Jeremia 4:10-31

Men jag sade: O, Herre Gud, hur svårt bedrog du inte detta folk och Jerusalem när du sade: ”Det ska gå er väl.” Svärdet är ju nära att ta våra liv! På den tiden ska det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från de kala höjderna i öknen sveper in mot dottern mitt folk – inte för att kasta säd eller rensa korn, en starkare vind än så kommer från mig. Nu ska också jag gå till rätta med dem! Se, han stiger upp som ett moln, hans vagnar är som en stormvind, hans hästar är snabbare än örnar. Ve oss, vi är förlorade! Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem, så att du blir räddad! Hur länge ska onda tankar bo i ditt bröst? Från Dan hörs en röst ropa, från Efraims berg en som bådar olycka. Kungör för folken, tala om för Jerusalem: En belägringshär kommer från fjärran land och höjer sitt rop mot Juda städer. Som väktare kring ett åkerfält omringar de henne, för hon har varit upprorisk mot mig, säger HERREN. Din väg och dina gärningar vållar dig detta. Din ondska gör att det blir så bittert, att plågan träffar dig ända in i hjärtat. O, mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig av smärta i mitt hjärtas djup. Mitt hjärta klagar i mig, jag kan inte tiga, för min själ har hört hornstötar och stridsrop. Katastrof på katastrof ropas ut, hela landet läggs öde. Plötsligt blir mina tält förstörda, på ett ögonblick mina tältdukar. Hur länge ska jag se stridsbaneret och höra hornstötarna? Mitt folk är dåraktigt, de känner mig inte. De är oförnuftiga barn och förstår ingenting. De är skickliga på att göra ont, men de förstår inte att göra gott. Jag såg på jorden, och den var öde och tom, upp mot himlen, och där fanns inget ljus. Jag såg på bergen, och de bävade och alla höjder vacklade. Jag såg mig om, och där fanns ingen människa, himlens alla fåglar hade flytt. Jag såg mig om, och det bördiga landet var en öken, alla dess städer var ödelagda inför HERRENS ansikte, för hans brinnande vrede. För så säger HERREN: Hela landet ska bli en ödemark, men jag ska inte göra slut på det helt. Därför sörjer jorden och himlen ovanför mörknar, för vad jag har talat och beslutat ska jag inte ångra eller ta tillbaka. För larmet av ryttare och bågskyttar flyr hela staden. Man ger sig in i skogssnåren och upp bland klipporna. Alla städer är övergivna, ingen människa bor i dem mer. Du ödelagda, vad vill du göra? Även om du klär dig i scharlakan och smyckar dig med smycken av guld, om du förstorar dina ögon med smink, så gör du dig vacker förgäves. Dina älskare föraktar dig, de vill ta ditt liv. För jag hör rop som från en födande kvinna, ångestrop som från en förstföderska. Det är dottern Sions röst. Hon flämtar, hon räcker ut sina händer: ”O, ve mig! Mitt liv tynar bort inför mördare.”