Höga visan 5:2-16
Höga visan 5:2-16 nuBibeln (NUB)
Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min älskade knackar på: ”Öppna för mig, min syster, min älskade, min duva, min fulländade, för mitt hår är vått av dagg, mina lockar fuktiga av nattens droppar.” ”Jag har klätt av mig. Ska jag klä på mig igen? Jag har tvättat mina fötter, ska jag då smutsa ner dem?” Min älskade stack handen genom dörröppningen, och jag darrade i mitt innersta. Jag reste mig upp för att släppa in min älskade. Mina händer droppade av myrra, från mina fingrar rann myrra över dörrhandtaget. Jag öppnade för min älskade, men han var borta, han hade gått. Jag blev utom mig. Jag letade efter honom, men kunde inte finna honom. Jag ropade på honom, men han svarade inte. Vakterna, som gick omkring i staden, fann mig. De slog mig och gjorde mig illa, och vakterna på muren slet av mig min sjal. Jag besvär er, Jerusalems döttrar: om ni hittar min älskade, så tala om för honom att jag är sjuk av kärlek. Vad är det hos din älskade som gör honom bättre än andra, du skönaste bland kvinnor? Vad är det hos din älskade som gör honom bättre än andra, eftersom du besvärjer oss så? Min älskade är strålande och röd, den främste bland tiotusen. Hans huvud är finaste guld, hans hår är korpsvart och vågigt likt dadelklasar. Hans ögon är som duvor vid vattenbäckar, de badar i mjölk och är som infattade ädelstenar. Hans kinder är som kryddsängar med doftande örter. Hans läppar är liljor och dryper av flytande myrra. Hans armar är som stänger av guld, besatta med krysoliter. Hans kropp är som elfenben, med insatta safirer. Hans ben är marmorpelare på de finaste guldsocklar. Hans gestalt är som Libanon, ståtlig som dess cedrar. Hans mun är sötma, allt hos honom är ljuvligt. Sådan är min älskade och min vän, ni Jerusalems döttrar, sådan är min vän.
Höga visan 5:2-16 Bibel 2000 (B2000)
Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min vän knackar på: »Öppna för mig, min syster, min älskade, min duva, min fulländade! Mitt hår är fuktigt av dagg, mina lockar våta av nattens droppar.« Jag har tagit av mig linnet, skall jag ta på det igen? Jag har tvättat mina fötter, skall jag smutsa ner dem igen? Min vän sticker handen genom gluggen och får mitt inre att skälva. Jag stiger upp för att öppna för min vän, och mina händer dryper av myrra. Från fingrarna rinner myrra över dörrens regel. Jag öppnar för min vän, men min vän har gått. Jag blir utom mig, han är borta, jag söker honom men finner honom inte, jag ropar, men han svarar inte. Väktarna finner mig, de som går runt i staden. De slår mig, de gör mig illa. Murarnas väktare sliter av mig sjalen. Jag besvär er, Jerusalems döttrar: om ni finner min vän, tala om för honom att jag är sjuk av kärlek! Vad skiljer din vän från andra, du skönaste bland kvinnor, vad skiljer din vän från andra, vad får dig att besvärja oss så? Min vän är röd och glänsande, ypperst bland tiotusen. Hans huvud är finaste guld, hans lockar liknar dadelklasar, svarta som korpen. Hans ögon är som duvor vid strömmande vatten, de badar i mjölk, de sitter vid fullhetens rand. Hans kinder är som kryddsängar, där doftande örter växer. Hans läppar är liljor, de dryper av flytande myrra. Hans armar är stavar av guld, besatta med krysoliter, hans mage en skiva av elfenben, överströdd med safirer. Hans lår är pelare av alabaster på socklar av guld. Hans gestalt är som Libanon, ståtlig som dess cedrar. Hans gom är sötma, allt hos honom är begärligt. Sådan är min vän, sådan är min käraste, ni Jerusalems döttrar.
Höga visan 5:2-16 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Jag sover, men mitt hjärta är vaket. Hör, min vän klappar på. Han säger: Öppna för mig, du min syster, min älskade, min duva, du min fullkomliga. Mitt huvud är fullt av dagg, mina lockar av nattens droppar. Jag har tagit av mina kläder, skulle jag nu ta på dem igen? Jag har tvättat mina fötter, skulle jag nu smutsa ner dem igen? Min vän räckte in sin hand genom luckan, då rördes mitt hjärta över honom. Jag steg upp för att öppna för min vän, och mina händer dröp av myrra, mina fingrar av flytande myrra som fuktade dörrens handtag. Jag öppnade för min vän, men min vän var borta, han var försvunnen. Min själ blev helt utom sig av hans ord. Jag sökte honom, men fann honom inte, jag ropade på honom, men han svarade mig inte. Väktarna fann mig där de gick omkring i staden. De slog mig och sårade mig, de ryckte av mig manteln, väktarna på murarna. Jag bönfaller er, Jerusalems döttrar, om ni finner min vän, så säg - ja, vad skall ni säga honom? Att jag är sjuk av kärlek! Vad är din vän förmer än andra, du skönaste bland kvinnor? Vad är din vän förmer än andra, eftersom du bönfaller oss så? Min vän är strålande vit och röd, ypperst bland tiotusen. Hans huvud är som finaste guld, hans hår är lockigt och svart som korpen. Hans ögon är som duvor vid vattenbäckar, duvor som badar i mjölk, insatta som ädelstenar. Hans kinder liknar väldoftande blomstersängar, kullar av doftande kryddor. Hans läppar är som liljor, de dryper av flytande myrra. Hans händer är som ringar av guld, infattade med krysoliter. Hans kropp är ett konstverk av elfenben, täckt med safirer. Hans ben är pelare av marmor som vilar på fotstycken av finaste guld. Att se honom är som att se Libanon, ståtlig är han som cedrarna. Hans mun är idel sötma, allt hos honom är ljuvlighet. Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade, ni Jerusalems döttrar.
Höga visan 5:2-16 Karl XII 1873 (SK73)
Jag sofver, och mitt hjerta vakar; der är mins väns röst, som klappar; låt mig upp, min kära, min syster, min dufva, min fromma; ty mitt hufvud är fullt med dagg, och mine lockar fulle med nattenes droppar. Jag hafver afklädt min kjortel; huru skulle jag åter kläda honom uppå igen? Jag hafver tvagit mina fötter; huru skulle jag besmitta dem igen? Men min vän stack sina hand in genom ett hål, och mitt lif darrade dervid. Då stod jag upp, att jag skulle låta minom vän upp; mina händer drupo af myrrham, och myrrham lopp öfver mina finger på stängelen åt låset. Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borto, och sin väg gången. Då gick min själ ut efter hans ord; jag sökte honom, men jag fann honom intet; jag ropade, men han svarade mig intet. Väktarena, som omkringgå i stadenom, funno mig, de slogo mig till sårs; väktarena på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde. Jag besvär eder, Jerusalems döttrar; finnen I min vän, så säger honom, att jag för älskog krank ligger. Hvad är din vän för andra vänner, o du aldradägeligasta ibland qvinnor? Hvad är din vän för andra vänner, att du så hafver besvorit oss? Min vän är hvit och röd, utkorad ibland mång tusend. Hans hufvud är det bästa guld; hans hår är krusadt, svart såsom en korp. Hans ögon äro såsom dufvoögon vid vattubäcker, tvagne med mjölk, och stå full. Hans kinder äro såsom apothekares växande örtesängar; hans läppar äro såsom roser, de der drypa af flytande myrrham. Hans händer äro såsom guldringar, fulle med turkoser; hans lif är såsom rent elphenben, besatt med saphirer. Hans ben äro såsom marmors pelare, grundade uppå gyldene fötter; hans skapnad är såsom Libanon, utkorad såsom cedreträ. Hans hals är söt och ganska lustig: En sådana är min vän; min vän är sådana, I Jerusalems döttrar. Hvart är då din vän gången, o du dägeligasta ibland qvinnor? Hvart hafver din vän vändt sig, så vilje vi honom söka med dig.
Höga visan 5:2-16 Svenska 1917 (SVEN)
Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta. Hör, då klappar min vän på dörren: »Öppna för mig, du min syster, min älskade, min duva, min fromma; ty mitt huvud är fullt av dagg, mina lockar av nattens droppar.» »Jag har lagt av mina kläder; skulle jag nu åter taga dem på mig? Jag har tvagit mina fötter; skulle jag nu orena dem?» Min vän räckte in sin hand genom luckan; då rördes mitt hjärta över honom. Jag stod upp för att öppna för min vän, och mina händer dröpo av myrra, mina fingrar av flytande myrra, som fuktade rigelns handtag. Så öppnade jag för min vän, men min vän var borta och försvunnen. Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord. Jag sökte honom, men fann honom icke; jag ropade på honom, men han svarade mig icke. Väktarna mötte mig, där de gingo omkring i staden, de slogo mig, de sårade mig; de ryckte av mig min mantel, väktarna på murarna. »Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, om I finnen min vän, så sägen -- ja, vad skolen I säga honom? Att jag är sjuk av kärlek!» »Vad är då din vän förmer än andra vänner, du skönaste bland kvinnor? Vad är din vän förmer än andra vänner, eftersom du så besvär oss?» »Min vän är strålande vit och röd, härlig framför tio tusen. Hans huvud är finaste guld, hans lockar palmträdsvippor, och svarta såsom korpen. Hans ögon likna duvor invid vattenbäckar, duvor som bada sig i mjölk och sitta invid bräddfull rand. Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar, skrin med doftande kryddor. Hans läppar äro röda liljor; de drypa av flytande myrra. Hans händer äro tenar av guld, besatta med krysoliter. Hans midja är formad av elfenben, övertäckt med safirer. Hans ben äro pelare av vitaste marmor, som vila på fotstycken av finaste guld. Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder. Hans mun är idel sötma, hela hans väsende är ljuvlighet. Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade, I Jerusalems döttrar.» [ (Song of Solomon 5:17) »Vart har han då gått, din vän, du skönaste bland kvinnor? Vart har din vän tagit vägen? Låt oss hjälpa dig att söka honom.» ]
Höga visan 5:2-16 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Jag sover, men mitt hjärta är vaket. Hör, min vän knackar på: ”Öppna för mig, min syster, min älskade, min duva, min fullkomliga! Mitt huvud är fullt av dagg, mina lockar av nattens droppar.” Jag har tagit av mig mitt linne, ska jag ta på det igen? Jag har tvättat mina fötter, ska jag smutsa ner dem igen? Min vän räckte in sin hand genom luckan, då bultade mitt hjärta för honom. Jag steg upp för att öppna för min vän. Mina händer dröp av myrra, mina fingrar av myrra som rann över dörrens handtag. Jag öppnade för min vän – men min vän var borta, han var försvunnen. Min själ var utom sig av hans ord. Jag sökte honom men fann honom inte, jag ropade på honom men han svarade mig inte. Väktarna fann mig där de gick runt i staden. De slog mig och sårade mig, de ryckte av mig min mantel, dessa murarnas väktare. Lova mig, Jerusalems döttrar: Om ni finner min vän – vad ska ni säga honom? Att jag är sjuk av kärlek! Hur är din vän bättre än andra, du skönaste bland kvinnor? Hur är din vän bättre än andra, eftersom du ber oss lova dig detta? Min vän är strålande vit och röd, ypperst bland tiotusen. Hans huvud är finaste guld, hans hår är lockigt och svart som korpen. Hans ögon är som duvor vid vattenbäckar, duvor som badar i mjölk, infattade som ädelstenar. Hans kinder liknar doftande blomstersängar, kullar av kryddiga örter. Hans läppar är liljor som dryper av flytande myrra. Hans händer är ringar av guld med infattade krysoliter. Hans kropp är ett konstverk av elfenben, täckt med safirer. Hans ben är pelare av marmor på socklar av finaste guld. Hans gestalt är som Libanon, ståtlig som cedrarna. Hans mun är sötma, allt hos honom är ljuvligt. Sådan är min vän, sådan är min älskade, ni Jerusalems döttrar!
Höga visan 5:2-16 nuBibeln (NUB)
Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min älskade knackar på: ”Öppna för mig, min syster, min älskade, min duva, min fulländade, för mitt hår är vått av dagg, mina lockar fuktiga av nattens droppar.” ”Jag har klätt av mig. Ska jag klä på mig igen? Jag har tvättat mina fötter, ska jag då smutsa ner dem?” Min älskade stack handen genom dörröppningen, och jag darrade i mitt innersta. Jag reste mig upp för att släppa in min älskade. Mina händer droppade av myrra, från mina fingrar rann myrra över dörrhandtaget. Jag öppnade för min älskade, men han var borta, han hade gått. Jag blev utom mig. Jag letade efter honom, men kunde inte finna honom. Jag ropade på honom, men han svarade inte. Vakterna, som gick omkring i staden, fann mig. De slog mig och gjorde mig illa, och vakterna på muren slet av mig min sjal. Jag besvär er, Jerusalems döttrar: om ni hittar min älskade, så tala om för honom att jag är sjuk av kärlek. Vad är det hos din älskade som gör honom bättre än andra, du skönaste bland kvinnor? Vad är det hos din älskade som gör honom bättre än andra, eftersom du besvärjer oss så? Min älskade är strålande och röd, den främste bland tiotusen. Hans huvud är finaste guld, hans hår är korpsvart och vågigt likt dadelklasar. Hans ögon är som duvor vid vattenbäckar, de badar i mjölk och är som infattade ädelstenar. Hans kinder är som kryddsängar med doftande örter. Hans läppar är liljor och dryper av flytande myrra. Hans armar är som stänger av guld, besatta med krysoliter. Hans kropp är som elfenben, med insatta safirer. Hans ben är marmorpelare på de finaste guldsocklar. Hans gestalt är som Libanon, ståtlig som dess cedrar. Hans mun är sötma, allt hos honom är ljuvligt. Sådan är min älskade och min vän, ni Jerusalems döttrar, sådan är min vän.
Höga visan 5:2-16 Svenska Kärnbibeln (SKB)
[Den femte sektionen (kap 5-7; bokens längsta) börjar med att kvinnan återberättar ännu en natt av sökande efter den unge mannen. I stycket finns jämnt utspritt frågor från Jerusalems döttrar: ”Varför” (Höga V 5:9), ”Vem” (Höga V 6:10) och ”Hur” (Höga V 7:1). Stycket hör tematiskt ihop med den tredje sektionen (Höga V 3:1-5). Det är strukturerat på samma sätt som de första sex sektionerna med: ensamt sökande, gemensam lovprisning och avslutande förening.] Jag sover men mitt hjärta är vaket. Hör, min älskade (käre) knackar: Öppna för mig, min syster, min kärlek, min duva, min obefläckade, för mitt huvud är fullt av dagg, mina lockar (mitt hår) med nattens droppar. Jag har klätt av mig mina kläder, hur ska jag klä på mig? Jag har tvättat mina fötter, hur ska jag smutsa ner dem? Min älskade (raring) stack in sin hand genom hålet i dörren (förmodligen en liten fönsterlucka), och mina känslor för honom överväldigade mig. Jag steg upp för att öppna för min älskade (raring) och mina händer dröp av myrra och mina fingrar med rinnande myrra på dörrhandtaget. Jag öppnade för min älskade (raring), men han hade gått iväg, han var borta. Min själ svek mig (hela jag blev berörd) när han talade. Jag sökte honom men kunde inte finna honom, jag ropade men han gav mig inget svar. De fann mig, murarnas väktare som går runt i staden, de slår mig, de sårar mig, murarnas väktare lyfter av mig brudslöjan. Jag besvär er, ni Jerusalems döttrar, om ni finner min älskade (raring), vad ska ni berätta för honom? Att jag är sjuk av kärlek. Varför är din älskade (raring) mer älskad än andra [varför känner du sådan passionerad kärlek för honom], du skönaste bland kvinnor? Varför är din älskade (raring) mer älskad än andra, att du måste besvärja oss så (på detta enträgna sätt)? Min älskade (raring) är bländande vit och rödblommig, framstående över tiotusen [den främsta]. [Kvinnan prisar nu tio attribut hos mannen:] Hans huvud är finaste guld. Hans hår är lockigt och svart som korpens. Hans ögon är som duvor vid vattenbäckar, tvättade med mjölk och symmetriskt placerade (i ansiktet). Hans kinder är som en bädd av kryddor, som en samling torn av välsmakande örter. Hans läppar är som liljor som droppar av flytande myrra. Hans händer är som stavar av guld, besatta (fyllda) med beryll (topas). Hans kropp är som polerat elfenben med inläggningar av safirer. Hans ben är som pelare av marmor som står på fundament (socklar) av finaste guld. Hans utseende är som Libanon, som utvalt cederträ. [Höga V 3:9] Hans mun är den allra sötaste.
Höga visan 5:2-16 Bibel 2000 (B2000)
Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min vän knackar på: »Öppna för mig, min syster, min älskade, min duva, min fulländade! Mitt hår är fuktigt av dagg, mina lockar våta av nattens droppar.« Jag har tagit av mig linnet, skall jag ta på det igen? Jag har tvättat mina fötter, skall jag smutsa ner dem igen? Min vän sticker handen genom gluggen och får mitt inre att skälva. Jag stiger upp för att öppna för min vän, och mina händer dryper av myrra. Från fingrarna rinner myrra över dörrens regel. Jag öppnar för min vän, men min vän har gått. Jag blir utom mig, han är borta, jag söker honom men finner honom inte, jag ropar, men han svarar inte. Väktarna finner mig, de som går runt i staden. De slår mig, de gör mig illa. Murarnas väktare sliter av mig sjalen. Jag besvär er, Jerusalems döttrar: om ni finner min vän, tala om för honom att jag är sjuk av kärlek! Vad skiljer din vän från andra, du skönaste bland kvinnor, vad skiljer din vän från andra, vad får dig att besvärja oss så? Min vän är röd och glänsande, ypperst bland tiotusen. Hans huvud är finaste guld, hans lockar liknar dadelklasar, svarta som korpen. Hans ögon är som duvor vid strömmande vatten, de badar i mjölk, de sitter vid fullhetens rand. Hans kinder är som kryddsängar, där doftande örter växer. Hans läppar är liljor, de dryper av flytande myrra. Hans armar är stavar av guld, besatta med krysoliter, hans mage en skiva av elfenben, överströdd med safirer. Hans lår är pelare av alabaster på socklar av guld. Hans gestalt är som Libanon, ståtlig som dess cedrar. Hans gom är sötma, allt hos honom är begärligt. Sådan är min vän, sådan är min käraste, ni Jerusalems döttrar.