Psaltaren 74:1-23

Gud, varför har du förkastat oss för evigt? Varför brinner din vrede mot fåren på dina egna ängar? Kom ihåg din församling som du en gång vann åt dig, ditt folk som du friköpte till din egendom, Sions berg, din boning. Styr dina steg mot de eviga ruinerna. Fienden har ödelagt allting i helgedomen. Dina fiender har skränat i ditt hus och ställt upp sina egna tecken där. Det var som när man slår med yxor i en tät skog. De slog sönder alla snidade paneler med yxor och bräckjärn. De satte eld på din helgedom, så att den brann ner till grunden. De vanhelgade ditt namns boning. De sa för sig själva: ”Vi ska krossa dem helt.” De brände ner alla gudstjänstplatser i landet. Vi ser inte våra tecken. Profeterna är borta. Ingen av oss vet hur länge detta varar. Gud, hur länge ska fienden få håna? Ska fienden för all framtid få dra ditt namn i smutsen? Varför griper du inte in utan håller tillbaka din högra hand? Dra fram den ur din mantel och förgör dem! Gud, sedan urminnes tid har du varit min kung. Du kommer med räddning till jorden. Med din styrka besegrade du Havet. Du klöv havsodjurens huvuden, du krossade Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens varelser. Du öppnade källor och strömmar, du lät starka strömmar torka ut. Både dag och natt är din egendom, och du satte dit både ljuset och solen. Du har satt jordens gränser, och du skapade sommaren och vintern. Men HERRE, tänk på hur fienden hånar och hur dåraktigt folk föraktar ditt namn. Utlämna inte din turturduva åt dessa rovdjur, glöm inte dina hjälplösa för alltid. Kom ihåg ditt förbund! Landets mörka hörn är våldets boningar. Låt inte den förtryckte dra sig undan i skam, låt de fattiga och förtryckta prisa ditt namn. Res dig, Gud, och försvara din sak! Tänk på hur du dagen lång hånas av dårar. Ha inte överseende med dina motståndares skrik och fienders larm som ständigt hörs.