Och det hände när han [David] slutat att tala med Saul, att Jonatans själ knöts till Davids själ (person) och Jonatan älskade honom som sin egen själ (som sig själv). Och Saul tog honom den dagen och lät honom inte gå hem mer till hans fars hus. Sedan skar Jonatan ett förbund med David eftersom han älskade honom som sin egen själ. Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den till David, och sin rustning och sitt svärd och sin båge och sin gördel.
[Att byta mantlar och vapen med varandra är en del av alla de ceremonier som hör till ingåendet av ett blodsförbund. Även om bara några detaljer nämns här förstår vi att David och Jonatan ingår ett fullständigt blodsförbund. Annars skulle detta inte ha omnämnts, eftersom det är något som man aldrig gör i en annan situation. På den här tiden räckte det att nämna någon av de tillhörande ritualerna, utan att göra en fullständig redogörelse, för alla visste vad det betydde.]
Och David gick ut dit Saul sände honom. Han hade stor framgång (var vis, intelligent – hebr. sachal), och Saul satte honom över stridsmän, och det var gott i folkets ögon och även i Sauls tjänares ögon.
[De flesta grekiska översättningar har inte med 1 Sam 17:55-18:5, men det finns med i de hebreiska texterna.]
Och det skedde när de kom, när David återvände från slakten på filistéerna, att kvinnorna kom ut från Israels städer och sjöng och dansade för att möta kung Saul med tamburiner, med glädje och med shalishim-instrument.
[Det hebreiska ordet shalishim används bara här och har med ordet ”tre” att göra, varav vissa tolkar det som ett tresträngat instrument. Det kan också vara ett onomatopoetiskt ord som beskriver ett instrument som låter ”shal-shal-shal”, och är någon form av rytminstrument som en skallra.]
Och kvinnorna sjöng till varandra när de spelade och sa:
”Saul har slagit sina tusen
och David sina tiotusen.”
Och Saul blev väldigt arg och dessa ord var onda i hans ögon och han sa: ”De har tillräknat David tiotusen och till mig har de tillräknat bara tusen, och det enda han saknar är kungariket.” Och Saul bevakade David från den dagen och framåt.
Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahveh) kom över Saul [på nytt, se 1 Sam 16:14], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand. Och Saul slungade (svingade, kastade – hebr. tol) spjutet. Han sa (tänkte): ”Jag ska fästa David vid väggen.” [Han ville genomborra David med spjutet i väggen, se 1 Sam 19:10.] Men David vek undan för honom (ordagrant: från hans ansikte), två gånger
[Här används inte det vanliga ordet för att kasta (hebr. shalach), utan det mer intensiva verbet att slunga (hebr. tol). Ordet används om vinden som ”slungas ner” och skapar ett mäktigt oväder i Jona 1:4. Ordvalet beskriver hur Sauls okontrollerade agerande där han i sin vrede och slungar spjutet med hela sin kraft mot David. Detta är de två första försöken från Saul att döda David. Inte bara en gång, utan två, slungar han sitt spjut. Davids villighet att vara kvar länge nog i rummet för att Saul skulle hämta spjutet efter det första misslyckade mordförsöket, tyder på mod och en villighet att få Saul att överkomma sina kval. Totalt försöker Saul döda David 14 ggr, se även 1 Sam 18:172119:110111520212223:1526:2. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn.]
Och Saul blev rädd för David eftersom Herren (Jahveh) var med honom, men hade lämnat (vikit av ifrån) Saul. Därför tog Saul bort honom från sig och gjorde honom till härförare över tusen, och han gick ut och in framför folket. Och David hade stor framgång på alla sina vägar och Herren (Jahveh) var med honom. Och när Saul såg att han hade stor framgång fick han fruktan inför honom. Men hela Israel och Juda älskade David eftersom han gick ut och in framför dem.
Bibelappen
Bibelappen för barn
