Psaltaren 90:1-17
Psaltaren 90:1-17 Svenska Folkbibeln (SFB98)
En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Innan bergen blev till och du skapade jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, Gud. Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: "Vänd åter, ni människors barn!" Ty tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, de är som en nattväkt. Du sköljer dem bort, de är som en sömn. Om morgonen liknar de gräset som frodas. Om morgonen gror det och blomstrar, om aftonen vissnar det och blir torrt. Vi går under genom din vrede, genom din förbittring förskräcks vi. Du ställer våra missgärningar inför dig, våra hemliga synder i ditt ansiktes ljus. Alla våra dagar försvinner genom din harm, vi slutar våra år som en suck. Vårt liv varar sjuttio år eller åttio, om krafterna räcker. När det är som bäst är det möda och bekymmer. Snart är det förbi, vi flyger bort. Vem känner din vredes makt och din harm, så att han fruktar dig? Lär oss inse att våra dagar är räknade, så att vi får visa hjärtan. Vänd åter, HERRE! Hur länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare! Mätta oss med din nåd när morgonen gryr, så att vi får jubla och vara glada i alla våra dagar. Gläd oss lika många dagar som du har plågat oss, lika många år som vi har sett olycka. Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn. Må Herrens, vår Guds, ljuvlighet vara över oss. Ge framgång åt våra händers verk, ja, åt våra händers verk må du ge framgång.
Psaltaren 90:1-17 Karl XII 1873 (SK73)
En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte. Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet; Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn. Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt. Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar; Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas. Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste. Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte. Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal. Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort. Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet? Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda. Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig. Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar. Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve. Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom. Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
Psaltaren 90:1-17 Svenska 1917 (SVEN)
En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud. Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: »Vänden åter, I människors barn.» Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt. Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas; det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar. Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort. Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus. Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck. Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort. Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig? Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan. HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare. Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar. Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka. Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn. Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.
Psaltaren 90:1-17 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Innan bergen blev till och du skapade jorden och världen, från evighet till evighet är du, Gud. Du låter människan vända åter till stoft, du säger: "Vänd om, ni människors barn!" Tusen år är i dina ögon som dagen i går som försvann, som en av nattens timmar. Du sköljer bort dem, de är som en sömn. Om morgonen gror de som gräset, om morgonen gror det och blomstrar, mot kvällen vissnar det och torkar. Vi går under genom din vrede, förskräckta av din glöd. Du ställer våra synder inför dig, våra hemligheter i ditt ansiktes ljus. Alla våra dagar försvinner genom din vrede, vi slutar våra år som en suck. Vårt liv varar sjuttio år, eller åttio om krafterna räcker. När det är som bäst är det möda och bekymmer. Snart är det slut och vi flyger bort. Vem känner din vredes kraft och din harm så att han fruktar dig? Lär oss att våra dagar är räknade, så att vi får visa hjärtan. Kom tillbaka, HERRE! Hur länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare! Mätta oss med din nåd när morgonen gryr, så att vi får jubla och glädjas i alla våra dagar. Gläd oss lika många dagar som du plågat oss, lika många år som vi sett det onda. Låt din gärning bli synlig för dina tjänare och din härlighet över deras barn, och låt Herren vår Guds ljuvlighet vila över oss. Ge oss framgång med våra händers verk, ja, ge framgång åt våra händers verk.
Psaltaren 90:1-17 nuBibeln (NUB)
Herre, du har varit vår tillflykt från generation till generation. Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen, fanns du, Gud, från evighet till evighet. Du låter människan bli jord igen och säger: ”Vänd åter, människobarn!” Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick, som en enda timme i natten. Du sveper bort dem, de är som en sömn om morgonen, de försvinner som gräset, som växer upp på morgonen men vissnar och torkar ut innan kvällen. Genom din vrede förgås vi, vi förskräcks av din vredes glöd. Du lägger fram våra synder inför dig, våra hemliga synder drar du fram i ljuset. Våra dagar försvinner under din vrede, vi slutar våra år med en suck. Vi blir sjuttio år, kanske åttio, om krafterna räcker. Men våra flyende år är möda och besvär. Snart har de försvunnit, och vi är borta. Vem känner din vredes styrka, vem fruktar att drabbas av din förbittring? Lär oss att inse hur få våra dagar är, så att vi får visa hjärtan. HERRE, kom åter! Hur länge ska detta vara? Förbarma dig över dina tjänare! Mätta oss med din nåd var morgon, så att vi får sjunga och glädjas i alla våra dagar. Ge oss glädje lika många dagar som du har plågat oss, lika många år som vi har sett det onda. Låt dina tjänare få se dina gärningar och deras barn din härlighet. Herre, vår Gud, visa oss din godhet och ge oss framgång i allt vad vi gör.
Psaltaren 90:1-17 Svenska Kärnbibeln (SKB)
[Frågan ”Hur länge?” binder ihop bok tre och fyra, se Ps 89:47 och Ps 90:14. Psalm 90 är den enda psalmen som anger Mose som författare. Moses sång finns nämnd i 5 Mos 31:30-32:43. Titeln gudsman används om Elia, Elisha och Mose. Sången ramas in av Herren (Jahveh) och Gud (Elohim), se vers 2 och 17. Författare: Mose Citeras: Vers 5 citeras i 2 Pet 3:8 Struktur: 1. Lovprisning till den evige Guden, vers 1-2 2. Kom ihåg hur kort livet är, vers 3-6 3. Guds vrede, vers 7-12 4. En upprättad relation, vers 13-17] En bön av gudsmannen Mose (Moshe). ______ [Vers 1b-2 formar en kiasm som ramas in av ”du”, följt av generation/evighet och centralt jorden.] Du, Herre (Adonaj), har varit vår tillflyktsplats från generation till generation. Innan bergen föddes, eller du ens hade format jorden och världen (marken, den bebodda delen), från evighet till evighet är du (har alltid varit, och kommer alltid att vara) Gud (El). Du vände människan till ånger och sa: ”Människobarn, vänd om (kom tillbaka).” För tusen år i dina ögon är som gårdagen som gick förbi, och som en nattväkt. Du sveper bort dem som med en flod, medan de sover. På morgonen är de som spirande gräs. På morgonen blomstrar det och växer upp, på kvällen vissnar det och torkar bort. Vi är förtärda av din vrede, av ditt raseri blir vi förskräckta. Du har ställt våra överträdelser inför dig, våra dolda synder i ljuset (utstrålningen – hebr. maor) av ditt ansikte. Alla våra dagar är borta i din vrede, våra år kommer till ett slut som en suck. Våra år varar i 70 år, eller med styrka, 80 år. Likväl är deras stolthet [bästa år som en passerande storm] möda (hårt arbete) och fåfänga (tomhet, smärta, olycka); de är snabbt förbi och vi flyger bort. [Hebreiska ordet stolthet rohav är ovanligt, det kommer från verbet ”att storma” och har betydelsen av att vara högmodig och arrogant uppblåst. Här finns också liknelsen att livet är som oväder som snabbt drar in och hastigt försvinner. Se även Pred 1:2.] Vem känner kraften i ditt raseri, och din vrede, så att man ger dig vederbörlig vördnad? Lär oss antalet av våra dagar så att vi kan få visa hjärtan. Kom tillbaka, Herre (Jahveh), hur länge… [Meningen är inte fullständig, den avslutas inte. Det är en ”aposiopesis”, som förstärker att det blir en känsloladdad tystnad.] trösta din tjänare (vänd min sorg till hopp). Gör oss tillfredsställda (mätta oss) på morgonen med din nåd (omsorgsfulla kärlek), så att vi kan jubla (höja gälla triumferande jubelrop) och vara glada alla våra dagar. Gör oss glada för alla de dagar som du har plågat oss, för alla de år som vi har sett ondska. Låt ditt verk (det du gör) bli synligt för dina tjänare, och din härlighet över dina söner (barn). Låt din nåd (ditt välbehag, din favör), Herre (Adonaj), vår Gud (Elohim), komma över oss. Upprätta över oss våra händers arbete, ja, våra händers arbete, må du upprätta det. [Om inte Gud är med oss i vårt arbete, arbetar vi fåfängt och förgäves.]
Psaltaren 90:1-17 Bibel 2000 (B2000)
En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Du fanns innan bergen föddes, innan jorden och världen blev till. Du är Gud från evighet till evighet. Du låter människan bli mull igen, du säger: Bli vad du en gång var! Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar. Människorna sveper du bort, de är som morgonsömnen. De förgås som gräset. Fast det frodas om morgonen är det förgängligt: mot kvällen vissnar det och torkar bort. Din harm förtär oss, vi slås av skräck när du vredgas. Du granskar våra synder, allt vi dolt ligger öppet för din blick. Våra dagar rinner bort under din vrede, våra år försvinner som en suck. Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi, och vi är borta. Vem känner styrkan i din vrede, vem inser hur tungt den drabbar? Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet. Kom tillbaka, Herre! Hur länge skall du vredgas? Förbarma dig över dina tjänare! Mätta oss var morgon med din nåd, så får vi jubla av glädje i alla våra dagar. Gläd oss lika länge som du plågat oss, lika många år som vi har lidit. Visa din makt för oss som tjänar dig, visa din härlighet för våra barn. Herre, vår Gud, låt oss känna din ljuvlighet. Låt allt vi gör krönas med framgång!