Jeremia 4:10-31

De skall säga: »Herre, vår Gud, du har bedragit detta folk och Jerusalem: du lovade oss fred och trygghet — och nu har vi svärdet mot strupen!« När den tiden kommer skall detta folk och Jerusalem få höra: En brännhet vind från öknens kala höjder sveper ner mot mitt folk. I den kan ingen rensa säd, den vind jag låter komma är starkare än så. Nu går jag till rätta med dem. Se, som ovädersmoln skockar sig fienden, hans vagnar är som en stormvind, hans hästar snabbare än örnar. Ve oss, vi är förlorade! Gör ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem, så att du kan bli räddad. Hur länge skall onda tankar bo kvar i ditt bröst? Hör, ett budskap har kommit från Dan, ett olycksbud från Efraims berg! Förkunna för folket, låt Jerusalem höra: Fiender kommer från fjärran land, deras stridsrop skallar mot städerna i Juda. Som vakterna kring ett fält omringar de henne från alla håll, ty mig har hon trotsat, säger Herren. Ditt liv och dina gärningar är skuld till detta, allt kommer av din ondska, allt bittert som träffar dig rakt i hjärtat. Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta! Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror. Jag kan inte tiga. Jag hör hornstötar och stridsrop. Katastrof på katastrof, hela landet blir härjat: plötsligt är mina hus raserade, tälten förintade på ett ögonblick. Hur länge måste jag se fälttecknen och höra hornen larma? Mitt folk är dårar, de vill inte veta av mig. De är barn utan allt förnuft. De begriper sig på att göra det onda, men att göra det rätta förstår de inte. Jag ser på jorden — den är öde och tom, på himlen — där finns inget ljus. Jag ser på bergen — de skälver och alla höjder skakar. Jag ser — där finns inte en människa, alla himlens fåglar har flytt. Jag ser — det bördiga landet har blivit öken, alla dess städer ruiner. Detta är Herrens verk, hans flammande vredes verk. Ty så säger Herren: Hela landet skall läggas öde, jag skall förinta det. Därför sörjer jorden och himlen svartnar därovanför. Jag har talat och tar inte tillbaka, beslutat och ändrar mig inte. För ryttarnas och bågskyttarnas larm tar hela landet till flykten, man gömmer sig bland snåren och uppe bland klipporna. Alla städer är övergivna, inte en människa finns kvar där. Vad tjänar det då till att du klär dig i scharlakansrött, pryder dig med gyllene smycken, gör ögonen stora med smink? Förgäves gör du dig vacker: dina älskare föraktar dig, de står efter ditt liv. Jag hör stön som från en kvinna i födslosmärtor, skrik som från en förstföderska. Det är Sion — flämtande sträcker hon ut sina händer: Ve mig! Vanmäktig är jag inför dråparna.