Rut 2:5-18

Boas frågade förmannen till skördefolket: ”Vem är den unga kvinnan där borta?” ”Det är den moabitiska kvinnan som kom tillbaka hit med Noomi från Moabs land”, svarade förmannen. ”Hon bad mig att få plocka upp den säd som skördemännen lämnat efter sig och hon har hållit på här hela dagen. Hon har bara vilat sig en liten stund där inne.” Boas sa då till Rut: ”Min dotter, gå inte och plocka ax på någon annan åker, utan stanna här och håll dig till mina tjänstekvinnor! Se efter var de skördar och följ efter dem! Jag har sagt till mina män att lämna dig i fred. Blir du törstig, kan du bara gå till krukorna och dricka av vattnet som man bär ut hit.” Hon böjde sig ner med ansiktet mot marken och frågade: ”Hur kommer det sig att du är så välvillig mot mig? Jag är ju bara en främling här.” ”Ja”, svarade Boas. ”Men jag har hört allt du gjort mot din svärmor sedan din man dog och hur du har lämnat dina föräldrar i ditt eget land och följt med henne hit för att bo bland ett folk som var okänt för dig. HERREN, Israels Gud, under vars vingar du tagit din tillflykt, må löna dig allt du gjort, ja, må han ge dig full lön för det!” Hon svarade: ”Låt mig alltid få möta din välvilja, herre, du har tröstat och uppmuntrat mig, din tjänarinna, fast jag inte ens är en av dina arbetare.” När det var dags att äta, ropade Boas på henne: ”Kom hit och ät med oss! Ta av brödet och doppa det i vinättikan.” Hon satte sig då ner och åt med hans skördefolk och han gav henne rostad säd. Hon åt sig mätt och fick över. När hon sedan gick tillbaka till sitt arbete, sa Boas till sina män att även låta henne få plocka ax bland kärvarna, inte störa henne och att de avsiktligt skulle lämna kvar ax som hon kunde plocka utan att någon sa något om det. Rut arbetade hela dagen och på kvällen, när hon tröskade det som hon plockat, blev det ungefär trettio liter korn. Hon bar det till sin svärmor i staden och gav det till henne tillsammans med den mat som blivit över sedan hon själv hade ätit.