Rut 2:5-18

Boas frågade den tjänare som var förman för skördemännen: ”Vem tillhör den där unga kvinnan?” Tjänaren som var förman för skördemännen svarade: ”Det är en moabitisk kvinna som kom hit tillsammans med Noomi från Moabs land. Hon bad att få plocka och samla ax bland kärvarna efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon hållit på ända till nu, förutom att hon nyss vilade en liten stund i hyddan.” Då sade Boas till Rut: ”Lyssna på mig, min dotter: Gå inte och plocka ax på någon annan åker och gå inte härifrån, utan håll dig till mina tjänstekvinnor här. Se var skördemännen arbetar på åkern och följ efter dem. Jag har förbjudit männen att röra dig. Om du blir törstig, så gå till krukorna och drick av det som männen öser upp.” Då föll hon ner på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och sade till honom: ”Varför ser du på mig med välvilja och tar dig an mig, fast jag är en främling?” Boas svarade henne: ”Man har berättat för mig allt vad du har gjort för din svärmor efter din mans död, hur du har lämnat din far och din mor och ditt hemland och följt med till ett folk som du inte kände förut. Må Herren löna dig för det du har gjort, må du få full lön från Herren, Israels Gud, som du har kommit till för att söka skydd under hans vingar.” Hon sade: ”Herre, du har varit god mot mig. Du har tröstat mig och talat till din tjänarinnas hjärta, trots att jag inte är som någon av dina tjänstekvinnor.” När det var dags att äta sade Boas till henne: ”Kom hit och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinättikan.” Då satte hon sig vid sidan av skördemännen. Han räckte henne rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick över. När hon sedan reste sig för att plocka, befallde Boas sina män och sade: ”Låt henne få plocka mellan kärvarna också, och behandla henne inte illa. Ni kan till och med dra ut strån ur knipporna åt henne och låta dem ligga så att hon får plocka upp dem, och ni får inte klandra henne för det.” Hon plockade ax på åkern ända till kvällen. När hon sedan hade klappat ut det som hon hade plockat var det ungefär en efa korn. Hon tog det med sig och gick in i staden, och hennes svärmor fick se vad hon hade plockat. Hon tog också fram och gav henne det hon hade fått över efter att ha ätit sig mätt.