Första Samuelsboken 18:1-16
Första Samuelsboken 18:1-16 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Sedan David hade talat med Saul, fäste sig Jonatan så vid David att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. Saul tog David till sig på den dagen och lät honom inte mer vända tillbaka till sin fars hus. Jonatan slöt ett förbund med David, eftersom han hade honom lika kär som sitt eget liv. Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, och även sina övriga kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, också de som var Sauls tjänare. När de kom hem, då David vände tillbaka efter att ha dödat filisteen, gick kvinnorna ut från alla Israels städer under sång och dans för att möta kung Saul med jubel, med pukor och trianglar. Kvinnorna sjöng och dansade och sade: "Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen." Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: "Åt David har de gett tiotusen, åt mig har de gett tusen. Nu är det bara kungadömet som fattas honom." Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David. Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han dagligen brukade göra. Saul hade sitt spjut i handen, och han kastade det och tänkte: "Jag skall spetsa fast David vid väggen." Men två gånger vek David undan för honom. Saul var rädd för David, eftersom HERREN var med David men hade vikit ifrån Saul. Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. David lyckades väl i allt han gjorde och HERREN var med honom. När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.
Första Samuelsboken 18:1-16 Karl XII 1873 (SK73)
Då han hade uttalat med Saul, förband sig Jonathans hjerta med Davids hjerta; och Jonathan vardt kär åt honom, såsom sitt eget hjerta. Och Saul tog honom i den dagen, och lät honom icke mer komma i sins faders hus. Och Jonathan och David gjorde ett förbund tillhopa; ty han hade honom kär, såsom sitt eget hjerta. Och Jonathan drog af sin kjortel, som han hade uppå, och gaf honom David; dertill sin mantel, sitt svärd, sin båga och sitt bälte. Och David gick ut, dit Saul sände honom, och skickade sig visliga; och Saul satte honom öfver krigsfolket, och han var allo folkena, och desslikes Sauls tjenarom, täcker. Men det begaf sig, då han igenkommen var, sedan han hade slagit Philisteen, att qvinnorna af alla Israels städer gingo emot Konung Saul med sång och harpor, med trummor, med glädje, och med gigor. Och qvinnorna söngo till hvarandra, och spelade, och sade: Saul hafver slagit tusende; men David tiotusend. Då förgrymmade sig Saul storliga, och det talet behagade honom ganska illa, och sade: De hafva gifvit David tiotusend, och mig tusende; han varder väl ännu Konung? Och Saul såg illa uppå David, ifrå den dagen, och allt sedan. På den andra dagen föll den onde anden af Gudi öfver Saul, och han propheterade hemma i huset; men David spelade på strängerna med sine hand, såsom han dageliga plägade. Och Saul hade ett spjut i handene: Och sköt det åstad, och tänkte: Jag vill skjuta David igenom i väggena; men David gaf sig undan för honom i två gånger. Och Saul fruktade för David; ty Herren var med honom, och var gången ifrå Saul. Så satte Saul honom ifrå sig, och gjorde honom till höfvitsman öfver tusende män; och han gick ut och in för folkena. Och David hade sig förnumsteliga i alla sina gerningar; och Herren var med honom. Då nu Saul såg, att han var så ganska förnumstig, fruktade han för honom. Men hela Israel och Juda hade David kär; ty han gick ut och in för dem.
Första Samuelsboken 18:1-16 Svenska 1917 (SVEN)
Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv.1 Sam. 19, Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer vända tillbaka till sin faders hus.1 Sam. 17, Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom lika kär som sitt eget liv.1 Sam. 20,16 f. 23, Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin båge och sitt bälte Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare. Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel, med pukor och trianglar. Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda: »Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.» Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.» Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt framgent. Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.1 Sam. 16,14 f. 19,9 f. Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David fast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, två gånger. Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom, sedan han hade vikit ifrån Saul. Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare och anförare. Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med honom. Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom än mer. Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras ledare och anförare.
Första Samuelsboken 18:1-16 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
När David hade talat med Saul fäste sig Jonatans själ vid Davids själ, och Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. Saul tog till sig David den dagen och lät honom inte återvända till sin fars hus. Och Jonatan slöt ett förbund med David, som han älskade lika djupt som sitt eget liv. Jonatan tog av sig manteln som han bar och gav den till David, och även sina andra kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, även Sauls tjänare. När de kom hem och David återvände efter att ha dödat filistén, gick kvinnorna ut från Israels alla städer med sång och dans för att möta kung Saul med jubel, tamburiner och lyror. Kvinnorna sjöng och dansade och sade: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.” Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ”David gav de tiotusen, mig gav de tusen. Nu fattas bara att han får kungadömet också.” Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David. Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen, och han kastade det och tänkte: ”Jag ska spetsa fast David vid väggen.” Men två gånger vek David undan för honom. Saul var rädd för David, eftersom HERREN var med David men hade vikit ifrån Saul. Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. David lyckades väl i allt han gjorde och HERREN var med honom. När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.
Första Samuelsboken 18:1-16 nuBibeln (NUB)
När Saul hade slutat sitt samtal med David, blev Jonatan djupt fäst vid David. Han älskade honom lika mycket som sitt eget liv. Saul behöll nu David hos sig och lät honom inte återvända hem. Jonatan ingick ett förbund med David, eftersom han älskade honom som sitt eget liv. Han tog av sig sin mantel och gav den till David tillsammans med sina övriga kläder och sitt svärd, sin båge och sitt bälte. Vilka uppdrag Saul än gav till David utförde han dem framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare i sin armé. Det uppskattades av både folket och männen i Sauls tjänst. När den segrande israelitiska armén återvände hem efter att David dödat filistén, möttes den av kvinnor från Israels alla städer. De hade kommit för att fira segern och möta kung Saul och de sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler. Kvinnorna dansade och sjöng: ”Saul har slagit sina tusen och David sina tiotusen!” Saul blev mycket vred och sa: ”De ger David äran av att ha dödat tiotusen, men jag får bara äran av att ha dödat tusen! Nu är det bara kungamakten som fattas honom!” Och från den dagen såg kung Saul med avund på David. Nästa dag kom en ond ande från HERREN över Saul och han bar sig åt som en besatt inne i sitt hus. David spelade på harpan som han brukade. Men Saul hade ett spjut i handen och plötsligt kastade han det mot David och sa: ”Jag ska nagla fast honom vid väggen!” Två gånger lyckades David vika undan. Saul var rädd för David, eftersom HERREN var med David men hade lämnat honom själv. Därför skickade han bort David och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som David sedan anförde under olika uppdrag. David lyckades väl i allt han gjorde, för HERREN var med honom. Saul märkte också detta och han blev allt mer rädd för honom. Men hela Juda och Israel älskade David, eftersom han ledde dem i striderna.
Första Samuelsboken 18:1-16 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Och det hände när han [David] slutat att tala med Saul, att Jonatans själ knöts till Davids själ (person) och Jonatan älskade honom som sin egen själ (som sig själv). Och Saul tog honom den dagen och lät honom inte gå hem mer till hans fars hus. Sedan skar Jonatan ett förbund med David eftersom han älskade honom som sin egen själ. Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den till David, och sin rustning och sitt svärd och sin båge och sin gördel. [Att byta mantlar och vapen med varandra är en del av alla de ceremonier som hör till ingåendet av ett blodsförbund. Även om bara några detaljer nämns här förstår vi att David och Jonatan ingår ett fullständigt blodsförbund. Annars skulle detta inte ha omnämnts, eftersom det är något som man aldrig gör i en annan situation. På den här tiden räckte det att nämna någon av de tillhörande ritualerna, utan att göra en fullständig redogörelse, för alla visste vad det betydde.] Och David gick ut dit Saul sände honom. Han hade stor framgång (var vis, intelligent – hebr. sachal), och Saul satte honom över stridsmän, och det var gott i folkets ögon och även i Sauls tjänares ögon. [De flesta grekiska översättningar har inte med 1 Sam 17:55-18:5, men det finns med i de hebreiska texterna.] Och det skedde när de kom, när David återvände från slakten på filistéerna, att kvinnorna kom ut från Israels städer och sjöng och dansade för att möta kung Saul med tamburiner, med glädje och med shalishim-instrument. [Det hebreiska ordet shalishim används bara här och har med ordet ”tre” att göra, varav vissa tolkar det som ett tresträngat instrument. Det kan också vara ett onomatopoetiskt ord som beskriver ett instrument som låter ”shal-shal-shal”, och är någon form av rytminstrument som en skallra.] Och kvinnorna sjöng till varandra när de spelade och sa: ”Saul har slagit sina tusen och David sina tiotusen.” Och Saul blev väldigt arg och dessa ord var onda i hans ögon och han sa: ”De har tillräknat David tiotusen och till mig har de tillräknat bara tusen, och det enda han saknar är kungariket.” Och Saul bevakade David från den dagen och framåt. Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahveh) kom över Saul [på nytt, se 1 Sam 16:14], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand. Och Saul slungade (svingade, kastade – hebr. tol) spjutet. Han sa (tänkte): ”Jag ska fästa David vid väggen.” [Han ville genomborra David med spjutet i väggen, se 1 Sam 19:10.] Men David vek undan för honom (ordagrant: från hans ansikte), två gånger [Här används inte det vanliga ordet för att kasta (hebr. shalach), utan det mer intensiva verbet att slunga (hebr. tol). Ordet används om vinden som ”slungas ner” och skapar ett mäktigt oväder i Jona 1:4. Ordvalet beskriver hur Sauls okontrollerade agerande där han i sin vrede och slungar spjutet med hela sin kraft mot David. Detta är de två första försöken från Saul att döda David. Inte bara en gång, utan två, slungar han sitt spjut. Davids villighet att vara kvar länge nog i rummet för att Saul skulle hämta spjutet efter det första misslyckade mordförsöket, tyder på mod och en villighet att få Saul att överkomma sina kval. Totalt försöker Saul döda David 14 ggr, se även 1 Sam 18:172119:110111520212223:1526:2. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn.] Och Saul blev rädd för David eftersom Herren (Jahveh) var med honom, men hade lämnat (vikit av ifrån) Saul. Därför tog Saul bort honom från sig och gjorde honom till härförare över tusen, och han gick ut och in framför folket. Och David hade stor framgång på alla sina vägar och Herren (Jahveh) var med honom. Och när Saul såg att han hade stor framgång fick han fruktan inför honom. Men hela Israel och Juda älskade David eftersom han gick ut och in framför dem.
Första Samuelsboken 18:1-16 Bibel 2000 (B2000)
Efter samtalet mellan David och Saul blev Jonatan innerligt fäst vid David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. Från den dagen tog Saul David till sig och lät honom inte återvända hem. Jonatan slöt ett förbund med David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. Han tog av sig manteln han bar och gav den åt David, liksom sina övriga kläder och till och med svärdet, bågen och bältet. Och David lyckades så väl med alla uppdrag han fick att kungen gjorde honom till befälhavare. Både folket och Sauls närmaste män tyckte att det var ett bra beslut. Då hären kom tillbaka efter att David hade dödat filistén gick kvinnorna i Israels alla städer ut för att titta, och danserskor mötte kung Saul med glädjerop och tamburiner och tresträngade lyror. De jublande kvinnorna sjöng: Saul har slagit tusen, David tio tusen. Saul tog mycket illa upp, och i sin förbittring sade han: »Åt David ger de tio tusen och åt mig tusen. Nu fattas honom bara kungamakten.« Från och med nu hade Saul ögonen på David. Följande dag överfölls Saul av en ond ande från Gud och bar sig åt som en besatt inne i sitt hus. David spelade lyra, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen och höjde det. »Jag skall nagla fast David vid väggen«, tänkte han, men David vek undan två gånger. Då blev Saul rädd för honom, eftersom Herren var med David men hade vänt sig från honom själv. Han ville inte längre ha David i sin närhet utan gav honom befälet över tusen man. David ledde sina män i strid och lyckades väl i alla sina företag, ty Herren var med honom. Saul såg hans stora framgångar och blev skrämd, men alla i Israel och Juda älskade David, som ledde dem i striden.