Psaltaren 73:1-28

Gud är sannerligen god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan. Men jag höll på att snava, mina fötter höll på att tappa fästet. Jag var avundsjuk på de högmodiga då jag såg de gudlösas framgång. De slipper svårigheter ända fram till sin död, de är friska och välmående. De råkar inte i människans nöd och plågas inte som andra. Därför är högfärd deras halsband, och våld deras kläder. Ur deras fetma tittar ögonen fram, deras fantasier har ingen gräns. De talar föraktfullt och ondsint. De är högfärdiga och förtrycker andra. De gör anspråk på himlen och talar som om de ägde jorden. Så återvänder hans folk dit och suger åt sig mängder av vatten. De frågar: ”Hur kan Gud veta? Skulle den Högste ha den kunskapen?” Så är det med de gudlösa, ostörda ökar de alltid sin rikedom. Förgäves har jag hållit mitt hjärta rent och tvättat mina händer i oskuld. Jag har plågats dagen lång, bestraffats var morgon. Om jag hade sagt: ”Så vill jag tala”, skulle jag ha varit en förrädare mot dina barns generation. När jag försökte förstå detta var det alltför mödosamt för mig, tills jag kom in i Guds helgedom och insåg hur det går med dessa till slut. Du låter dem vandra på en hal väg, störtar dem i fördärvet och plötsligt går de under. De tar en ände med förskräckelse. Det blir som när man vaknar ur en dröm: Du, Herre, reser dig och föraktar dem som om de vore fantasier. När mitt hjärta var bittert och det sved inom mig, då var jag oförnuftig och ovetande, som ett djur inför dig. Ändå är jag alltid hos dig, och du håller min högra hand. Du leder mig efter ditt råd, och sedan för du mig till härligheten. Vem har jag i himlen utom dig? Och när jag har dig, önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och min själ kan tyna bort, men Gud är min inre klippa och min del för evigt. Men de som är långt borta från dig kommer att förgås. Du förgör dem som inte är trogna mot dig. Men det är gott för mig att vara nära Gud. Jag har gjort HERREN Gud till min tillflykt, och jag vill berätta om alla dina gärningar.