Psaltaren 73:1-28
Psaltaren 73:1-28 Bibel 2000 (B2000)
En psalm av Asaf. Ja, Gud är god mot den rättrådige, mot den vars hjärta är rent. Ändå var jag nära att snava, jag höll på att tappa fotfästet. Jag fylldes av avund mot de högmodiga, jag såg att det gick de gudlösa väl. De vet inte av några hinder, deras hull är fett och frodigt. De råkar inte i nöd som andra, de lider inte som människor gör. Därför är högfärden deras halskedja och våldet den dräkt de bär. Deras ögon tittar fram ur fetman, deras inbilskhet är utan gräns. De hånar och talar ondsint, överlägset och hotfullt. De öppnar sitt gap mot himlen, deras tunga far fram över jorden. Därför kommer folket till dem och suger i sig deras ord. De säger: Gud, vad vet han? Inte vet den Högste vad vi gör! Sådana är de gudlösa, i lugn och ro ökar de sin rikedom. Förgäves höll jag mitt hjärta rent och sköljde i oskuld mina händer. Jag fick lida dagen i ända, var morgon blev jag tuktad på nytt. Hade jag sagt: Jag vill tala som de, då hade jag svikit dina trogna. Jag grubblade och sökte förstå, men det blev mig för svårt. Men så kom jag till Guds helgedom och insåg hur det går med dem. Du för dem ut på hala vägar, du störtar dem i fördärvet. Plötsligt blir de till intet, de går under och förgås i skräck, liksom drömmen är borta när man vaknar, en bild som är glömd då man stiger upp. När mitt sinne var bittert och det sved i mitt hjärta, då var jag utan förstånd, som ett oskäligt djur inför dig. Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen. Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg. Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt. De som är fjärran från dig går under, du förintar alla som är otrogna mot dig. Men jag har min lycka i att nalkas Gud, jag tar min tillflykt till Herren, min Gud, och skall vittna om allt du har gjort.
Psaltaren 73:1-28 Svenska Folkbibeln (SFB98)
En psalm av Asaf. Gud är i sanning god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan. Men jag var nära att stappla med mina fötter, mina steg var nära att slinta, ty jag avundades de övermodiga, när jag såg att det gick de ogudaktiga väl. Fria från lidanden är de till sin död, och deras kropp är vid gott hull. De kommer inte i olycka som andra dödliga, de plågas inte som andra människor. Därför är högmod deras halsprydnad och våld de kläder de bär. Ur deras feta ansikten tittar ögonen fram, deras hjärtans inbillningar har ingen gräns. De hånar och talar om förtryck i sin ondska, överlägset talar de. Med sin mun stiger de upp i himlen och deras tunga far fram på jorden. Därför vänder sig folket till dem. Vatten i mängd suger de i sig. De säger: "Hur skulle Gud kunna veta det? Skulle den Högste ha sådan kunskap?" Så är det med de ogudaktiga, det går alltid väl för dem och deras rikedom växer. Men förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde i oskuld mina händer. Jag blev plågad hela dagen, var morgon blev jag tuktad. Om jag hade sagt: "Så vill jag tala", då hade jag svikit dina barns släkte. När jag försökte förstå detta, då tycktes det mig alltför svårt, till dess att jag gick in i Guds helgedom och insåg hur det går dem till slut. På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet. Hur plötsligt går de inte under! De förgås och får en ände med förskräckelse. Liksom drömmen är borta när man vaknar, skall du, Herre, förakta dem som skuggbilder, när du griper in. När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, som ett djur var jag inför dig. Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt. Ty de som är fjärran från dig går under, du förgör alla som trolöst sviker dig. Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Jag tar min tillflykt till Herren, HERREN, för att kunna tala om alla dina gärningar.
Psaltaren 73:1-28 Svenska 1917 (SVEN)
En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan. Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta; ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet. Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt. De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor. Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem. Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått. De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de. Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden; därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag. Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?» Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt. Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld; jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig. Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte. När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt, till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände. Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv. Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse. Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar. När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig. Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand. Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen. Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig. Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
Psaltaren 73:1-28 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Gud är verkligen god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan. Men jag var nära att snava med mina fötter, mina steg var nära att slinta, för jag greps av avund mot de högmodiga när jag såg de gudlösas framgång. De är fria från plågor fram till sin död, deras kroppar är välnärda. De drabbas inte av mänsklig nöd, de plågas inte som andra människor. Därför är högmod deras halsband och våld den dräkt de sveper sig i. Deras ögon kikar fram ur fetman, deras hjärtans fantasier har ingen gräns. De hånar och hotar med ondska, överlägset hotar de med förtryck. De öppnar sin mun mot himlen och deras tunga far fram på jorden. Därför vänder sig folket till dem, de suger i sig vatten i mängd. De säger: "Hur skulle Gud kunna veta? Den Högste har väl ingen vetskap?" Sådana är de gudlösa, ständigt trygga med växande rikedom. Förgäves höll jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld! Jag var plågad hela dagen och tuktad varje morgon – men hade jag sagt: "Så tänker jag tala", då hade jag svikit dina barns släkte. Jag funderade och försökte förstå det, men det var för svårt för mig, tills jag kom in i Guds helgedom och insåg deras öde. Du ställer dem på det hala, du störtar dem i fördärvet. Hur plötsligt ska de inte gå under! De förgås och får ett fruktansvärt slut. Så som en dröm är borta när man vaknar ska du, Herre, förakta dem som skuggbilder när du griper in. När mitt hjärta var bittert och det stack i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, jag var som ett djur inför dig. Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig? Och har jag dig, söker jag inget på jorden. När min kropp och mitt hjärta ger upp, är Gud mitt hjärtas klippa och min lott för evigt. De som är fjärran från dig går under, du förgör alla som är otrogna mot dig. Men för mig är det gott att vara nära Gud. Jag tar min tillflykt till Herren, GUD, för att förkunna alla dina gärningar.
Psaltaren 73:1-28 nuBibeln (NUB)
Gud är sannerligen god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan. Men jag höll på att snava, mina fötter höll på att tappa fästet. Jag var avundsjuk på de högmodiga då jag såg de gudlösas framgång. De slipper svårigheter ända fram till sin död, de är friska och välmående. De råkar inte i människans nöd och plågas inte som andra. Därför är högfärd deras halsband, och våld deras kläder. Ur deras fetma tittar ögonen fram, deras fantasier har ingen gräns. De talar föraktfullt och ondsint. De är högfärdiga och förtrycker andra. De gör anspråk på himlen och talar som om de ägde jorden. Så återvänder hans folk dit och suger åt sig mängder av vatten. De frågar: ”Hur kan Gud veta? Skulle den Högste ha den kunskapen?” Så är det med de gudlösa, ostörda ökar de alltid sin rikedom. Förgäves har jag hållit mitt hjärta rent och tvättat mina händer i oskuld. Jag har plågats dagen lång, bestraffats var morgon. Om jag hade sagt: ”Så vill jag tala”, skulle jag ha varit en förrädare mot dina barns generation. När jag försökte förstå detta var det alltför mödosamt för mig, tills jag kom in i Guds helgedom och insåg hur det går med dessa till slut. Du låter dem vandra på en hal väg, störtar dem i fördärvet och plötsligt går de under. De tar en ände med förskräckelse. Det blir som när man vaknar ur en dröm: Du, Herre, reser dig och föraktar dem som om de vore fantasier. När mitt hjärta var bittert och det sved inom mig, då var jag oförnuftig och ovetande, som ett djur inför dig. Ändå är jag alltid hos dig, och du håller min högra hand. Du leder mig efter ditt råd, och sedan för du mig till härligheten. Vem har jag i himlen utom dig? Och när jag har dig, önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och min själ kan tyna bort, men Gud är min inre klippa och min del för evigt. Men de som är långt borta från dig kommer att förgås. Du förgör dem som inte är trogna mot dig. Men det är gott för mig att vara nära Gud. Jag har gjort HERREN Gud till min tillflykt, och jag vill berätta om alla dina gärningar.