Psaltaren 90:1-17

Herre, du har varit vår tillflykt från generation till generation. Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen, fanns du, Gud, från evighet till evighet. Du låter människan bli jord igen och säger: ”Vänd åter, människobarn!” Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick, som en enda timme i natten. Du sveper bort dem, de är som en sömn om morgonen, de försvinner som gräset, som växer upp på morgonen men vissnar och torkar ut innan kvällen. Genom din vrede förgås vi, vi förskräcks av din vredes glöd. Du lägger fram våra synder inför dig, våra hemliga synder drar du fram i ljuset. Våra dagar försvinner under din vrede, vi slutar våra år med en suck. Vi blir sjuttio år, kanske åttio, om krafterna räcker. Men våra flyende år är möda och besvär. Snart har de försvunnit, och vi är borta. Vem känner din vredes styrka, vem fruktar att drabbas av din förbittring? Lär oss att inse hur få våra dagar är, så att vi får visa hjärtan. HERRE, kom åter! Hur länge ska detta vara? Förbarma dig över dina tjänare! Mätta oss med din nåd var morgon, så att vi får sjunga och glädjas i alla våra dagar. Ge oss glädje lika många dagar som du har plågat oss, lika många år som vi har sett det onda. Låt dina tjänare få se dina gärningar och deras barn din härlighet. Herre, vår Gud, visa oss din godhet och ge oss framgång i allt vad vi gör.