Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv.1 Sam. 19, Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer vända tillbaka till sin faders hus.1 Sam. 17, Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom lika kär som sitt eget liv.1 Sam. 20,16 f. 23, Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin båge och sitt bälte Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare. Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel, med pukor och trianglar. Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda: »Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.» Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.» Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt framgent. Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.1 Sam. 16,14 f. 19,9 f. Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David fast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, två gånger. Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom, sedan han hade vikit ifrån Saul. Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare och anförare. Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med honom. Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom än mer. Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras ledare och anförare.