad av att veta att förlåtelse är möjligt genom vår samverkan istället för vår beslutsamhet? Ta en stund och skriv ner något om det här idag. Bjud in Gud till dina frågor och din tvekan.