Höga visan 5:2-16

Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min älskade knackar på: ”Öppna för mig, min syster, min älskade, min duva, min fulländade, för mitt hår är vått av dagg, mina lockar fuktiga av nattens droppar.” ”Jag har klätt av mig. Ska jag klä på mig igen? Jag har tvättat mina fötter, ska jag då smutsa ner dem?” Min älskade stack handen genom dörröppningen, och jag darrade i mitt innersta. Jag reste mig upp för att släppa in min älskade. Mina händer droppade av myrra, från mina fingrar rann myrra över dörrhandtaget. Jag öppnade för min älskade, men han var borta, han hade gått. Jag blev utom mig. Jag letade efter honom, men kunde inte finna honom. Jag ropade på honom, men han svarade inte. Vakterna, som gick omkring i staden, fann mig. De slog mig och gjorde mig illa, och vakterna på muren slet av mig min sjal. Jag besvär er, Jerusalems döttrar: om ni hittar min älskade, så tala om för honom att jag är sjuk av kärlek. Vad är det hos din älskade som gör honom bättre än andra, du skönaste bland kvinnor? Vad är det hos din älskade som gör honom bättre än andra, eftersom du besvärjer oss så? Min älskade är strålande och röd, den främste bland tiotusen. Hans huvud är finaste guld, hans hår är korpsvart och vågigt likt dadelklasar. Hans ögon är som duvor vid vattenbäckar, de badar i mjölk och är som infattade ädelstenar. Hans kinder är som kryddsängar med doftande örter. Hans läppar är liljor och dryper av flytande myrra. Hans armar är som stänger av guld, besatta med krysoliter. Hans kropp är som elfenben, med insatta safirer. Hans ben är marmorpelare på de finaste guldsocklar. Hans gestalt är som Libanon, ståtlig som dess cedrar. Hans mun är sötma, allt hos honom är ljuvligt. Sådan är min älskade och min vän, ni Jerusalems döttrar, sådan är min vän.