Jeremia 4:10-31
Jeremia 4:10-31 Bibel 2000 (B2000)
De skall säga: »Herre, vår Gud, du har bedragit detta folk och Jerusalem: du lovade oss fred och trygghet — och nu har vi svärdet mot strupen!« När den tiden kommer skall detta folk och Jerusalem få höra: En brännhet vind från öknens kala höjder sveper ner mot mitt folk. I den kan ingen rensa säd, den vind jag låter komma är starkare än så. Nu går jag till rätta med dem. Se, som ovädersmoln skockar sig fienden, hans vagnar är som en stormvind, hans hästar snabbare än örnar. Ve oss, vi är förlorade! Gör ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem, så att du kan bli räddad. Hur länge skall onda tankar bo kvar i ditt bröst? Hör, ett budskap har kommit från Dan, ett olycksbud från Efraims berg! Förkunna för folket, låt Jerusalem höra: Fiender kommer från fjärran land, deras stridsrop skallar mot städerna i Juda. Som vakterna kring ett fält omringar de henne från alla håll, ty mig har hon trotsat, säger Herren. Ditt liv och dina gärningar är skuld till detta, allt kommer av din ondska, allt bittert som träffar dig rakt i hjärtat. Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta! Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror. Jag kan inte tiga. Jag hör hornstötar och stridsrop. Katastrof på katastrof, hela landet blir härjat: plötsligt är mina hus raserade, tälten förintade på ett ögonblick. Hur länge måste jag se fälttecknen och höra hornen larma? Mitt folk är dårar, de vill inte veta av mig. De är barn utan allt förnuft. De begriper sig på att göra det onda, men att göra det rätta förstår de inte. Jag ser på jorden — den är öde och tom, på himlen — där finns inget ljus. Jag ser på bergen — de skälver och alla höjder skakar. Jag ser — där finns inte en människa, alla himlens fåglar har flytt. Jag ser — det bördiga landet har blivit öken, alla dess städer ruiner. Detta är Herrens verk, hans flammande vredes verk. Ty så säger Herren: Hela landet skall läggas öde, jag skall förinta det. Därför sörjer jorden och himlen svartnar därovanför. Jag har talat och tar inte tillbaka, beslutat och ändrar mig inte. För ryttarnas och bågskyttarnas larm tar hela landet till flykten, man gömmer sig bland snåren och uppe bland klipporna. Alla städer är övergivna, inte en människa finns kvar där. Vad tjänar det då till att du klär dig i scharlakansrött, pryder dig med gyllene smycken, gör ögonen stora med smink? Förgäves gör du dig vacker: dina älskare föraktar dig, de står efter ditt liv. Jag hör stön som från en kvinna i födslosmärtor, skrik som från en förstföderska. Det är Sion — flämtande sträcker hon ut sina händer: Ve mig! Vanmäktig är jag inför dråparna.
Jeremia 4:10-31 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Men jag sade: O, Herre, HERRE, hur svårt bedrog du inte detta folk och Jerusalem när du sade: "Det skall gå er väl." Svärdet är ju nära att ta våra liv! På den tiden skall det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från de kala höjderna i öknen sveper mot dottern mitt folk, inte för att kasta säd eller rensa korn. Nej, en starkare vind än så skall jag låta komma. Nu skall också jag gå till rätta med dem! Se, som ett moln stiger han upp, som en stormvind är hans vagnar. Snabbare än örnar är hans hästar. Ve oss, vi är förlorade! Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem, så att du blir räddad! Hur länge skall onda tankar bo i ditt bröst? Från Dan hörs en röst ropa, från Efraims berg en som bådar olycka. Kungör för folken, tala om för Jerusalem: En belägringshär kommer från fjärran land och höjer sitt rop mot Juda städer. Som väktare kring ett åkerfält omringar de henne, ty mot mig har hon varit upprorisk, säger HERREN. Din vandel och dina gärningar vållar dig detta. Din ondska gör att det blir så bittert, att plågan träffar dig ända in i hjärtat. O, mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig av smärta i mitt hjärtas djup. Mitt hjärta klagar i mig, jag kan inte tiga, ty ljud av horn har min själ hört, och stridsrop. Förödelse på förödelse ropas ut, hela landet läggs öde. Plötsligt blir mina tält förstörda, på ett ögonblick mina tältdukar. Hur länge skall jag se stridsbaneret och höra ljud av horn? Mitt folk är dåraktigt, mig känner de inte. De är oförnuftiga barn och förstår ingenting. De är visa när det gäller att göra ont, men de förstår inte att göra gott. Jag såg på jorden, och se, den var öde och tom, upp mot himlen och där fanns inget ljus. Jag såg på bergen, och se, de bävade och alla höjder vacklade. Jag såg mig om, och se, där fanns ingen människa och alla himlens fåglar hade flytt. Jag såg mig om, och se, det bördiga landet var en öken, alla dess städer ödelagda inför HERRENS ansikte, för hans brinnande vrede. Ty så säger HERREN: Hela landet skall bli en ödemark, men jag skall inte göra helt slut på det. Därför sörjer jorden, och himlen ovanför mörknar, ty vad jag har talat och beslutat skall jag inte ångra eller ta tillbaka. För larmet av ryttare och bågskyttar tar hela staden till flykten. Man ger sig in i skogssnåren och upp bland klipporna. Alla städer är övergivna, ingen människa bor i dem mer. Du ödelagda, vad vill du göra? Om du än klär dig i scharlakan och pryder dig med smycken av guld, om du än gör dina ögon stora med smink, så gör du dig vacker förgäves. Dina älskare föraktar dig, de står efter ditt liv. Ty jag hör rop som från en barnaföderska, ångestrop som från en förstföderska. Det är dottern Sions röst. Hon flämtar, hon räcker ut sina händer: "O, ve mig! Mitt liv tynar bort inför mördare."
Jeremia 4:10-31 Svenska 1917 (SVEN)
Men jag sade: »Ack Herre, HERRE, svårt bedrog du sannerligen detta folk och Jerusalem, då du sade: »Det skall gå eder väl.» Svärdet är ju nära att taga vårt liv.2 Kon. 22,18 f. Jer. 6,14. 14,13 f. På den tiden skall det sägas om detta folk och om Jerusalem: En brännande vind från höjderna i öknen kommer emot dottern mitt folk, icke en sådan vind som passar, när man kastar säd eller rensar korn; nej, en våldsammare vind än som så låter jag komma. Ja, nu vill jag gå till rätta med dem! Se, såsom ett moln kommer han upp och såsom en stormvind äro hans vagnar; hans hästar äro snabbare än örnar, ve oss, vi äro förlorade! Så två nu ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem, för att du må bliva frälst. Huru länge skola fördärvets tankar bo i ditt bröst? Från Dan höres ju en budbärare ropa, och från Efraims bergsbygd en som bådar fördärv.Jer. 8, Förkunnen för folken, ja, kungören över Jerusalem att en belägringshär kommer ifrån fjärran land och häver upp sitt rop mot Juda städer. Såsom väktare kring ett åkerfält samla de sig runt omkring henne, därför att hon har varit gensträvig mot mig, säger HERREN.Luk. 19, Ja, ditt eget leverne och dina egna varningar vålla dig detta; det är din ondskas frukt att det bliver dig så bittert, och att plågan träffar dig ända in i hjärtat.Ps. 107,17. Jes. 50,1. Jer. 2,17, I mitt innersta våndas jag, i mitt hjärtas djup. Mitt hjärta klagar i mig, jag kan icke tiga, ty basunljud hör du, min själ, och krigiskt härskri. Olycka efter olycka ropas ut, ja, hela landet bliver förött; plötsligt bliva mina hyddor förödda, i ett ögonblick mina tält. Huru länge skall jag se stridsbaneret och höra basunljud? Ja, mitt folk är oförnuftigt, de vilja ej veta av mig. De äro dåraktiga barn och hava intet förstånd. Visa äro de till att göra vad ont är, men att göra vad gott är förstå de ej.Rom. 16, Jag såg på jorden, och se, den var öde och tom, och upp mot himmelen, och där lyste intet ljus. Jag såg på bergen, och se, de bävade, och alla höjder vacklade. Jag såg mig om, och då fanns där ingen människa, och alla himmelens fåglar hade flytt bort.Jer. 9,10. Sef. 1,2 f. Jag såg mig om, och då var det bördiga landet en öken, och alla dess städer voro nedbrutna, för HERRENS ansikte, för hans vredes glöd, Ty så säger HERREN: Hela landet skall bliva en ödemark, om jag än ej alldeles vill göra ände därpå.Jer. 5, Därför sörjer jorden, och himmelen därovan kläder sig i sorgdräkt, därför att jag så har talat och beslutit och ej kan ångra det eller taga det tillbaka. För larmet av ryttare och bågskyttar tager hela staden till flykten. Man giver sig in i skogssnåren och upp bland klipporna. Alla städer äro övergivna, ingen människa bor mer i dem. Vad vill du göra i din förödelse? Om du än kläder dig i scharlakan, om du än pryder dig med gyllene smycken om du än söker förstora dina ögon genom smink, så gör du dig dock skön förgäves. Dina älskare förakta dig, ja, de stå efter ditt liv. Ty jag hör rop såsom av en barnaföderska, nödrop såsom av en förstföderska. Det är dottern Sion som ropar; hon flämtar, hon räcker ut sina händer: »Ack, ve mig! I mördares våld försmäktar min själ.»
Jeremia 4:10-31 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Men jag sade: O, Herre Gud, hur svårt bedrog du inte detta folk och Jerusalem när du sade: ”Det ska gå er väl.” Svärdet är ju nära att ta våra liv! På den tiden ska det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från de kala höjderna i öknen sveper in mot dottern mitt folk – inte för att kasta säd eller rensa korn, en starkare vind än så kommer från mig. Nu ska också jag gå till rätta med dem! Se, han stiger upp som ett moln, hans vagnar är som en stormvind, hans hästar är snabbare än örnar. Ve oss, vi är förlorade! Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem, så att du blir räddad! Hur länge ska onda tankar bo i ditt bröst? Från Dan hörs en röst ropa, från Efraims berg en som bådar olycka. Kungör för folken, tala om för Jerusalem: En belägringshär kommer från fjärran land och höjer sitt rop mot Juda städer. Som väktare kring ett åkerfält omringar de henne, för hon har varit upprorisk mot mig, säger HERREN. Din väg och dina gärningar vållar dig detta. Din ondska gör att det blir så bittert, att plågan träffar dig ända in i hjärtat. O, mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig av smärta i mitt hjärtas djup. Mitt hjärta klagar i mig, jag kan inte tiga, för min själ har hört hornstötar och stridsrop. Katastrof på katastrof ropas ut, hela landet läggs öde. Plötsligt blir mina tält förstörda, på ett ögonblick mina tältdukar. Hur länge ska jag se stridsbaneret och höra hornstötarna? Mitt folk är dåraktigt, de känner mig inte. De är oförnuftiga barn och förstår ingenting. De är skickliga på att göra ont, men de förstår inte att göra gott. Jag såg på jorden, och den var öde och tom, upp mot himlen, och där fanns inget ljus. Jag såg på bergen, och de bävade och alla höjder vacklade. Jag såg mig om, och där fanns ingen människa, himlens alla fåglar hade flytt. Jag såg mig om, och det bördiga landet var en öken, alla dess städer var ödelagda inför HERRENS ansikte, för hans brinnande vrede. För så säger HERREN: Hela landet ska bli en ödemark, men jag ska inte göra slut på det helt. Därför sörjer jorden och himlen ovanför mörknar, för vad jag har talat och beslutat ska jag inte ångra eller ta tillbaka. För larmet av ryttare och bågskyttar flyr hela staden. Man ger sig in i skogssnåren och upp bland klipporna. Alla städer är övergivna, ingen människa bor i dem mer. Du ödelagda, vad vill du göra? Även om du klär dig i scharlakan och smyckar dig med smycken av guld, om du förstorar dina ögon med smink, så gör du dig vacker förgäves. Dina älskare föraktar dig, de vill ta ditt liv. För jag hör rop som från en födande kvinna, ångestrop som från en förstföderska. Det är dottern Sions röst. Hon flämtar, hon räcker ut sina händer: ”O, ve mig! Mitt liv tynar bort inför mördare.”
Jeremia 4:10-31 nuBibeln (NUB)
Då sa jag: ”Men min Herre, HERRE, hur har du inte bedragit detta folk och Jerusalem! Du lovade oss fred, men nu har vi svärdet riktat mot strupen.” Vid den tiden ska man säga till detta folk och till Jerusalem: ”En brännande vind från de kala höjderna i öknen sveper ner mot dottern mitt folk, inte för att kasta eller rensa säd, utan en starkare vind än så ska jag låta komma. Nu ska jag uttala mina domar mot dem.” Se, som moln stiger han upp, och hans vagnar är som en stormvind. Hans hästar är snabbare än örnar. Ve oss, vi är förlorade! Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem, för att du ska bli räddad. Hur länge ska dina onda tankar bo kvar inom dig? En röst förkunnar från Dan, meddelar olycka från Efraims berg. ”Förkunna för folken, tala om för Jerusalem: ’Belägrarna kommer från ett avlägset land och höjer sina stridsrop mot Juda städer. Som vakterna kring ett fält omringar de henne. För hon har varit upprorisk mot mig, säger HERREN.’ ” ”Ditt levnadssätt och dina gärningar har dragit det här över dig. Det är för din ondska som det bittra drabbar dig ända in i hjärtat.” Mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig i plågor, och mitt hjärta bankar. Jag kan inte hålla mig stilla, för jag har hört hornstötar och krigsrop. Våg efter våg av förstörelse, hela landet ligger i ruiner. Plötsligt förstörs mina tält, på ett ögonblick mina tältdukar. Hur länge måste jag se banéret och höra ljudet av hornen? ”Mitt folk är dumt, de känner mig inte. De är barn utan förstånd och fattar ingenting. De har vishet nog att göra det onda men ingen kunskap att göra det goda.” Jag såg på jorden, och den var öde och tom, på himlen, och där fanns inget ljus. Jag såg på bergen som skälvde och höjderna som skakade. Jag såg att det inte fanns någon människa och att himlens fåglar hade flytt. Jag såg att det bördiga landet var ödemark, och dess städer låg i ruiner inför HERREN, för hans brinnande vrede. För så säger HERREN: ”Hela jorden ska bli ödelagd, även om jag inte ska utplåna den helt. Därför sörjer jorden och himlen där ovan mörknar. För jag har talat och ändrar mig inte jag har beslutat och kommer inte att ångra mig.” För ryttarnas och bågskyttarnas larm tar alla i landet till flykten, man gömmer sig inne i skogssnåren och uppe bland klipporna. Alla städer ligger övergivna, ingen bor kvar i dem. Vad tänker du göra, du ödelagda? Om du än klär dig i scharlakansrött, tar på dig guldsmycken och förstorar ögonen med smink, gör du dig vacker förgäves. Dina älskare föraktar dig och står efter ditt liv. Jag hör rop som från en kvinna i födslosmärtor, ångestskrik som när hon ska föda sitt första barn. Det är dotter Sions rop. Hon flämtar och sträcker ut sina händer: ”Ve mig, mitt liv tynar bort inför mördare!”