Psaltaren 73:1-28

Gud är verkligen god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan. Men jag var nära att snava med mina fötter, mina steg var nära att slinta, för jag greps av avund mot de högmodiga när jag såg de gudlösas framgång. De är fria från plågor fram till sin död, deras kroppar är välnärda. De drabbas inte av mänsklig nöd, de plågas inte som andra människor. Därför är högmod deras halsband och våld den dräkt de sveper sig i. Deras ögon kikar fram ur fetman, deras hjärtans fantasier har ingen gräns. De hånar och hotar med ondska, överlägset hotar de med förtryck. De öppnar sin mun mot himlen och deras tunga far fram på jorden. Därför vänder sig folket till dem, de suger i sig vatten i mängd. De säger: "Hur skulle Gud kunna veta? Den Högste har väl ingen vetskap?" Sådana är de gudlösa, ständigt trygga med växande rikedom. Förgäves höll jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld! Jag var plågad hela dagen och tuktad varje morgon – men hade jag sagt: "Så tänker jag tala", då hade jag svikit dina barns släkte. Jag funderade och försökte förstå det, men det var för svårt för mig, tills jag kom in i Guds helgedom och insåg deras öde. Du ställer dem på det hala, du störtar dem i fördärvet. Hur plötsligt ska de inte gå under! De förgås och får ett fruktansvärt slut. Så som en dröm är borta när man vaknar ska du, Herre, förakta dem som skuggbilder när du griper in. När mitt hjärta var bittert och det stack i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, jag var som ett djur inför dig. Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig? Och har jag dig, söker jag inget på jorden. När min kropp och mitt hjärta ger upp, är Gud mitt hjärtas klippa och min lott för evigt. De som är fjärran från dig går under, du förgör alla som är otrogna mot dig. Men för mig är det gott att vara nära Gud. Jag tar min tillflykt till Herren, GUD, för att förkunna alla dina gärningar.