Psaltaren 88:1-18
Psaltaren 88:1-18 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag till dig. Låt min bön komma inför ditt ansikte, vänd ditt öra till mitt rop, för min själ är mättad med lidanden och mitt liv närmar sig dödsriket. Jag räknas bland dem som går ner i graven, jag är som en man utan livskraft. Jag är övergiven bland de döda, likt de fallna som ligger i graven, dem du inte längre tänker på och som inte mer är i dina händer. Du har sänkt mig längst ner i hålan, ner i mörkret, ner i djupet. Din vrede vilar tung över mig, alla dina böljor låter du skölja över mig. Sela Du har fjärmat mina förtrogna från mig, du har gjort mig vidrig för dem, fångad så att jag inte kommer ut. Mitt öga förtärs av lidande. HERRE, jag ropar till dig varje dag, jag sträcker mina händer mot dig. Gör du under för de döda, kan skuggorna resa sig och tacka dig? Sela Förkunnar man din nåd i graven, din trofasthet i avgrunden? Känner man dina under i mörkret, din rättfärdighet i glömskans land? Men jag ropar till dig, HERRE, om morgonen möter dig min bön. Varför, HERRE, förkastar du min själ? Varför döljer du ditt ansikte för mig? Plågad är jag och döende från min ungdom, jag bär förskräckelser från dig och förtvivlar. Din vredes lågor sveper över mig, dina fasor förgör mig. Ständigt omsluter de mig som vatten, omringar mig helt och hållet.
Psaltaren 88:1-18 Bibel 2000 (B2000)
En sång, en psalm av Korachs ättlingar. För körledaren. En dikt av Heman, esrachiten. Herre, min Gud, om dagen ropar jag på hjälp, om natten stiger mitt klagoskri till dig. Låt min bön nå fram, lyssna till min klagan. Mitt liv är fyllt av elände, jag står vid dödsrikets rand. Jag räknas till dem som lagts i graven, jag är en man som har mist sin kraft. Jag multnar bland de döda, likt de fallna som vilar i graven, dessa som du inte längre minns och som är avskurna från dig. Du har störtat mig ner i graven, i det mörkaste djupet. Tung vilar din vrede på mig, du låter dina bränningar slå över mig. Du har drivit bort mina förtrogna, du har fyllt dem med avsky för mig. Jag är inspärrad, jag kan inte komma ut. Mitt lidande gör blicken skum. Varje dag ropar jag till dig, Herre, jag sträcker mina händer mot dig. Gör du under med de döda? Kan skuggorna resa sig och prisa dig? Talar man i graven om din godhet, i avgrunden om din trofasthet? Blir dina under kända i mörkret, din rättfärdighet i glömskans land? Jag ropar till dig, Herre, om morgonen stiger min bön till dig. Varför stöter du bort mig, Herre, och döljer ditt ansikte för mig? Från min ungdom var jag plågad intill döden, du fyller mig med skräck, min kraft är slut. Din vrede går fram över mig, fasorna gör mig till intet. De sluter sig om mig som vatten, de omger mig ständigt.
Psaltaren 88:1-18 Svenska Folkbibeln (SFB98)
En sång, en psalm av Koras söner. För sångmästaren, till Mahalat-leannót. En sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag till dig. Låt min bön komma inför ditt ansikte, vänd ditt öra till mitt rop! Ty min själ är mättad med lidanden, mitt liv har kommit nära dödsriket. Jag räknas bland dem som far ner i hålan, jag är som en man utan livskraft. Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligger i graven, dem som du inte längre tänker på, och som inte mer är i dina händer. Du har sänkt mig längst ner i hålan, ner i mörkret, ner i djupet. Din vrede ligger tung på mig, alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela. Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig, du har gjort mig förhatlig för dem, jag ligger fången och kan ej komma ut. Mitt öga förtärs av lidande. HERRE, jag ropar dagligen till dig, jag sträcker mina händer mot dig. Gör du under för de döda, kan skuggorna stiga upp och tacka dig? Sela. Förkunnar man i graven din nåd, i avgrunden din trofasthet? Känner man i mörkret dina under, din rättfärdighet i glömskans land? Men jag ropar till dig, HERRE, om morgonen kommer min bön till dig. Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför gömmer du ditt ansikte för mig? Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom. Jag måste bära förskräckelser från dig, jag är nära att förtvivla. Din vredes lågor går över mig, dina fasor förgör mig. Hela dagen omger de mig som vatten, alla omringar de mig.
Psaltaren 88:1-18 Karl XII 1873 (SK73)
En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig. Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande. Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet. Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver. Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro. Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet. Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. Sela. Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma. Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig. Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? Sela. Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet? Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas? Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig. Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig? Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar. Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig. De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans. Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
Psaltaren 88:1-18 Svenska 1917 (SVEN)
En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig. Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop. Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket. Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft. Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand. Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet. Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela. Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut. Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig. Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela. Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet? Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land? Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes. Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig? Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla. Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig. De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans. [ (Psalms 88:19) Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret. ]
Psaltaren 88:1-18 nuBibeln (NUB)
HERRE, min räddnings Gud, jag ropar inför dig dag och natt. Låt min bön komma till dig, lyssna till mitt rop! Jag är bedrövad i djupet av min själ, och jag närmar mig dödsriket. Jag räknas till dem som ska begravas, jag är en man utan kraft. Jag har lagts bland de döda, likt de stupade som ligger i graven, de som är bortglömda och som inte mer får någon hjälp av dig. Du har lagt mig i gropen, i det djupaste mörker. Din vrede vilar tung över mig. Våg efter våg väller över mig. Séla Du har drivit mina vänner ifrån mig och fyllt dem med avsky för mig. Jag är fångad och finner ingen utväg. Jag kan inte längre se på grund av all gråt. Varje dag ropar jag till dig, HERRE, jag sträcker ut mina händer mot dig. Gör du under för de döda? Reser sig deras andar för att prisa dig? Séla Talar man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet? Är dina under kända i mörkret, din rättfärdighet i glömskans land? Jag ropar till dig, HERRE, och på morgonen stiger min bön till dig. Varför förkastar du mig, HERRE? Varför döljer du ditt ansikte för mig? Ända från min ungdom har jag varit plågad och nära döden. Jag lider av all förtvivlan som du sänder över mig och orkar inte mer. Din vrede har svept över mig, jag går under av all skräck. Den omger mig likt vatten hela dagen, den sluter sig kring mig från alla sidor.
Psaltaren 88:1-18 Svenska Kärnbibeln (SKB)
En sång, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) Korachs söner. Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Till mahalat [en sorgsen melodi], en sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av (för) esraiten Heman. [Ordet mahalat finns bara här och i inledningen till Psalm 53, se Ps 53:1. Troligtvis har det att göra med sorg, och indikerar en sorgsen melodi. Namnet Heman betyder trofast, och han (och även nästa psalms författare Ejtan, se Ps 89:1) är en esrait. Både Heman och Ejtan används i jämförelse med Salomos vishet, vilket visar att de båda verkade på Salomos tid och var bland de mest visa männen som fanns då, se 1 Kung 4:29-31. Det finns flera Heman i Bibeln, men denne var en levit och nämns i 1 Krön 6:3325:4-6. Han och hans familj fanns även med när arken fördes till Jerusalem, se 2 Krön 5:12. Ingen annan psalm har en sådan lång uppradning av ord som denna överskrift som är svårtydd. På något sätt speglar den komplexa överskriften det kaos och den förtvivlan som psalmen förmedlar.] ______ Herre (Jahveh), min frälsnings Gud (Elohim), dag och natt ropar jag inför dig. Låt min bön komma inför dig, vänd ditt öra mot (lyssna noga på) mitt rop. För min själ (hela min varelse) är mättad med bekymmer, och mitt liv dras mot Sheol (graven, underjorden – de dödas plats). Jag räknas bland dem som går ner i graven (avgrunden, brunnen). Jag har blivit som en hjälplös stridsman (hebr. gever) [en man i sin krafts dagar], fri bland de döda [frigiven, men inte som en fri levande man], som de slaktade som ligger i graven, som du inte längre kommer ihåg, och de är avhuggna från din hand. Du har lagt mig längst ner i avgrunden (ordagrant: ”brunnen”), på en mörk plats i djupet. Din vrede vilar tungt över mig, och alla dina vågor hemsöker mig. Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] Du har flyttat bort mina vänner långt ifrån mig, du har gjort mig till en styggelse för dem. Jag är tystad och kan inte komma vidare. Mina ögon förtvinar på grund av lidande. Jag har ropat (åkallat, höjt min röst i bön) till dig, Herre (Jahveh), varje dag; jag har sträckt ut mina händer till dig (i tacksamhet). Ska du göra under (tecken, mirakler) för de döda? Eller ska skuggorna (de avlidna – hebr. rafaim) resa sig och tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig? Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] Återberättas det om din nåd (omsorgsfulla kärlek) i graven, om din trofasthet i Abaddon (döden, avgrunden, förgörelsens plats)? [Det hebreiska ordet Abaddon har koppling till verbet att förstöra och förgöra och intensifierar dödens destruktivitet. Läggs någon i en grav så försvinner kroppen, den förmultnar. Se även Ords 27:20Job 26:6Upp 9:11.] Ska dina under (förunderliga gärningar, mirakler) bli kända i det mörka? Och din rättfärdighet i de glömdas land? Men jag skriker ut till dig (ropar efter din hjälp), Herre (Jahveh), på morgonen kommer min bön till dig. Herre (Jahveh), varför kastar du bort min själ (mitt liv)? Varför gömmer du ditt ansikte för mig? Jag är bedrövad och vid dödens gräns sedan min ungdom, jag har burit din skräck, jag är förtryckt. Din brinnande vrede har gått över mig, din plötsliga skräck (hebr. biotim) har skurit av mig. Den kommer runt omkring mig som vatten hela dagen, den omger mig helt och hållet.